Journalist, uppfinnare och kattfrälst

De som känner mig (och särskilt de som kommit riktigt nära, till exempel mina män) säger alla att jag inte är så mycket kvinna, mer någon slags androgyn. Anders – han gick ett steg längre:

– Du är ju man! Det finns inte en egenskap i dig som inte i första hand brukar tillskrivas män!

Hela livet har jag fått höra detta och eftersom jag inte tycker att biologiskt kön är viktigt har det inte betytt något. Förresten har jag alltid insett själv att det stämmer, jag är mer aggressiv än de flesta kvinnor och duktig på sånt som följer med en manlig hjärna vilket väl är förklaringen till att jag har väldigt svårt för många, snarast de flesta, kvinnor, jag tycker att de är ologiska lipsillar som uppenbart tänker med något annat än hjärnan och lyckas röra till det enklaste genom helt förvirrade resonemang. Att försöka förstå kvinnor och deras reaktioner är ofta helt omöjligt.

Men min kropp har jag alltid upplevt som kvinnlig, ändå. Visserligen är jag väl inte den kurvigaste här i världen men heller ingen planka och eftersom jag är strikt heterosexuell har det varit….hm….trevligt. Så att det blivit liksom lite Yin och Yang i alla fall i sängen, om ni förstår vad jag menar.

Tills nu – då jag ramlade över en artikel om fingrars längd hos män respektive kvinnor. Jag tror att jag har sett det här skymta förbi tidigare utan att riktigt orka läsa men denna gång var det en stor bild också, så att det hela inte gick att missa; till vänster fanns en manlig hand, till höger en kvinnlig och på mannen var pekfingret betydligt kortare än ringfingret medan det var tvärtom på kvinnan. Jag la min hand bredvid mig där jag satt och tänkte att nu har de gjort fel, de har blandat ihop manligt och kvinnligt. Men så blev jag osäker och googlade. Och jag fick direkt flera träffar som bekräftade vad den första påstått.

Förklaringen till det här är den hormonmiljö fostret befinner sig i och jag har uppenbart rullat omkring i androgener, särskilt testosteron. Kanske har jag gjort det större delen av mammas graviditet, kanske är det därför jag är som jag är? Intressant var det i alla fall, särskilt som forskning visar att längdförhållandet mellan ring- och pekfinger styr väldigt många egenskaper hos oss. När fostret utsätts för högre halter testosteron stimuleras utvecklingen av höger hjärnhalva, så att spatial och matematisk förmåga blir bättre – check. Andra egenskaper som främjas är aggressivitet, sexlust och risktagande – check.

Male me.

Jag tror att jag har fått frågan om jag inte kan förlåta minst tjugo gånger. I mejl, har jag fått den. I mobilen. Och i sms, för visst har vi fortfarande kontakt och den behåller jag gärna.

Gång på gång har jag då också förklarat att det inte handlar om att förlåta, herregud, vem vore jag om jag ansåg att det var fallet? Vi har rätt till vår åsikt och frågar man mig tycker jag absolut att man ska föra fram den, allt annat blir ju bara löljigt. Hur var det nu…det finns någon gammal sketch…eller är det en film?…där en person försöker hålla med en annan in absurdum, det är ganska kul faktiskt. Men i det verkliga livet ska man stå för vad man tycker även om det alltid är nyttigt att fundera igenom sina ståndpunkter genom att lyssna på vad andra säger. Ändå, när det handlar om det som är riktigt viktigt för oss har vi ju ofta vägt alla argument för och emot så många gånger att inget mer finns att tillägga och så är det för mig i den fråga som aktualiserats genom att Hamas helt oprovocerat anföll Israel på det mest brutala sätt. Det är sanslöst enkelt – det här handlar inte om ”två sidor” där ”båda lider” och så vidare. Det handlar om ett land som attackerats och därför har all rätt i världen att försvara sig och göra allt för att det som hände inte ska upprepas. Att krig, där civila drabbas hårt, alltid är förfärliga är en annan sak.

Jag antar att jag kan förstå att det kan vara nästan mer sårande att den man vill arbeta sig tillbaka till efter ett ordentligt gräl är helt neutral och inte ett dugg arg än att den fortfarande tjurar. Mer hopplöst också, eftersom ilska eller annan aggression i alla fall är starka känslor och utan starka känslor finns det heller ingen kärlek. Kanske var det vad som hände mig? Som om den där strängen vi hade slagit an och som börjat vibrera och sända ut de ljuvaste toner helt plötsligt bara…brast?

Jag tror det. Och åt detta kan jag ingenting göra.

Det är onekligen en dyster värld där ute, med situationen i Ukraina, anfallen mot Israel och den antisemitism som paradoxalt nog blir följden, en skakig världsekonomi och som om det inte vore nog att hela planeten håller på att brinna upp. Just därför tog jag denna lördag cykeln och handlade vegetarisk färs, lök, champinjoner, tomater och rött vin som sedan tillsammans med vitlök, tomatpuré och en massa kryddor fick puttra ihop till en bolognese. Det var länge sedan jag åt så gott och vällagat och vi, jag hade förstås bjudit in M, satt länge och njöt av pastan, såsen och det härliga vinet innan jag bryggde kaffe till filmen vi valt.

När jag skriver det här ser jag hur….ensamt det ser ut? Och det är precis vad jag gör just nu; jag lever ensam. Det är inte många gånger i livet jag gjort det, den längsta perioden tidigare var efter det att jag gick från det riktigt långa förhållandet och verkligen ville ta det lugnt och hitta mig själv. Det är ju så vi kvinnor gör; det är i regel vi som vill bryta upp och när vi väl gjort det har vi inget behov av att kasta oss in i en ny relation, hals över huvud, det visar hur många undersökningar som helst. (Männen verkar i stället bli alldeles upp och ner och kan inte hitta en ny kvinna fort nog. Det är…lite tragiskt, faktiskt.) Nåja, visst förekom det förhållanden, det gjorde det absolut, men riktigt allvar blev det inte förrän jag träffade Anders.

Vem vet, jag kanske gick sönder helt och hållet när Anders dog? Jag har ofta tänkt på det, att jag kanske visserligen kan hitta den där strängen (och trodde att jag hade gjort det nu, innan jag gick min väg igen) men att den är sliten och skadad på ett ohjälpligt sätt? Kanske måste jag anstränga mig väldigt hårt för att tolka dissonanserna som musik och så blir jag trött och uttråkad av det? Jag kommer aldrig att glömma den tiden – när Anders fick sin diagnos och sedan sjukdomen som skoningslöst framskred; hur det enda jag kunde göra var att stå bredvid och se på när symptomen blev värre och värre men samtidigt försöka allt för att lindra dem så mycket som möjligt, något jag faktiskt lyckades väl med, det får man säga. Anders fick några i sammanhanget bra år och han hade kunnat leva ännu längre om han bara lyssnat på mig den där sista gången. Herregud….han var ju så envis, det hade han alltid varit, på gott och på ont och det var också det enda som inte förändrades. Nej, jag tänker inte skriva vad som hände, det skulle vara att lämna ut Anders och alla har rätt till sin integritet, död eller levande, det är därför jag aldrig beskrivit sjukdomen närmare, men så mycket kan jag säga som att det faktiskt handlade om en mindre allvarlig sak som enkelt hade kunnat åtgärdas, åtminstone för en tid. Hade han bara gjort som jag sa och åkt upp till akuten hade han varit levande den där måndagsmorgonen när han i stället hittades avliden. Men vad vet vi som lever om hur det känns när livet är på väg ut ur kroppen? Det går ju inte att sätta sig in i det, hur det känns när man inser att nu är det inte lång tid kvar. Kanske vill man bara att det ska gå fort? Kanske väljer man medvetet bort det där som skulle ge en viss respit? Jag funderade mycket över det under sjukdomstiden, varje åtgärd föregicks av överväganden kring huruvida den var verkligt motiverad, om den hjälpte mer än den kostade på. Och i början ville ju Anders också pröva allt. Men det kanske förändrades? Säkert förändrades det.

Ett långt blogginlägg som inte är riktigt slut – men nästan. Det är ett sånt som blir till när jag bara sitter och tänker med fingrarna på tangentbordet, som nu och med många, många timmar sedan jag åt har jag hämtat en liten skål med pasta och bolognese och fyllt på mitt vinglas.

Tja, vi får väl se vad som händer men just nu är jag nöjd med det här att vara för mig själv. M tycker att jag är halvtokig och tjatar om att ”du ved det selv, hvis du kun indrømmer det, der er en tredje kærlighed i dit liv og den venter bare på at ske”. Kanske, men man måste inte ta ut allt som finns i praktisk handling. Man kan välja att låta sagogrynen stanna i skafferiet, väl medveten om att de kan bli en slemmig sörja i stället för den där kärleksdrogen man var ute efter och därmed bespara både sig själv och andra en massa krångel och elände.

– Og hvad ville din kloge og modige Anders have sagt om det?

Ingenting. Han visste redan och lät mig förstå det på sitt vanliga, ödmjuka sätt. Anders såg rakt igenom människor, han var till och med bättre på det än vad jag själv är, vilket inte vill säga lite. Kanske var det därför vi passade så bra ihop, för att vi alltid och så enkelt avslöjade allt skitsnack, alla intriger och allt falskspel som människor så ofta ägnar sig åt? Vi satt där i soffan och han var redan sjuk men väldigt lite och den där hemska diagnosen hade vi ännu inte fått, jag sa:

– Du inbillar dig, det finns inget där, det är en man blanda alla andra för mig.

Och han svarade:

– Jag vill inte veta.

Men faktum är att jag var ärlig, för så länge Anders fanns var han den ende för mig, då bleknade allt och jag ville ha bara honom. Vårt förhållande var hett och innerligt och precis som andra som vägrar älska lagom mycket grälade vi ibland så att stickor och strån rök, det var verkligen inte lugn sjö utan höga vågor och storm många gånger men alltid med vissheten att vi båda säkert skulle ha haft det så mycket mer trivsamt tillsammans med någon annan partner men då också missat något som kommer bara en gång i livet – om man har tur. Min ”tredje kärlek”, som M alltså kallar den, kunde födas fram bara av Anders död och även om det har hänt är jag inte säker på mer än just det – att det har hänt.

Om ni har läst ända hit är ni sannerligen värda lite tuggummipop. Det vet ni, bloggen har sin egen, trashiga musikstil, låtar som jag aldrig skulle lyssna på annars. Jag hittar dem lite här och där och har alltid kul när jag lägger in dem, jag googlar något ord som faller mig i tanken och så blir det som det blir. Just nu står morgonen och stampar utanför mitt fönster, jag ska krypa i säng helt försenad. Så – den här? Haha!

Tja, vad förväntade man sig, i Gaza? Man tror alltså att man ska kunna hoppa på ett land och sedan ska det landet bara….ta ännu mer skit? Så går det inte till. Den som slår får vara beredd på att bli slagen tillbaka och är man den svagare parten ska man kanske tänka sig för ordentligt innan man klipper till.

Och trötta nu inte ut mig med att, när du läser det här, tänka att ”civila palestinier” inte kan rå för vad en galen terroristorganisation gör.

För det första finns det enligt folkrättsliga principer inga ”palestinier” alls, ordet är bara ett försök att samla löst sammanhållna grupper till ett ”folk” för att i nästa steg kunna hävda att man har ”rätt till ett land” (som då ska kallas ”Palestina”…). Mycket riktigt har också de flesta stater som saknar ett allmänt politiskt intresse av att rita om världskartan utifrån dessa fria ”palestinska” fantasier vänligt men bestämt tackat nej till att ”erkänna Palestina”. Ja….Sverige undantaget, förstås. Men så är ju också det landet alltid först på bollen med riktigt taskiga beslut.

För det andra varnar Israel, till skillnad från sin fiende, hela tiden civilbefolkningen. Att de sedan inte flyttar på sig verkar ju tämligen korkat men får vara deras sak i så fall. Och jo, det finns ställen att bege sig till.

Och sist men inte minst har Hamas ett enormt stöd bland Gazas befolkning, något som visar sig i hur människorna där fördömer Israel men inte Hamas, som orsakat deras lidande.

Ger man sig i leken får man leken tåla. Varsågoda, babes, ni bad om det och det är bara att tugga och svälja – och acceptera att det här landet inte är ert och aldrig ska bli det heller.

Tror du att bilden är framplockad ur ett arkiv? Den är tagen i en av Sveriges större städer för bara några dagar sedan.

Och någon i Paris har ”märkt” judiska butiker med davidsstjärnan:

Jag är trött men vissa saker måste sägas:

Nej, Israel kan inte ingå någon ”vapenvila” och nej, en ”tvåstatslösning” är aldrig möjlig, de primitiva våldsverkare som finns i Israels närhet är inte nöjda förrän landet upphört att existera, vilket de ju dessutom säger öppet själva. Det här kriget handlar om civilisation kontra barbari; om överlevnaden av den kultur som långsamt vuxit fram under århundraden och format framgångsrika demokratier där kreativitet och frihet givit människor möjlighet att vara sitt bästa jag. Den kamp Israel utkämpar är inte bara det judiska folkets egen, den är också för dig som bor i London och inte längre känner igen dig i din egen stad och för fransmannens möjlighet att även i framtiden diskutera allt mellan himmel och jord utan en tanke på om åsikterna är sanktionerade och sedan ha sex lite hur som helst. Den är garantin för oss i Danmark och för att New Yorks galna kittel ska kunna koka vidare.

Det är nästan det mest frustrerande, att så många inte förstår detta. Varför blir det så? Jag tror, och det har jag skrivit här så många gånger förr, att västvärlden skulle ha mått bra av att leva med en arabisk befolkning (även kallad MENA) mycket längre tid än man nu tvingats till, för att förstå hur många av dessa aldrig vill bidra men ha. Hur en blandning av inkompetens och därmed följande dålig självkänsla präglar dem och leder till ett hat mot de som lyckats bättre. Och så deras ständiga våld, det kanske främsta tecknet på låg intelligens. Jo, för ju mer intelligent en människa är desto mindre söker hon själv konflikten. Bara när den inte går att undvika tar hon den.

Vad får Guterres att tala i termer av att de fruktansvärda terrordåd som riktades mot Israel den 7 oktober 2023 ”inte skett i ett vakuum”? Som om de liksom kunde ursäktas (för det är omöjligt att tolka hans uttalande på annat sätt)! Och i Sverige gör den självgode Carl Bildt samma sak; han får till och med sitta på bästa sändningstid i landets mediekanaler och spy ur sig sin antisemitism. Två högt begåvade personer som trampar så fullkomligt snett.

Problemet är naiviteten. Visserligen börjar västvärlden långsamt kvickna till, nu när man allt oftare drabbas av bombdåd, skjutningar och överfallsvåldtäkter som karakteriserar de ”flyktingar” från MENA-länder som man i stora mängder släppt in, framför allt sedan millennieskiftet. Nu när man inte längre vågar skicka barnen till skolan eftersom de rånas och förnedras av MENA och när det offentliga rummet med sina bibliotek , simhallar, biografer och andra ställen tänkta för gott umgänge och rekreation förvandlats till otrygga platser där sexuella övergrepp på kvinnor är vardag och ett ständigt och högljutt tjatter förstör alla möjligheter till avkoppling – allt på grund av att MENA tillåts delta. Befolkningen ruskar på sig men kan bara inte förstå. Kan bara inte fatta att svaret är så enkelt: Det är sådana här de är, helt enkelt, dessa MENA. Man relativiserar, letar förtvivlat förklaringar och ursäkter, talar om fritidsgårdar som borde finnas (men som självfallet inte skulle hjälpa, eftersom problemet är en förvriden personlighet), diskuterar hårdare straff och ”tidiga insatser” och gud vet vad. Onödigt. Man kunde lika gärna ta ett skönt bad med några tända ljus, det där leder ingenstans alls (vilket också och dessbättre börjar klarna).

Men om man hade tvingats utstå dessa MENA många fler år än vad det nu blev? Som Israel gjort i alla tider. Så hade man säkert också förstått varför det aldrig mer får bli ”fred” i Mellanöstern.

Det här den sista färden. Slutstriden. The final countdown till en ny världsordning. Det blev så, man tvingades till slut till det. En vinner. En annan förlorar och försvinner.

Förhoppningsvis segrar godheten i form av Israel.

– Så dumt!

Säger hon och försöker skratta fastän tårarna sitter där och väntar. Jag ser dem ju, glittret i ögonvrån; vätskan som inte vill ut – en manifestation av det ofattbara som sker just nu. Det skulle ju aldrig hända igen? Var det inte så?

Och ändå packar man väskor. Ändå ringer telefonerna om bostäder och jobb och olika möjligheter och ”Hur gör vi?” och ”Vi fixar det, kom bara hit så ordnar det sig!”.

Jag kan vakna mitt i natten med en känsla av overklighet, tänker att jag drömt och kliver upp för att dricka lite vatten….eller kanske kaffe? Nä! Inte kaffe, då vaknar jag ju till! Men strunt samma, det går alltid att somna om och vem bör inte ta till vara att det finns en säng med egna, rena lakan att återvända till, ja, ett helt hus, faktiskt, finns det:

• badrum (fastän handfatet borde rengöras) med mängder av parfym (Ja, nu ska jag! Jajaja!!!! Berätta om henne och hennes parfymflaskor och hur hon tvättar och hur hon låter honom komma in i henne där de står med det kalla kaklet bakom. För allt är skrivet. Det är bara jag som ska ta språnget och publicera det.)
• stort bord i trä, oslipat, med en massa märken från alla möjliga tider….tidens tand heter det väl….generationer som ätit och druckit och levt vid det
• långa rader med skjortor och tröjor och trosor och strumpor och tights och finare byxor och klänningar som jag hatar att använda men behåller ändå….skor också!
• och så, som sagt en kaffebryggare

Sånt vet man aldrig hur länge man har kvar. Det får bli kaffe.

Och medan vattnet rinner genom filtret funderar jag på varför. Det är den ständiga frågan – varför? Är det de goda betygen? Den akademiska tradtitionen? Fast egentligen handlar det ju om hårt arbete för visst underlättar det att man har lätt att lära men utan armsvett ingen framgång. Havsvatten avsaltar sig inte självt. Ordförrådet, synonymerna, de snitsiga uttrycken och grammatiken är resultatet av envisa föräldrar som tjatat genom hela uppväxten om att ”inte si men så” och som stuckit nya böcker i händerna på. Språken! Hur många är lagom där? Minst fyra, i alla fall. Det får man säga är ett minimum.

”Varför” står som en vägg mellan mig och förståelsen, när hatet väller fram som gammal dinosauriegyttja i de sociala kanalerna och skriken om död och ny förintelse ekar från Sergels torg ända till Köpenhamn.

Fastän ingen borde vara förvånad. Historien upprepar sig ju alltid.

Jag vet att jag många gånger skrivit här att vi människor oroar oss för helt fel saker. På det privata planet gör vi det och även som samhällsmedborgare, vi tänker ut alla möjliga olika scenarier som vi ska hantera hit och dit men vips, när vi minst anade det, händer något helt annat som plötsligt är det verkliga hotet. Vi tror att vi vet hur vi ska undvika att falla i fällan men bara tills vi gör det. Och det onda måste fångas men frågan är hur. Kanske så här?:

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär. Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.

Jag måste le när jag ser den slitna boken framför mig, ryggen alldeles trådig och nött och sidorna som vissa av dem höll på att falla ur, trots att de var bundna. Det är hårt att vara förälder åt en liten tjej som aldrig får nog av sagor och historier, man får gå i skift tills hon lär sig läsa själv! Vilket hon dessbättre gör snart nog och sedan kånkar hon sina böcker genom hela livet; när hennes rastlöshet och nyfikenhet driver henne från plats till plats är det alltid böckerna som är det viktiga, det är de som ska med, allt annat kan hon vara utan, det går alltid att köpa nytt och göra om och bygga upp….inga problem, om bara böckerna är med är allt bra. Förstås är det ännu bättre om de finns i huvudet också. Att texterna har bränts in i synapserna, att man bara kan plocka fram vid behov.

Och jag kan det. Om ni bara anade hur mycket jag kan recitera om jag får lust.

Men åter till det där med att identifiera Heffaklumpen. Heffaklumpar förändras nämligen över tid och det klumpande som en gång i tiden avslöjade ett stöveltramp som närmade sig låter i dag annorlunda. Snabbare är det också, när de mest märkliga idéer formas på en pikosekund med hjälp av framrusande ettor och nollor. Förr i tiden, på det gamla, goda 1930-talet, hann man i alla fall tänka efter och fundera lite på vad som var bäst; skulle man sticka direkt eller kunde man ta tiden på sig att inreda ett kontor om det som ändå ingen trodde skulle hända – verkligen hände. Nu? Det går med vindens fart, redan har judiska församlingar uppmanat sina medlemmar att inte bära religiösa symboler eller tala hebreiska, jubileer ställs in ”för säkerhets skull” och barnen får stanna hemma från skolan vissa dagar då det är extra bråkigt och farligt. Och jag kan inte låta bli att recitera lite för er nu, så här i slutet av min text:

Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis-, landhockey-, eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra.

En djup suck går över världen, ekar genom framför allt Europas länder – ”Å, nej, inte nu igen!”. Vad är bäst? Eller i alla all minst dåligt? Vart? Finns det ens ett hem längre? Det är så många frågor. Och så få svar.

Folk ställer alla möjliga frågor och kommer med det ena uttalandet efter det andra:

• Oj, jag hörde! Vad tråkigt!
• Men stackars! Är du mycket ledsen?
• Och ni som var så fina ihop och passade så bra tillsammans!

och

”Ni kanske kan hitta tillbaka till varandra?!”

Nej, det kan vi inte, eftersom jag aldrig skulle vilja det. Att jag bad mannen att omgående packa ihop sina saker och flytta ut ur mitt liv är heller inte ett dugg ”tråkigt”, eftersom det visade sig att vi definitivt inte ”passade ihop” och jag är allt annat än ledsen, tvärtom väldigt glad att det här hände innan vi satt där i ett gemensamt hus.

Jag har aldrig förstått mig på idéerna om kärleken som något slags eget väsen, som något vi inte kan påverka eller styra, även om den självklart kan överrumpla oss och ofta gör det, inte sällan på så sätt att det framstår som helt ofattbart varför just den där mannen satte i gång tankar och en hel del andra kroppsdelar också. I alla fall jag har råkat ut för det många gånger….eller, vänta, har det inte varit så varje gång? Utom en.

M sa:

– Det kan jeg godt forestille mig! Du er så praktisk og rationel på alle andre måder, men fuldstændig betingelsesløs, når det kommer til kærlighed.

– Kærlighed er ikke ligefrem aktiemarkedet, vel?

– Nej, men det der sker er at forskellene ofte tager deres vejafgift i sidste ende. Måske ville det være godt med lidt mere lighed? Har du aldrig mødt nogen som det føltes sådan med?

Klart jag har. Och då reagerade jag med att springa för livet och sedan, av och till, återvända. Mest i tanken; jag kan aldrig släppa det men heller aldrig ge mig fullt hän eftersom en man som slog sig rätt in i min hjärna och förmodligen skulle passa mig på alla plan verkar…livsfarlig. Hålla med mig skulle han definitivt inte alltid göra, tvärtom skulle han nog kalla mig både idiot och värre saker – ofta. Men han skulle förstå mig. Och jag skulle förstå honom.

M ser helt overrasket ud og læner sig frem, over bordet:

– Men hvorfor? Ring til ham!

– Det er ikke helt så ligetil.

– Selvfølgelig er det det! Du er skør!

Men nej och just nu är det så mycket annat som upptar mig. För som sagt har de kärlekar jag haft mest varit bara summationer och mina grundläggande övertygelser väger alltid tyngre; samhörigheten med vissa idéer är så mycket viktigare än en mysig sängkamrat.

Det finns musik som beskriver honom för mig. Jag gillar ju tanken på parallella skeenden – vad kunde ha hänt om inte om varit och så vidare, det kittlar min fantasi. Och precis så är det här, texten skildrar hur det kunde ha varit men också hur det blev. Dessutom finns det inget bättre uttryck än ”100” när jag tänker på honom; han är ”100” som blev noll och intet. Crazy, huh?

Och som vanligt när jag lever ensam är jag uppe tidigt, tidigt, just i dag med te och inte kaffe. Snart ska vi chatta några stycken och sedan kryper jag nog ned och sover några timmar till, det ska regna här så det passar bra.

Jag tror att jag älskar dig, även om det inte spelar någon större roll:

Vaknat ensam i mitt hus – som jag vill ha det – eftersom never again is right now. På alla sätt. Privat och i världen.

Jag är glad att jag finns i Danmark men funderar på att flytta ännu längre bort.

Och så har man plötsligt nytta av sin blogg, i alla fall. För här kan jag skrika ut min frustration hur mycket jag vill. Här smäller min åsikt högst och ingen kan säga emot.

Så jag sitter i natten och han har gått och lagt sig, efter otaliga ”Men jag menade ju inte…”, ”Jag försökte ju bara säga att det alltid finns två sidor…” och till slut, när han också fått ur sig ”Nu er du barnlig!”:

”Hvordan vinder man over en fjende, der allerede har tabt?”

– Förlåt mig, vad i helvete sa du nu?!

– Det var en rubrik i Berlingske. Jag tyckte att den var smart.

– Jaså, det tyckte du???

– Det ligger mycket i det.

– Det ligger inte ett skit i det. Galningar tog sig över den israeliska gränsen och började döda invånare helt urskillningslöst, då är man knappast någon ”förlorare”.

– De menade ju i det stora hela, om man ser den större bilden.

– Vet du vad?! Ta din stora bild och stoppa upp den i arslet för där hör den hemma. Och gå härirån innan jag blir skyldig till ett brott!

Så då gjorde han det – och jag vill inte se svansen av honom förrän tidigast om några dagar, om ens någonsin. Jag kan säga att det är en jävla tur att husköpet dragit ut på tiden och att jag varit smart och träffat avtal med min hyresvärd om att trots allt och för säkerhets skull behålla mitt eget lilla hus. (”Eftersom det ligger närmare Köpenhamn och kan vara bra att ha om vi flyttar längre ut.”)

Jag vet faktiskt inte hur vi ska komma vidare efter det här. Han kan säga vad han vill för att försöka blidka men vad vet jag, det kan ju vara bara en läpparnas bekännelse. Vad gör jag då? Delar säng och säte med en Hamassympatisör? Har alla möjliga olika saker för mig tillsammans med någon som diskuterar som om det fanns någonting som ”förklarar Mellanösternkonflikten”. Till och med nu, fastän det gått flera timmar sedan jag bad om att få vara i fred, blixtrar det framför mina ögon när jag tänker på dumheterna att det skulle handla om ”en infekterad konflikt”, ”om urgamla anspråk där varje part tycker sig ha rätten på sin sida” och fan vet allt! För det här är inte komplicerat alls.

Israel är ett land, dessutom den enda demokratin i regionen och den som angriper ett land utför en krigshandling. Och den som tror att det skulle finnas någon slags möjlighet till ”försoning” mellan Israel och dess fiender har inte förstått någonting, det här handlar om asgamar som inte är nöjda förrän Israel försvunnit från kartan – vilket de faktiskt också säger öppet och vilket Väst av oklar anledning aldrig lyckas fånga upp. Det är bara naiva tokstollar som tror att Israel skulle kunna ”samsas” med sina grannar.

Min mormor brukade alltid säga att ”araberna” (hon kallade dem alltid så) aldrig skulle bli nöjda eftersom ”alltihop handlar om att de är underlägsna och vet om det, vilket gör dem sura”. Sen kom långa ramsor om hur ”Israel var en ofruktbar öken tills man lärde sig att avsalta och bevattna” och ”Nu är araberna helt enkelt förbannade för att de inte klarade samma sak och så ska de ha det andra byggt, lata och obegåvade som de är!!!”. Jag lyssnade förstrött och med säkert uttråkad min men med åren som gick förstod jag mer och mer vad hon menade och hur rätt hon hade. Människor som av olika anledningar tycker att de befinner sig i ett underläge blir ofta fientliga i stället för att sätta i gång med något eget och det område som 1948 blev Israel har onekligen genomgått en enorm förvandling, från fattigdom till rikt kulturliv och bildningscentrum.

Jag ska dricka min sista kopp kaffe nu och sedan gå i säng. Jag inser förstås att vi måste tala om det här, han och jag. Men just nu vill jag bara….slippa. Jag vill få vakna, kliva upp och dricka mitt kaffe utan att han finns där. Elakt? Orättvist? Man kan få kalla det vad man vill, vissa områden är så minerad mark för människor att man ska akta sig för att beträda dem och gör man det av misstag kan det gå åt helvete.

Ska vi ta lite musik? Jag känner att det skulle få mig att komma lite till ro och den här gillar jag. Den handlar om kärlek men också om tid som går. Och kanske, inser jag plötsligt med något som sticker i strupen, om insikten att man inte hörde riktigt ihop. Att det inte var hundra. Att man visserligen inte visste om olikheterna men att de visade sig i all sin skärpa en mörk kväll i oktober. Man var inte beredd på det. Man skrek. Man sa saker….som jag inte kommer att ångra.

You must remember this
A kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply
As time goes by

För så är det ju. Kärleken är viktig men inte ens den får oss att överge våra grundläggande övertygelser. Förresten sjunger hon så här också:

And when two lovers woo
They still say ”I love you”

Jag vet inte, det är väl lite löjligt men de där sista raderna fick mig att tänka på något. Och varför inte? Jag lever mitt liv, något händer och vips kastas jag tillbaka till detta. Till honom. Om det inte är b’shert så förstår jag inte ens uttrycket.

Sov gott. Eller god morgon, kanske, för många av er.

Man är van, man vet vilka djur man har att göra med – inget är nytt. Och även om jag håller med om att Israel onekligen har agerat märkligt naivt, så att den 7 oktober 2023 alls kunde inträffa och gå till historien som den blodiga lördag då Hamas lyckades slakta många israeler, är det de så kallade ”palestinierna” som kommer att lida resten av hösten och alla år som kommer.

Japp, det blir åka av för det famösa ”Palestina”, där elektriciteten redan till stor del är bortkopplad. Man kommer att ha ett helvete i sina små byar när rent vatten, mat, medicin och annat som behövs för ett liv utan sjukdomar och död blir en bristvara; när Israel kommer att vidta åtgärder som innebär att det här aldrig händer igen. Ulf Kristersson, Sverige statsminister, har uttalat sig och sagt att det är viktigt att ”ingen upptrappning sker i regionen”. Nåja, Kristersson är ju en dumskalle som tror att ett handslag med Erdogan är bindande och vad beträffar hans förmåga att hantera våldsamma grupperingar räcker det med att titta på u-landet Sverige – ett numera dagligt skämt i resten av världen och känt för sina dagliga bombdåd, skjutningar, våldtäkter….och allt vad MENA-importerna ägnar sig.

Men så gör man inte i Israel. Där hanterar man svin på lämpligt och ändamålsenligt sätt. Och så kommer det att bli nu.

Sickna dumskallar! Hamas har målat in sig själva och ”palestinierna” i ett mörker de inte ens kan föreställa sig, det här är idioter som visserligen kan uppnå tillfälliga vinster men som i längden alltid förlorar. Israel står starkt, med ett försvar och en anfallsmakt som mosar Hamas på ett ögonblick om man vill och har dessutom världens stöd.