Jag hatar att flyga! Och snart är det dags.
Varje gång försöker jag intala mig det som är en statistisk truism – att det är oerhört osannolikt att dö i en flygolycka och att jag lever betydligt mer farligt om jag korsar en gata (för att bara inte tala om jämförelsen att vistas i Sverige, med dess massiva och importerade MENA-kriminalitet). Ändå mår jag direkt illa när tiden för takeoff närmar sig. Jag sitter skakande och med tunnelseende i terminalen och tänker på hur de som faktiskt har seglat vidare i krascher också varit förvissade om att de bara skulle upp på tiotusen meter i en sardinburk under några timmar, för att smidigt ta sig till sin destination, hur deras kroppar varit hela för att en stund senare splittras i köttslamsiga atomer.
Daaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stop it! Get a grip.
Teorierna om att flygrädslan skulle handla om något annat än själva resan ger jag inte mycket för (fastän de säkert är helt korrekta). Vadå? Jag är inte rädd för att bryta mig loss. Jag har inga som helst problem med min self-esteem. Och jag kan redan knulla knapplöst. No way that is the problem, jag har snickrat ihop en egen förklaring och den går så här:
Ja, det är mycket säkert att flyga men de där gångerna då det inte är säkert är det kort sagt jävligt osäkert för inte säga extremt dödligt och eftersom jag aldrig vinner på lotteri ligger jag bra till för att hamna i en sån situation.
Smart, inte sant?
Nåja, just nu är jag i fasen att jag sitter och kollar YouTube-klipp på starter och landningar med det bolag jag ska resa med:
Å herregud, detta ljud! När jag väl sitter där fastspänd och motorerna vrålar håller inälvorna på att komma upp. Jag lovar…någon (oidentifierad) en massa saker:
- Jag ska aldrig mer byta man
- Jag ska bli snäll (eller i alla fall snällare)
- Jag ska börja be böner samt
- Sluta med lakritsmissbruket
Men titta på klippet? Ser det inte ut som om de ramlar ner i en buske?
Vad var det jag sa?!
Vad fan skulle jag i Sverige att göra?!