Ku Klux Klan sitter i källaren och kan inte komma ut

Postat den 19 april, 2024 av Carina

Ni har väl hört den där skrönan om farmor som har trillat av pinn och så ska man berätta det på ett så skonsamt sätt som möjligt: ”Farmor sitter i ett träd och kan inte komma ner”. Det här är något liknande.

Jag bor som ni vet av och till hos min son och i november 2023 fick jag nog av att det luktar i lägenheten när andra hushåll lagar mat. Så ska det naturligtvis inte vara, då är något fel och jag skickade helt enkelt in en anmälan om olägenhet i bostad till Solna kommun och sedan ytterligare en när det bara veckor senare även uppstod en vidrig avloppsstank på en toalett.

Och vi kan stanna där i några sekunder och konstatera att ärendet fortfarande är öppet och aktuellt hos kommunen – som dessutom är JO-anmäld eftersom jag anser att de inte agerat tillräckligt professionellt och snabbt. November 2023, alltså. I dag skriver vi den 19 april 2024 och ingenting har förändrats. I skrivande stinker det fortfarande matos i trapphuset. Det är starkt!

Men olägenheterna fick snart sin förklaring när bostadsrättsföreningen, Dillen 2 i Solna, också i november 2023, utförde en obligatorisk ventilationskontroll, OVK – oklart om det sedan berodde på anmälan till kommunen eller om det faktiskt skedde på eget initiativ. En OVK måste göras med jämna mellanrum men lite olika tidsintervall beroende på vilken typ av utrymme där människor vistas som det handlar om och resultaten var förödande, en mycket stor mängd boende hade alltså på olika sätt byggt för sina frånluftsdon i framför allt kök, vissa hade till och med anslutit spisfläktar direkt till donen eller andra, mindre fläktar till kanalerna i våtutrymmen. Förutom att sådana åtgärder utgör allvarliga lagbrott leder de naturligtvis till att hela ventilationssystemet påverkas med stor negativ effekt för andra, det är därför det luktar så illa både i trapphus och i vår lägenhet.

Att sådant över huvud taget händer i en bostadsrättsförening visar väl att man släppt in människor som aldrig borde ha fått sätta sin fot där, det spelar ju ingen roll om folk är så in i helvete korkade att de inte förstår vad de ställer till eller om de faktiskt gör det men skiter fullkomligt i sina grannar. Men ännu värre var det som sedan skedde och som visar att brf:en heller inte hanterar det problem sådana boende innebär. Efter att OVK:n underkänts skrev brf Dillen 2 på sin egen hemsida:

Och det lät ju bra. Men om man som jag insett vad det är för tafatt styrelsegäng som försöker hålla ordning i Dillen 2 tog man det inte på allvar, det var helt klart från början att saken skulle spricka; de har inte pli på sin fårskock helt enkelt utan tvärtom skiter skocken fullkomligt i vad de säger. Och vet ni vad – det kan jag faktiskt förstå. Respekt får ju bara den son aldrig backar utan står fast vid till exempel ordningsregler.

Mycket riktigt hände precis just det. I mina kontakter med Solna kommun fick jag reda på att brf:en inte gjort det de själva skrivit att de skulle och efter den 15 februari gått i in de lägenheter där fel kvarstod och själva åtgärdat dem på boendes bekostnad. Nix, på sitt vanliga slak-kuks-manér hade man ”flyttat fram sista-datum” och det handlade liksom inte om en vecka – utan om en och en halv månad. Det var i det läget jag JO-anmälde Solna komnun som just då inte gjorde något, jag förstod ju vad som var ytterligare nästa steg och förstås fick jag rätt igen – när den sista mars passerat var problemen fortfarande kvar. Och det är de som sagt än i dag.

Den senaste kontakt jag hade med Solna kommun är bara någon vecka gammal och i dagsläget får JO hela tiden uppdateringar i ärendet, jag ställer raka frågor till kommunen och sedan skickar jag in svaren (eller icke-svaren, för de är ju också ett svar) till JO. Kommunens handläggare skrev att man nu begärt in kopior från Dillen 2 på ny OVK-upphandling, som brf:en till kommunen påstod sig ha gjort, samt en redogörelse för hur brf:en tänker agera mot de boende som eventuellt fortfarande obstruerar och inte åtgärdar olagliga installationer. För bara några dagar sedan skickade jag ett nytt mejl till samma handläggare eftersom hon lovat återkomma ”så snart vi har mer information” – en information jag ännu inte fått. Om jag fått svar på det också har jag faktiskt inte hunnit kolla.

Uttrycket Ku Klux Klan kommer från det grekiska ordet för ”cirkel” samt det skotska ”klan” och kom som bekant att beteckna dumskallar som inte vågade stå för och fast vid sina åsikter öppet utan lindade in både dem och sig själva i lakan. En sammanslutning av självgoda och fega tokdårar alltså, en inre cirkel som fick för sig att de gjorde något bra när de i själva verket blev föremål för andras rättvisa löje. Och jag kan bara inte låta bli att tänka på dem när jag ser vad styrelsen i brf Dillen 2 i Solna nu skriver på sin hemsida:

Nej, felen har definitivt inte åtgärdats, om det vore så skulle det inte alltjämt stinka matos i trapphuset (som det som sagt gör just i denna sekund). Och därför fortsätter ärendet hos kommunen som förstås i sin tur drar upp tempot och på sikt kommer att vitesförelägga och till slut ta över hela hanteringen, ventilation såväl som att avhysa boende som inte rättat sig – och då blir det rejält dyrt för föreningen och därmed för skötsamma medlemmar. Anmälan till JO kompletteras också kontinuerligt. För det är så här:

Man ska aldrig utmana mig. Att utmana mig är alltid en dum idé och det beror på att jag väljer mina strider noga, jag går aldrig ut i de som jag inte kan vinna. I dagsläget har brf:en försatt sig i en omöjlig situation som blir bara värre och värre och dessutom har man fått ett rejält dåligt rykte, det vet jag säkert eftersom jag fått många mejl från personer som varit spekulanter på lägenheter men avstått från att köpa.

”Styrelsen kommer att finnas i styrelserummet i källaren”? Vad ska de göra där? Ta emot nycklar tänker de sig väl men jag kan inte låta bli att skratta högt:

Ku Klux Klan sitter i källaren och kan inte komma ut.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Ku Klux Klan sitter i källaren och kan inte komma ut

Bröstcancer – det blir nästan alltid bra till slut

Postat den 10 mars, 2024 av Carina

Jag tror att de flesta kvinnor är lite nervösa i den där situationen men min oerhörda förmåga till katastroftänk gör det förstås inte lättare och varje morgon vaknar jag med en klump i magen. Jag rycker till när telefonen ringer för att dra en lättnadens suck när det är en av mina kontakter, jag kollar att jag inte fått något meddelande i appen Alltid öppet och de dagar då det är postutdelning kastar jag en orolig blick på hallmattan så fort jag kommer i närheten av den, oftare och oftare också vartefter dygn läggs till dygn.

Till slut har jag hjärtat så mycket i halsgropen att jag knappt kan andas eller sova längre och får nog, de sa ju faktiskt ”ett par veckor”! Ska jag ringa? Det kan sluta med att jag verkligen blir livrädd i onödan, om de till exempel svarar att ”det är ett brev på väg till dig, du får helt enkelt vänta på det” kommer jag att svimma, det känner jag tydligt, fastän det ju faktiskt kan betyda bara precis just det. Å andra sidan orkar jag inte längre och så slår jag siffrorna, får lämna personnummer på en telefonsvarare och sedan vänta tills de ringer tillbaka medan sonen, som jag bett att vara hemma en stund, som vanligt är supersnäll och gör en kopp kaffe. Och så!:

– Hej, jag har gjort en undersökning men inte fått något svar.

– Du får tåla dig lite.

Kaffekoppen i min hand börjar skallra, är det här precis det jag fasade för? Jag tar sats:

– Men ni sa ett par veckor? Det är två veckor i dag.

– Jaså två veckor, ja, men då ska jag titta….ja, det har skickats ett brev till dig härifrån för några dagar sedan. Det där har ju lite att göra med vår postgång och när du har utdelning.

– *gråtfärdig* Du kan inte berätta vad det står i brevet?

– Men jag sa ju det, det är ett friskbrev på väg till dig.

Nej, det hörde jag inte, min hörsel är märklig och allt liksom ekar inne huvudet men nu släpper skräcken, händerna slutar skaka och jag tackar den snälla personen i andra änden säkert tio gånger. Jag önskar henne en trevlig dag om och om igen, till slut tröttnar hon väl och så lägger vi på.

Sonen hämtar påtår.

Och två dagar senare kan jag utan stress plocka upp den vita rektangeln som just dunsat in genom brevinkastet och öppna den, med stora röda bokstäver står det:

Inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen.

Vi står där i duschen och klämmer på våra bröst och i armhålorna (hysteriska jag brukar känna igenom alla lymfstationer när jag ändå är i gång….) och sedan, framför spegeln, lyfter vi på armarna för att se hur allt bär sig åt då, följer paketen med eller uppför de sig konstigt? Finns det rodnader eller apelsinhud? Indragningar någonstans? Har något bröst blivit större eller känns hårt? Till slut tar jag alltid lite toapapper och stryker över bröstvårtorna för att se att inget sekret eller blod kommer på det. Och ändå vet vi hela tiden – det är så lätt att missa en liten förändring, det kan till och med vara omöjligt att känna den givet läge och storlek på en tumör och därför utsätter vi oss också för att köra in tuttarna i en radiologisk mangel (aj!!!!!). Vem fan kom på att kvinnor ska ha bröst?!

Antalet kvinnor som insjuknar i bröstcancer beskriver en kraftigt stigande kurva räknat från 1980-talet och fram till i dag, det handlar i princip om en fördubbling. På samma sätt pekar grafen över överlevande också sprikrakt uppåt och även om det bästa förstås är att aldrig drabbas så bör den som ändå gör det vara vid gott mod. Bröstcancervården i dag är dessutom skräddarsydd och många, faktiskt en liten majoritet enligt de siffror jag såg senast, slipper cytostatika, för dem räcker det med operation och strålning, ofta kombinerat med medicinering. Sammanfattat har forskningen inom området varit mycket framgångsrik och med screeningprogrammet där varje kvinna mellan 40 och 74 år kallas till avgiftsfri undersökning vartannat år och maligna förändringar därför ofta upptäcks tidigt borde trygghet råda i stället för tvärtom.

Ändå är nerverna på utsidan de där dagarna innan svaret att allt är friskt kommer. Och det är mänskligt. När jag fick mitt besked googlade jag de ord som stod i det och upptäckte att många kvinnor tagit en bild av motsvarande brev och lagt ut på bloggar, Instagram och så vidare:

Åh, the lättnad!

I kväll firar vi med champagne.

Så klarar man sig ett tag till…

Jag ler och känner igen mig själv men satte mig också att skriva det här inägget just för alla där det inte var riktigt bra – och till mig själv om mina provsvar en dag är positiva. Om du är en av dem, hav förströstan. Jag har vänner som varit i samma situation som du och ingen av dem är på något sätt avliden utan lever i högönsklig välmåga många, många år efter diagnos. Självklart har tumörbiologin i det enskilda fallet betydelse för hur resan kommer att te sig men vården är så otroligt duktig i dag (och personalen fantastisk!), det blir en jobbig tid men du kommer med en sannolikhet som är uppe i nästan 90 procent ut på andra sidan – frisk. Du kommer att få gå på dina kontroller med lite kortare mellanrum och tänk vad bra det är, att de har extra skarpa ögon vilande på dig! Och du är i mycket gott sällskap där många träffas för att utbyta erfarenheter och stötta varandra i den här sjukdomen som så sent som på 1970-talet faktiskt dödade många kvinnor men numera nästan alltid blir en parentes i livet.

Men nu, när nätterna åter är mina utan omedelbar ångest inför morgondagen, nu när jag kan skriva och läsa och spela bridge och poker igen för att till slut med ett litet skrik upptäcka att klockan blivit alldeles för mycket och göra bara en liten kopp kaffe till innan jag somnar – vill jag lyssna till underbara Carly Simon. Den här musiken gör mig alltid så glad.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bröstcancer – det blir nästan alltid bra till slut

Den som söker skall finna

Postat den 4 mars, 2024 av Carina

”Din blogg har blivit tråkig – så kall och opersonlig!”, skrev någon.

Tja, jag har ju inga direka förpliktelser att vara ”varm” och det är dessutom lite typiskt att det jag är övertygad om är en man kan anse sig ha rätt att skriva så till en kvinna. Låt mig hjälpa dig på traven – kvinnor är inte gosigare och mysigare än alla andra och vill du ha av den varan kanske du kan skicka lite till dig själv?

Bloggen är i dag och ibland precis vad den ska vara med tanke på olika tillstånd i världen, nämligen just opersonlig. Själv tycker jag dock faktiskt att den är rätt öppen fortfarande? Men jag finns också på annat håll om man bara letar, även om man då får betala.

Var vi klara så?

Bra! Nu ska jag dricka upp mitt sista vin och skicka betydligt mer intressant text än det här.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Den som söker skall finna

Man kan ju få Dille för mindre!

Postat den 28 februari, 2024 av Carina

Okej, har ni spänt fast er? Tagit en Valium eller två? Eller kanske hellre en semla! Det har jag gjort – ätit semla alltså. Gott, sa Maja Gräddnos.

Jo, det är ju det här med den famösa bostadsrättsföreningen Dillen 2 i Solna. Den där det luktar matos i trapphus och i lägenheten och där man möts av en vägg av avloppsstank när man går in på en gästtoalett. Äh, det enklaste blir väl om jag länkar förra inlägget här, så slipper jag tjata om saker och ting:

Hoppla!

Och i det där förra inlägget skrev jag att jag hoppades slippa JO-anmäla Solna kommun, att de skulle inse nu att drygt ett år är för lång tid att inte göra något efter det att en medborgare (lilla jag) anmält allvarlig olägenhet i bostad. Att det är oacceptabelt att från november 2022 till dags dato inte ha kommit längre än att ”vi har kontinuerlig kontakt med bostadsrättsföreningen”. Jodå, de har säkert ”kontakt” – sedan några veckor. Men föreningen själv gjorde inget åt problemen förrän precis i slutet av 2023 och det visar hur absurt, snarast Kafkaliknande, kommunens brist på aktion är. Faktiskt med bara några veckor kvar av året genomförde bostadsrättsföreningen en så kallad OVK, en obligatorisk ventilationskontroll, som visade att många boende brutit mot bostadsrättslagen och byggt för eller till och med anslutit fläktar, även köksfläktar, till frånluftsdonen, det står att läsa under länken ovan precis som hur föreningen inte agerade med mer än en text på hemsidan  (och säkert mejl) där man satte en deadline till den 15 februari 2024 då samtliga olagliga installationer skulle vara borttagna varpå en ny OVK skulle genomföras också.

Så jag är glad att jag skickade in den där JO-anmälan trots allt. Den är offentlig handling, bara att beställa om man vill. Just nu kompletterar jag den på i pricip daglig basis – jag skriver till kommunen och frågar hur länge de tänker vänta innan de får fingret ur hålet där bak och så skickar jag in deras svar eller icke-svar till JO. Vill ni höra det senaste svaret? Det lyder så här:

Vi har kontinuerlig kontakt med ordföranden i bostadsrättsföreningens styrelse. Senast onsdag 21 februari. Då meddelade de oss att det blev för lite tid för alla boende att åtgärda sina ventiler senast den 15 februari. De har därför satt ett nytt datum till den sista mars, och efter det bör rensning och injustering av ventilationen gå fort.

Och tja….jag vill inte vara elak här men när jag läste det där skrattade jag så att kaffet sprätte ur munnen på mig. Det är en djefla tur att man inte är inkontinent ska jag säga!

Egentligen visar det förstås något extremt allvarligt, det är precis samma sak som i dagens svenska samhälle i stort, där grupper och enskilda individer struntar i att följa lagar och regler utan att särskilt mycket händer. Följer ni den utmärkta serien på TV4, Poliserna i våldsvågen? I första avsnittet får man se hur en så kallad ”gängkriminell” man helt enkelt har parkerat på en ruta avsedd för handikappade. Polisen ger honom en bot men det skrattar han bara åt: ”Det har jag råd med! Hoppas att du gillar din lön på 27 000…” Bostadsrättsföreningens beteende är precis analogt, för man skrev ju så här på sin hemsida, efter ventilationskontrollen:

De inbyggda ventilerna ska åtgärdas av lägenhetsinnehavaren senast den 15 februari 2024 därefter kommer en ombesiktning att ske. Ni behöver således snarast påbörja arbetet eller kontakta någon som hjälper er att få fram ventilerna på ett fackmannamässigt sätt. Skulle detta inte vara ordnat i tid kommer föreningen att låta göra det på er bekostnad, men då missar ni möjligheten till ROT-avdrag för arbetet.

Så varför gör man inte bara det man skrev att man skulle? Varför går man bara inte in och river ned det som en del tydligen byggt upp, ”på deras bekostnad”? Det krävs inte mycket för att begripa att svaret bara är ett: När folk helt enkelt skitit fullkomligt i direktiven vågar man inte fullfölja, då böjer man sig och ”förlänger tiden”. Och vet ni vad som händer då? Då skrattar människor och tappar all respekt – om de har någon kvar. Och sen fortsätter man att göra som man vill – det var därför jag skrev till kommunen strax innan jag JO-anmälde dem:

Den här föreningen har en styrelse som inte klarar sin uppgift, helt enkelt – har man nämligen boende som inte följer reglerna ska de förstås skriftligt varnas för att sedan avhysas (och i förekommande fall brf:en säljas av föreningen, för bostadsrättshavarens räkning). […]och jag skulle nästan våga lova dig att om/när föreningen har åtgärdat problemet genom ombesiktning (sådan ska utföras) och resning och justering av frånluftskanalerna (som också ska ske) – så kommer samma problem att återuppstå.

Och det är jag övertygad om kommer att hända. Bostadsrättsföreningens ledning har tydligt visat att de bara är ett gäng tomma tunnor som försöker skramla och som ingen behöver ta på allvar. Fjantar, som man skrattar åt. Själv har jag aldrig ens haft någon respekt för bostadsrättsföreningen Dillen 2 i Huvudsta i Solna, anledningen är enkel och stavas att jag är extremt duktig på att bedöma och se rakt igenom människor och det tog mig ungefär två sekunder att förstå vad det här är för pajaser. Jag skulle aldrig bete mig som de som brutit mot bostasdsrättslagen och orsakat sina medboende svåra miljöproblem – men skrattar åt nollorna, det gör jag också. Högt!

Jag är också övertygad om att det finns boende som helt enkelt inte förstått att de ställt till allvarliga miljö- och hälsoproblem för andra när de mixtrat med ventilationen men som nu när de gjort det åtgärdat saken direkt. Vad tycker de om att skitstövlar får ytterligare tid på sig för samma sak? Varför skulle de skynda sig att återställa när andra nu bara kan såsa vidare utan att något händer?

Till sist ska jag citera lite mer ur mejlet från chefen för hälsoskyddet i Solna kommun:

Vi anser inte att föreningen inte agerar, då de har meddelat oss vad de gör i ärendet. Men då det är problem med ventilationen i hela fastigheten, och det gäller många lägenheter, så tar det tid att åtgärda.

Tja, det det får man verkligen hålla med om – att det ”tar tid” för Solna kommun, närmare bestämt halvtannat år. Faktiskt tycker jag att det blir intressant att se hur JO bedömer frågan, en viktig temperaturmätning av hur mycket eller snarast lite, om alls något, som fortfarande fungerar enligt den gamla svenska modellen där myndigheter i olika former satte gränser och regler var till för att följas och respekteras. För det är ju så att alla framgångsrika samhällen, de stora som kallas länder eller stater lika väl som de små i form av sammanslutningar av människor i bostadsrättsföreningar eller idrottsklubbar eller företag, bygger på ett kontrakt som alla sedan respekterar för helhetens och allas bästa. Så fort någon egoist som ser bara till egen vinning tillåts bryta kontraktet utan påföljande sanktion faller strukturen samman och kaos inträder; det är vad som hänt i Sverige och det händer i bostadsrättsföreningen Dillen 2 i Huvudsta i Solna.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Man kan ju få Dille för mindre!

Dillen 2 – en bostadsrättsförening i Sverige som inte fungerar

Postat den 16 februari, 2024 av Carina

Det har varit en intressant resa att följa det som hänt (och i och för sig fortfarande pågår) i bostadsrättsföreningen Dillen 2 i Huvudsta i Solna. Intressant och lärorikt därför att jag är övertygad om att föreningen är långt ifrån ensam om att fungera extremt illa i vissa avseenden, min slutsats har blivit att bostadsrätten som institut är ett dåligt val för boende.

Min son bor i Dillen 2 och ibland när jag är på besök i Stockholm kamperar jag hos honom, något som alltid varit….vad ska vi kalla det? ”Lite speciellt”? Kanske? Dit hör sådant som att boende kan låta rätt så bra långt efter det att nattro borde ha rått men första gångerna det hände trodde ju jag att jag lyckats pricka extremt olyckliga tillfällen. Med tiden lärde jag mig att så var det inte och då var det ju bara att anpassa sig till det, genom att aldrig planera in möten tidigt på morgonen och genom att skapa egna ljudkulisser att arbeta och sova bakom. Knepigt, inte sant? För det där sista leder ju förstås till att ytterligare andra säkert blir störda.

Men det senaste året har situationen i föreningen utvecklats på ett helt absurt sätt. Från att man ibland kunde känna att det luktade mat i trapphuset gick det till att matos trängde in i lägenheten och sedan några månader har det dessutom, av och till men mest till, luktat mycket illa på en av toaletterna. Så kan ingen ha det. Du kan inte leva så att du inte kan hänga tvätt utan att den stinker pannkaka eller friterad fisk eller vad som nu stått på någons meny när den torkat. Du står inte ut om du tvingas kliva in i på en toalett där du möts av en odör av avlopp.

I ett sådant läge ska en bostadsrättshavare förstås ta kontakt med styrelsen i föreningen och det gjorde ju vi. Men den här bostadrättsföreningen fungerar som sagt inte. För det första förstår man inte vilket ansvar man har, man är okunnig helt enkelt och dessutom reagerar man på problem som boende hör av sig om genom att försöka bagatellisera dem, sopa dem under mattan och hoppas att de ska försvinna av sig själva. Det är som alltid en dum metod. Missförhållanden som man inte tar itu med växer bara och till slut hamnar man i en ohållbar situation – där befinner sig bostadsrättsföreningen Dillen 2 i dag.

Jag, som är utbildad journalist och kanske just därför aldrig tolererar att bli illa behandlad och bemött, lät det inte gå särskilt lång tid innan jag anmälde omständigheterna till Solna kommun. Men sedan är det ju så att jag befinner mig i bostadsrättsföreningen bara ibland och därför hände inte så mycket mer i början än att kommunen registrerade ärendet, det är först på senare tid jag haft tid att så att säga hålla i och inte släppa taget. Min son? Jodå, det är klart att han också reagerat men han är så mycket hemifrån! Det är jobbet och så är det alla fritidsintressen….han är helt enkelt, särskilt i perioder, väldigt lite hemma.

Det som till slut hände var i alla fall att Dillen 2 genomförde en så kallad OVK. Det är en obligatorisk ventilationskontroll som alla hyresvärdar och bostadsrättsföreningar är skyldiga att genomföra med jämna men lite olika mellanrum, beroende på exakt vilket system man har (där ska jag för övrigt ta reda på om föreningen brustit och väntat för länge) och den visade något faktiskt ganska fruktansvärt, mätvärdena var kort sagt åt helvete, så illa att man utan vidare kan kalla dem för ett hot mot liv och hälsa. Förklaringen till detta är att vissa boende har byggt för de frånluftsdon som ska sörja för luftväxlingen, ofta på så sätt att man monterat spisfläktar som med sin design täcker donen och några har till och med kopplat spisfläktar direkt till ventilationskanalen i köket. Det har man naturligtvis inte gjort för att man velat någon annan illa, man är helt enkelt bara dum och förstår inte vad sådana åtgärder leder till, nämligen att hela systemet havererar. Om man förstod hade man självklart avstått eftersom man drabbas själv också och det dessutom är ett brott enligt bostadsrättslagen att bete sig så.

Låt oss nu sammanfatta:

Bostadsrättsföreningen Dillen 2 i Huvudsta i Solna har alltså fått flera upplysningar om att något är fel med ventilationen. Men absolut ingenting händer förrän kommunen, som jag skickat anmälan till, påtalar för föreningen vilka skyldigheter man har. Då beställer man en OVK. Och sedan då? När det visar sig att många boende har brutit mot bostadsrättslagen och därmed orsakat sina grannar och medboende både obehagliga och direkt hälsovådliga problem? Tar man omedelbart tag i detta då? Går man omedelbart in i de lägenheter det handlar om och till exemepel river bort felaktigt monterade köksfläktar? Avlägsnar man de fläktar som satts in även i andra frånluftsdon?

Absolut inte. I stället skriver man så här på sin hemsida, den 20 januari 2024:

Föreningen genomförde före jul en ventilationskontroll, OVK, som inte blev godkänd. En bidragande orsak är att flera boende har byggt in sina frånluftsdon (ventiler) vilket gäller speciellt i köket. Att bygga in eller på annat vis sätta för ventilationen är förbjudet enligt Bostadsrättslagen Kap7 §7.

” Bostadsrättsinnehavare får inte utan styrelsens tillstånd utföra en åtgärd i lägenheten som innefattar: Installation eller ändring av anordning för ventilation”.

Kanalerna ska vara tillgängliga för mätning, justering och rensning.

De inbyggda ventilerna ska åtgärdas av lägenhetsinnehavaren senast den 15 februari 2024 därefter kommer en ombesiktning att ske. Ni behöver således snarast påbörja arbetet eller kontakta någon som hjälper er att få fram ventilerna på ett fackmannamässigt sätt. Skulle detta inte vara ordnat i tid kommer föreningen att låta göra det på er bekostnad, men då missar ni möjligheten till ROT-avdrag för arbetet.

Även de som i sitt kök har direktanslutit köksfläkten till ventilationskanalen måste åtgärda detta. Anslutningen ska ersättas med frånluftsventil som ska vara åtkomlig för rensning och mätning. Det ändrar flödet i hela huset och ökar brandrisken. Endast kolfilterfläkt som inte kopplas mot ventilationen är tillåten.

Frågor kan mailas till styrelsen@dillen2.se

Med vänlig hälsning
Styrelsen

Ser ni vad det egentligen står? Ser ni att det man skriver är följande:

Vi låter brottslingar få en månad på sig att åtgärda sina fel och ni som inte begått samma brott bryr vi oss inte om, ni får vackert lida vidare helt enkelt. Något sista-datum för när ny OVK kommer att genomföras skriver vi så klart inte, det skulle ju kunna användas emot oss, ej heller kommer vi att skriftligt varna de som utsatt andra boende för både fara och olägenhet så att de kan avhysas från fastigheten om de gör samma sak igen, vi är nämligen fegskitar som helst kryper under en soffa och gömmer oss.

Man undertecknar till och med ”vänliga hälsningar”!!!

I dag har kommunen till slut börjat förstå att den här föreningen inte klarar att hantera de skyldigheter man har. Jag citerar ur mejl till mig från Christina Hellman, enhetschef för hälsoskyddstillsynen inom Solna kommun, där hon ställer några frågor:

Vi behöver denna information från dig för att ha det som underlag i vår vidare handläggning i ärendet som kan komma att gå vidare med beslut om det är så att föreningen inte inkommer själva med åtgärds- och tidsplan rörande ventilationen och lukter.

Ja, det fick hon också. Och så fick hon veta att jag, om inte kommunen genast ser till att de mycket grava problem som finns i boendet i Dillen 2 upphör med omedelbar verkan, anmäler Solna kommuns handläggning av ärendet till JO. Men jag tror inte att det kommer att behövas. Man har förstått hur illa det är i Dillen 2, helt enkelt. Till slut har man gjort det.

För att sluta cirkeln i det här inlägget:

Bostadsrättsföreningar kan inte existera utan en styrelse. Därför är det inte konstigt att det finns så mycken okunskap och bristande förmåga i dem, det är ju i regel de boende själva som tar på sig styrelseuppdrag, det är vanliga människor, utan specialkunskaper, som försöker göra en insats för sin förening. Kanske får man gå någon liten kurs, som en introduktion. Kanske tar man hjälp utifrån, särskilt juridisk sådan. Men totalt sett är man egentligen inte alls lämpad att företräda något så faktiskt komplicerat som en part med ansvar för något av det allra viktigaste för människor – boendet.

Idén bakom bostadsrättsföreningar är så klart god, boende ska till exempel känna ett ansvar för sin miljö och därför vårda sig bättre om den, vilja bidra till att hålla kostnader nere eftersom det gagnar en själv och allmänt bli en del av och få inflytande över en trygg och trevlig tillvaro. Men det som är en styrka blir också en svaghet. För vad gör du när det som skulle vara en trevlig granne i stället blir ett störande inslag i din dygnsvila och ingen oberoende aktör såsom en hyresvärd finns att tillgå utan ni båda är en del av samma enhet? Särskilt när du sitter i den där styrelsen, hur hanterar du det utan att trampa fel? Väldigt dåligt förmodligen, det visas inte minst av hur bostadsrättsföreningen Dillen 2 försökt kollra bort det faktum att man i alla fall i min sons port, Jungfrudansen 16, har någon form av social problematik, där en av mig oidentifierad ”familj” (eller vad det nu handlar om) ibland och gärna sen kvällstid för mycket högljudda ”samtal” (jag hanterar det som sagt vid det här laget genom att skapa egna oljud, som en kuliss – och blir andra boende sedan störda får de väl också, precis som jag gjort många gånger, höra av sig till styrelsen, det välkomnar jag så att de som sätter i gång hela processen med sina gap och skrik kanske till och med försvinner….).

Bostadsrätten – så vacker i teorin. I praktiken slutar det ofta som med Dillen 2 i Huvudsta i Solna.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Dillen 2 – en bostadsrättsförening i Sverige som inte fungerar

Ta tillbaka sitt hjärta

Postat den 12 februari, 2024 av Carina

Nej, det där fungerade inte. Jag försökte verkligen men till slut slets jag mitt itu och när jag väl hade fattat beslutet?

Glädjen!

Lättnaden!

Euforin när jag bokat biljetten!

Jag undrar nästan om om jag föddes dansk en gång i tiden? Något är det med detta land, något jag inte kan förklara men som drar mig till det med en urkraft. Å, att få vandra på Köpenhamns gator igen. Sitta i timmar och tala på något av stans alla kaféer. Och så brödet, detta underbara bröd som finns överallt.

Den här musiken har jag haft förr i bloggen, flera gånger dessutom, tror jag, men det spelar ingen roll: ”Once I sailed away but I’m home today”.

Och det är jag. Jag är hemma, lycklig ända ned i tårna här där jag sitter och väntar på käraste M på vårt stamlokus:

– Har du stadig min cykel?

– Selvfølgelig har jeg det!

– Tror du du kunne tage den med i S-toget, hvis du medbringer din egen?

– Når du ser en slidt kvinde med to cykler ved du det er mig. Jeg har savnet dig!

Och jag har saknat dig. Det enda som fattas nu är om den där svenske mannen som genom ett under kunde uppenbara sig och bara: ”Hej, det är jag!”.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Ta tillbaka sitt hjärta

Det svenska samhället har slutat fungera

Postat den 30 januari, 2024 av Carina

Så här skriver trafikförvaltningen i Region Stockholm på sin hemsida:

Trafikförvaltningen ansvarar för att Stockholms läns invånare och besökare kan resa tryggt, tillgängligt och hållbart med kollektivtrafiken i länet.

Och så kanske det fungerar på många platser i Stockholm. Men inte på Jungfrudansen i Solna, där går nämligen ingen kollektivtrafik alls eftersom den är ”indragen på grund av trafikhinder”; där finns ingen som helst ”tillgänglighet” och det är därför heller inte möjligt för många av Jungfrudansens invånare att resa ”hållbart”. Så har det också varit under flera år, när kommunen lagt ned en ny sopsug under gatorna och även om det förstås varit alldeles tillräckligt jobbigt för invånarna så måste sådant få utföras i samhället. Men nu är arbetet klart och bussen går ändå inte.

Varför har det blivit så här och varför tillåts det fortsätta? Jag ville ha svar på den frågan och började med att ringa trafikförvaltningen där man vägrade koppla till ”någon ansvarig” utan hänvisade till kundtjänsten på SL.

– Nu är det ju så att SL vid det här laget är att betrakta mest som ett varumärke för kollektivtrafiken i Stockholm. De kan inte fatta beslut som får bussarna att börja köra på Jungfrudansen.

– Vi får inte koppla.

– Era tjänstemän betalas av skattemedel, alltså av medborgarna, varav jag är en. Då är det väl rimligt att de utför sitt jobb och är mottagliga för meddelanden?

– Vi får inte koppla.

– Vad heter förvaltningens högste chef?

– Det vet jag inte.

– Du förstår att du kan ta reda på det? Kan du koppla direkt till den personen?

– Vi får inte koppla.

– Nej, du har ju sagt det ett antal gånger.

Så jag ringer SL och får tala med en vänlig man. Denne vänlige man upprättar ”ett ärende” och jag får ”ett ärendenummer” men han bekräftar också det en odresserad apa begriper – SL gör inte mer än så, de skickar bara ”ärendet” vidare till…trafikförvaltningen. Och till ”entreprenören”, som i det här fallet heter VR.

– Men du kan ringa om några dagar och höra hur det går!

Och faktiskt gör jag det, jag väntar till och med i två veckor. Men naturligtvis har inget hänt och på trafikförvaltningen, dit jag också ringer igen, vet de inget, om de har fått in ärendet så är det tydligen superhemligt, så hemligt att ingen som svarar känner till det och nej, de kan fortfarande inte koppla. VR? Entreprenören? De svarar över huvud taget inte alls.

Jag mejlar till ordföranden i trafiknämnden. Han heter Anton Fendert och är miljöpartist, vilket borde betyda att han värnar om kollektivt resande? Jag skriver:

Hej Anton,

Efter att ha varit i kontakt med både SL:s kundtjänst, som inte kunde göra mer än att skapa ett ärende (nr 662 69 56), samt trafikförvaltningen, där man vägrade låta mig tala med en ansvarig person, ser jag ingen annan utväg än att mejla dig, för en förhoppningsvis snabb lösning på mitt (och många andras) problem.

Hösten 2022 påbörjades arbeten med en ny så kallad sopsug i Huvudsta i Solna och Jungfrudansen, där jag ofta bor tillsammans med min son, var en av de gator som i etapper grävdes upp, med konsekvens att bussarna inte längre kunde köra. Men fastän Jungfrudansen är mycket lång med många äldre boende, så att det blev svårt och för en del omöjligt att ta sig till kollektiva alternativ, måste sådana arbeten självklart få utföras och nu i januari 2024 var hela gatan återställd och trafiken kom i gång igen.

I några dagar. Bara i några dagar alltså, sedan dök ett anslag upp vid hållplatsen med informationen att man dragit in den på grund av ”trafikhinder”. Efter mer än ett år utan, som trafikförvaltningen själv kallar det på sin hemsida, ”tillgänglig” kollektivtrafik står vi boende på Jungfrudansen åter utan den möjlighet till gemensamt resande som resten av staden har.

Jag vet inte vad dessa trafikhinder består i men en gissning är att folk ställer sina bilar på båda sidor av gatan, under arbetena med sopsugen blev det nämligen tillåtet att göra det eftersom så många parkeringsplatser försvann och kanske förstår man då inte att den möjligheten nu är borta. Det kan ju också vara så att parkeringsskyltningen är otydlig och inte har förnyats efter arbetena. Om det är som jag tror så förstår jag väl bussförarnas problem, då blir det problem att på ett säkert sätt komma fram.

Men situationen är helt absurd, om man skulle sluta köra kollektivtrafik på alla ställen i stan där ”trafikhinder” uppstår skulle det snart inte gå några bussar. Så gör man ju heller inte, i stället forslar man bort och varför skulle Jungfrudansen vara ett undantag därvidlag? Men som sagt kanske problemet är en otydlig skyltning?

Jag och många med mig vill kunna resa kollektivt, inte minst för miljöns skull, men just nu är det omöjligt på Jungfrudansen. Än en gång, jag hoppas att mitt mejl till dig ska leda till en snar lösning av situationen.

Med vänliga hälsningar
Carina Östman

Och, jag fick svar:

Hej,

Tack för ditt mejl!

Just nu får jag väldigt många mejl. Jag och mina kollegor besvarar dem i tur och ordning, vilket gör att det kan dröja lite längre än vanligt innan du får svar.

Med vänliga hälsningar,
Anton Fendert

Trafikregionråd (MP)

För två veckor sedan fick jag det. Men inget händer.

Just nu ska jag strax mejla dels chefen för trafikförvaltningen (eftersom det förstås inte är några problem att ta fram namn om man verkligen vill) och fler politiker i trafiknämnden. Solna kommun är kontaktad – varför, om folk felparkerar så att bussarna inte kommer fram, forslar man inte bort bilar eller bötfäller? Och hjälper inte det jobbar jag vidare.

För jag har möjlighet att göra det, jag har tid till det och en personlighet som en bullterrier. Men en person som arbetar hela dagarna och bara vill kunna ta bussen till jobbet? Pensionären som inte kan gå hela vägen till den hållplats entreprenören ”hänvisar till”?

Det svenska samhället har slutat fungera.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Det svenska samhället har slutat fungera

Har du mage att klaga?! Psykfall! Islamofob!

Postat den 29 januari, 2024 av Carina

Okej, så klockan tio på kvällen kryper sonen i säng och jag är inte sen efter, vi ska båda upp tidigt på måndagsmorgonen. Men precis när jag börjar somna in drar ett kort sagt jävla tjatter i gång ute i trapphuset. Högt är det också och jag stönar lite men tänker att det är någon som har haft gäster och hur dumt och hänsynslöst är det inte att göra så men vad fan, har man sovit över några gånger i den här bostadsrättsföreningen så är man härdad!

Men det tar liksom inte slut, det bara fortsätter och till slut går jag upp (jag är ändå smärtsamt klarvaken) och tittar vad som händer. Det är ett illustert sällskap som är på väg från lägenheten mitt emot, visar det sig, ytterdörren står vidöppen och nu ska barn och vuxna ge sig av. Varför nu barn och vuxna inte redan har gett sig av? Frågan uppstår ju nämligen: Varför stökar man inte undan alla de där ”Hej då!” och ”Vi ses!” eller vad det kan handla om innan man öppnar dörren och går. Varför står man i trapphuset och håller på med den saken i närmare tio minuter? Jo, faktiskt, så lång tid pågick det – och då talar vi ändå bara om tiden på våningsplanet där vi bor, där ekona studsade mellan väggarna och förstärktes, för som bekant fungerar ett trapphus som resonanslåda. Var finns hänsynen? Tankarna på hur det egna beteendet kan påverka andra människor?

Men till slut drar man igen sin dörr. Problemet är bara att det högljudda talet och barnens rop fortsätter en trappa ner. Av någon anledning går man inte ut från huset.

I det läget får jag nog och öppnar dörren, jag får väl gå ned och se vad det handlar om då. Då gör grannen vars gäster just gått (men fortfarande står och gapar på bottenplanet en trappa ned) samma sak och nu utspelar sig något lika märkligt som absurt:

– Stäng din dörr!, säger kvinnan som står där. Du håller alltid på att öppna din dörr!

Jamen, se där, det har ju faktiskt hänt att jag ”öppnat min dörr” med anledning av samma familj, den gången för att en tvärhand höga barn som jag uppfattade kom därifrån verkade kuta omkring ensamma i trapphuset och eventuellt behövde hjälp. Ah! Vilken fruktansvärd handling var inte detta, hur läskigt är det inte att människor reagerar på sånt! Men nu ska vi se….det var ett år sen va? Ja, det var ju det och fastän jag den gången skulle ”polisanmälas” (oklart för vad, kanske ”skrämsel av barn”….jag tyckte jag hörde något om det) hade vi ju mest ganska kul åt det där, några stycken, eftersom det gamla vanliga ”anfall-är-bästa-försvar” är lika genomskinligt som en taskig pokerhand. Och dessutom:

Jag öppnar min dörr hur fucking många gånger och av vilka anledningar jag vill.

Så jag säger det: ”Du har inte med att göra huruvida jag öppnar min dörr eller inte, fokusera på varför ni stör på det här sättet, i stället!”.

Och så drar det i gång! En lite äldre kvinna, såvitt jag förstår det mormor till barnen, dyker upp och håller en något så när lugn profil men hävdar att ”ingen sover ju ändå klockan halv elva”? Jaså? Det gör man inte? Särskilt en söndagskväll? Kvinnan bakom dörren mittemot öppnar den några gånger, likt ett gökur poppar hon fram med olika kommentarer; en är att hennes mamma inte borde tala med mig eftersom jag ”inte mår bra”. Och den känner vi igen, inte sant! En klassiker! – inte minst i de gamla kommuniststaterna där dissidenter snabbt stämplades som psykiskt sjuka! Men det kommer mer också:

– Du håller på och ringer socialtjänsten!

Nu börjar det bli intressant! Här har inte ringts någon socialtjänst men tydligen har någon annan gjort det? Jag måste erkänna att nyhetsnerven börjar klia lite – vad är detta? Vad finns här som jag inte känner till? Trots allt befinner jag mig inte i detta hus hela tiden, vad mer har hänt?

Till slut är ”diskussionen” ändå avslutad och jag drar igen min dörr. Då hör jag, precis innan låset klickar till, den yngre kvinnan säga:

– Hon är islamofob!

Jag har haft ganska kul när jag skrivit det här inlägget, det hela är ju så jävla dumt, hur störande det än var och då uppstår komik. Och det mest intressanta blev egentligen inte att man struntade fullkomligt i att bostadsrättsföreningens regler är tydliga – efter tio på kvällen ska det vara tyst även om det självklart inte betyder att gäster inte kan gå hem, en diskmaskin sättas på eller någon annan syssla utföras om man ser till att sköta det på ett bra sätt – utan lät extremt högt, dessutom som sagt ute i trapphuset som förstärker ljud.

Nej, det handlar i stället om det som alltmer sprider sig som en pest i samhället, när man aldrig vill erkänna egna fel och för att slippa göra det ägnar sig åt att flytta fokus och och relativisera, varvid man tillgriper precis vad som helst. Det här finns överallt, det är till exempel en populär metod hos politiker som inte vill kännas vid tidigare misstag. Det förekommer på jobb och i skolor, där man hellre flyttar på den som blir utsatt än på den som utsätter. Det är regel snarare än undantag i alla sammanhang där den konflikt som krävs för att komma till rätta med ett verkligt problem upplevs som så jobbig att man inte själv vill bli en del av den utan i stället sneglar med blicken i riktning mot det som är helt irrelevant. Eller, som i mitt fall, då:

Jaså, du har mage att klaga på att jag stör?! Psykfall! Islamofob!

Ändå, jag fick till slut nog. I stridens hetta kan människor vräka ur sig en hel del men så pass allvarliga anklagelser som det här handlade om – nej, det är inte okej.

God morgon på er.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Har du mage att klaga?! Psykfall! Islamofob!

Fear of flying

Postat den 22 januari, 2024 av Carina

Jag hatar att flyga! Och snart är det dags.

Varje gång försöker jag intala mig det som är en statistisk truism – att det är oerhört osannolikt att dö i en flygolycka och att jag lever betydligt mer farligt om jag korsar en gata (för att bara inte tala om jämförelsen att vistas i Sverige, med dess massiva och importerade MENA-kriminalitet). Ändå mår jag direkt illa när tiden för takeoff närmar sig. Jag sitter skakande och med tunnelseende i terminalen och tänker på hur de som faktiskt har seglat vidare i krascher också varit förvissade om att de bara skulle upp på tiotusen meter i en sardinburk under några timmar, för att smidigt ta sig till sin destination, hur deras kroppar varit hela för att en stund senare splittras i köttslamsiga atomer.

Daaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stop it! Get a grip.

Teorierna om att flygrädslan skulle handla om något annat än själva resan ger jag inte mycket för (fastän de säkert är helt korrekta). Vadå? Jag är inte rädd för att bryta mig loss. Jag har inga som helst problem med min self-esteem. Och jag kan redan knulla knapplöst. No way that is the problem, jag har snickrat ihop en egen förklaring och den går så här:

Ja, det är mycket säkert att flyga men de där gångerna då det inte är säkert är det kort sagt jävligt osäkert för inte säga extremt dödligt och eftersom jag aldrig vinner på lotteri ligger jag bra till för att hamna i en sån situation.

Smart, inte sant?

Nåja, just nu är jag i fasen att jag sitter och kollar YouTube-klipp på starter och landningar med det bolag jag ska resa med:

Å herregud, detta ljud! När jag väl sitter där fastspänd och motorerna vrålar håller inälvorna på att komma upp. Jag lovar…någon (oidentifierad) en massa saker:

  • Jag ska aldrig mer byta man
  • Jag ska bli snäll (eller i alla fall snällare)
  • Jag ska börja be böner samt
  • Sluta med lakritsmissbruket

Men titta på klippet? Ser det inte ut som om de ramlar ner i en buske?

Vad var det jag sa?!

Vad fan skulle jag i Sverige att göra?!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Fear of flying

Andy Pandy revisited

Postat den 21 januari, 2024 av Carina

Med oanade mängder tid till mitt förfogande surfar jag som en vansinnig och rätt som det var hamnade jag framför en länk till Andy Pandy. Det känner ni inte till? Andy Pandy var en marionettdocka som tillsammans med en teddybjörn bodde i en picknickkorg och programmen visades på tv när detta märkliga medium var sprillans nytt i Sverige. Jag följde serien slaviskt, ett missat avsnitt var en katastrof och att streama eller spela in kunde man ju glömma.

För det här utspelade sig mellan 1956 och 1958, fick jag reda på när jag googlade. Och helt plötsligt förstod jag ingenting, om Wikipedia har riktiga uppgifter var jag som mest ett och ett halvt år där jag satt parkerad, förmodligen i vår citrongula soffa med benen stickande rakt ut över kanten, som det blir med riktigt små barn och väntade på att Andy Pandy skulle dyka upp i rutan, då borde jag inte minnas det så glasklart som jag gör och alltid gjort. Man brukar räkna med att barns så kallade episodiska minne utvecklas först mellan tre och fem års ålder och även om man fortfarande forskar på om det kan ske tidigare så låter dryga året väldigt lite? Å andra sidan vet man att förmågan att minnas hör ihop med språkutvecklingen och en förståelse av det egna jaget och jag var onekligen mycket tidig med att tala (insikten att här är JAG utvecklade jag väl på BB…), jag gav ju faktiskt min pappa en chock den där kvällen 1958  när han satt mig på diskbänken för att ha koll medan han tog hand om middagstallrikarna; jag hade varit magsjuk och rätt som det var sa jag bara rakt ut:

– Pappa, jag vill ha ett glas vatten!

Av och till talade han om det i hela sitt liv, hur han blivit helt perplex och först trott att han hört fel, jag hade väl varit så att säga helt normal men tydligen i hemlighet gått och klurat ut hur man använde talorganen till att kommendera runt sin omgivning. (Det låter som jag, jag ogillar att framstå som nybörjare och tränar gärna för mig själv innan jag prövar på saker inför andra.) Själv brukade jag då svara att han väl helt enkelt blandade ihop åren men han hade mamma, som han ropat högt på för att hon skulle komma och lyssna, som vittne och dessutom hade fotbolls-vm precis gått av stapeln, tydligen, han var säker.

Så kanske är det därför? Om jag hade ett så pass avancerat språk då kan det faktiskt stämma att jag minns Andy Pandy från tv 1958. Vill ni förresten se lite? Jag kan tänka mig att jag var djupt imponerad av detta skådespel!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Andy Pandy revisited