Och så har man plötsligt nytta av sin blogg, i alla fall. För här kan jag skrika ut min frustration hur mycket jag vill. Här smäller min åsikt högst och ingen kan säga emot.
Så jag sitter i natten och han har gått och lagt sig, efter otaliga ”Men jag menade ju inte…”, ”Jag försökte ju bara säga att det alltid finns två sidor…” och till slut, när han också fått ur sig ”Nu er du barnlig!”:
”Hvordan vinder man over en fjende, der allerede har tabt?”
– Förlåt mig, vad i helvete sa du nu?!
– Det var en rubrik i Berlingske. Jag tyckte att den var smart.
– Jaså, det tyckte du???
– Det ligger mycket i det.
– Det ligger inte ett skit i det. Galningar tog sig över den israeliska gränsen och började döda invånare helt urskillningslöst, då är man knappast någon ”förlorare”.
– De menade ju i det stora hela, om man ser den större bilden.
– Vet du vad?! Ta din stora bild och stoppa upp den i arslet för där hör den hemma. Och gå härirån innan jag blir skyldig till ett brott!
Så då gjorde han det – och jag vill inte se svansen av honom förrän tidigast om några dagar, om ens någonsin. Jag kan säga att det är en jävla tur att husköpet dragit ut på tiden och att jag varit smart och träffat avtal med min hyresvärd om att trots allt och för säkerhets skull behålla mitt eget lilla hus. (”Eftersom det ligger närmare Köpenhamn och kan vara bra att ha om vi flyttar längre ut.”)
Jag vet faktiskt inte hur vi ska komma vidare efter det här. Han kan säga vad han vill för att försöka blidka men vad vet jag, det kan ju vara bara en läpparnas bekännelse. Vad gör jag då? Delar säng och säte med en Hamassympatisör? Har alla möjliga olika saker för mig tillsammans med någon som diskuterar som om det fanns någonting som ”förklarar Mellanösternkonflikten”. Till och med nu, fastän det gått flera timmar sedan jag bad om att få vara i fred, blixtrar det framför mina ögon när jag tänker på dumheterna att det skulle handla om ”en infekterad konflikt”, ”om urgamla anspråk där varje part tycker sig ha rätten på sin sida” och fan vet allt! För det här är inte komplicerat alls.
Israel är ett land, dessutom den enda demokratin i regionen och den som angriper ett land utför en krigshandling. Och den som tror att det skulle finnas någon slags möjlighet till ”försoning” mellan Israel och dess fiender har inte förstått någonting, det här handlar om asgamar som inte är nöjda förrän Israel försvunnit från kartan – vilket de faktiskt också säger öppet och vilket Väst av oklar anledning aldrig lyckas fånga upp. Det är bara naiva tokstollar som tror att Israel skulle kunna ”samsas” med sina grannar.
Min mormor brukade alltid säga att ”araberna” (hon kallade dem alltid så) aldrig skulle bli nöjda eftersom ”alltihop handlar om att de är underlägsna och vet om det, vilket gör dem sura”. Sen kom långa ramsor om hur ”Israel var en ofruktbar öken tills man lärde sig att avsalta och bevattna” och ”Nu är araberna helt enkelt förbannade för att de inte klarade samma sak och så ska de ha det andra byggt, lata och obegåvade som de är!!!”. Jag lyssnade förstrött och med säkert uttråkad min men med åren som gick förstod jag mer och mer vad hon menade och hur rätt hon hade. Människor som av olika anledningar tycker att de befinner sig i ett underläge blir ofta fientliga i stället för att sätta i gång med något eget och det område som 1948 blev Israel har onekligen genomgått en enorm förvandling, från fattigdom till rikt kulturliv och bildningscentrum.
Jag ska dricka min sista kopp kaffe nu och sedan gå i säng. Jag inser förstås att vi måste tala om det här, han och jag. Men just nu vill jag bara….slippa. Jag vill få vakna, kliva upp och dricka mitt kaffe utan att han finns där. Elakt? Orättvist? Man kan få kalla det vad man vill, vissa områden är så minerad mark för människor att man ska akta sig för att beträda dem och gör man det av misstag kan det gå åt helvete.
Ska vi ta lite musik? Jag känner att det skulle få mig att komma lite till ro och den här gillar jag. Den handlar om kärlek men också om tid som går. Och kanske, inser jag plötsligt med något som sticker i strupen, om insikten att man inte hörde riktigt ihop. Att det inte var hundra. Att man visserligen inte visste om olikheterna men att de visade sig i all sin skärpa en mörk kväll i oktober. Man var inte beredd på det. Man skrek. Man sa saker….som jag inte kommer att ångra.
You must remember this
A kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply
As time goes by
För så är det ju. Kärleken är viktig men inte ens den får oss att överge våra grundläggande övertygelser. Förresten sjunger hon så här också:
And when two lovers woo
They still say ”I love you”
Jag vet inte, det är väl lite löjligt men de där sista raderna fick mig att tänka på något. Och varför inte? Jag lever mitt liv, något händer och vips kastas jag tillbaka till detta. Till honom. Om det inte är b’shert så förstår jag inte ens uttrycket.
Sov gott. Eller god morgon, kanske, för många av er.