Okej, så klockan tio på kvällen kryper sonen i säng och jag är inte sen efter, vi ska båda upp tidigt på måndagsmorgonen. Men precis när jag börjar somna in drar ett kort sagt jävla tjatter i gång ute i trapphuset. Högt är det också och jag stönar lite men tänker att det är någon som har haft gäster och hur dumt och hänsynslöst är det inte att göra så men vad fan, har man sovit över några gånger i den här bostadsrättsföreningen så är man härdad!
Men det tar liksom inte slut, det bara fortsätter och till slut går jag upp (jag är ändå smärtsamt klarvaken) och tittar vad som händer. Det är ett illustert sällskap som är på väg från lägenheten mitt emot, visar det sig, ytterdörren står vidöppen och nu ska barn och vuxna ge sig av. Varför nu barn och vuxna inte redan har gett sig av? Frågan uppstår ju nämligen: Varför stökar man inte undan alla de där ”Hej då!” och ”Vi ses!” eller vad det kan handla om innan man öppnar dörren och går. Varför står man i trapphuset och håller på med den saken i närmare tio minuter? Jo, faktiskt, så lång tid pågick det – och då talar vi ändå bara om tiden på våningsplanet där vi bor, där ekona studsade mellan väggarna och förstärktes, för som bekant fungerar ett trapphus som resonanslåda. Var finns hänsynen? Tankarna på hur det egna beteendet kan påverka andra människor?
Men till slut drar man igen sin dörr. Problemet är bara att det högljudda talet och barnens rop fortsätter en trappa ner. Av någon anledning går man inte ut från huset.
I det läget får jag nog och öppnar dörren, jag får väl gå ned och se vad det handlar om då. Då gör grannen vars gäster just gått (men fortfarande står och gapar på bottenplanet en trappa ned) samma sak och nu utspelar sig något lika märkligt som absurt:
– Stäng din dörr!, säger kvinnan som står där. Du håller alltid på att öppna din dörr!
Jamen, se där, det har ju faktiskt hänt att jag ”öppnat min dörr” med anledning av samma familj, den gången för att en tvärhand höga barn som jag uppfattade kom därifrån verkade kuta omkring ensamma i trapphuset och eventuellt behövde hjälp. Ah! Vilken fruktansvärd handling var inte detta, hur läskigt är det inte att människor reagerar på sånt! Men nu ska vi se….det var ett år sen va? Ja, det var ju det och fastän jag den gången skulle ”polisanmälas” (oklart för vad, kanske ”skrämsel av barn”….jag tyckte jag hörde något om det) hade vi ju mest ganska kul åt det där, några stycken, eftersom det gamla vanliga ”anfall-är-bästa-försvar” är lika genomskinligt som en taskig pokerhand. Och dessutom:
Jag öppnar min dörr hur fucking många gånger och av vilka anledningar jag vill.
Så jag säger det: ”Du har inte med att göra huruvida jag öppnar min dörr eller inte, fokusera på varför ni stör på det här sättet, i stället!”.
Och så drar det i gång! En lite äldre kvinna, såvitt jag förstår det mormor till barnen, dyker upp och håller en något så när lugn profil men hävdar att ”ingen sover ju ändå klockan halv elva”? Jaså? Det gör man inte? Särskilt en söndagskväll? Kvinnan bakom dörren mittemot öppnar den några gånger, likt ett gökur poppar hon fram med olika kommentarer; en är att hennes mamma inte borde tala med mig eftersom jag ”inte mår bra”. Och den känner vi igen, inte sant! En klassiker! – inte minst i de gamla kommuniststaterna där dissidenter snabbt stämplades som psykiskt sjuka! Men det kommer mer också:
– Du håller på och ringer socialtjänsten!
Nu börjar det bli intressant! Här har inte ringts någon socialtjänst men tydligen har någon annan gjort det? Jag måste erkänna att nyhetsnerven börjar klia lite – vad är detta? Vad finns här som jag inte känner till? Trots allt befinner jag mig inte i detta hus hela tiden, vad mer har hänt?
Till slut är ”diskussionen” ändå avslutad och jag drar igen min dörr. Då hör jag, precis innan låset klickar till, den yngre kvinnan säga:
– Hon är islamofob!
Jag har haft ganska kul när jag skrivit det här inlägget, det hela är ju så jävla dumt, hur störande det än var och då uppstår komik. Och det mest intressanta blev egentligen inte att man struntade fullkomligt i att bostadsrättsföreningens regler är tydliga – efter tio på kvällen ska det vara tyst även om det självklart inte betyder att gäster inte kan gå hem, en diskmaskin sättas på eller någon annan syssla utföras om man ser till att sköta det på ett bra sätt – utan lät extremt högt, dessutom som sagt ute i trapphuset som förstärker ljud.
Nej, det handlar i stället om det som alltmer sprider sig som en pest i samhället, när man aldrig vill erkänna egna fel och för att slippa göra det ägnar sig åt att flytta fokus och och relativisera, varvid man tillgriper precis vad som helst. Det här finns överallt, det är till exempel en populär metod hos politiker som inte vill kännas vid tidigare misstag. Det förekommer på jobb och i skolor, där man hellre flyttar på den som blir utsatt än på den som utsätter. Det är regel snarare än undantag i alla sammanhang där den konflikt som krävs för att komma till rätta med ett verkligt problem upplevs som så jobbig att man inte själv vill bli en del av den utan i stället sneglar med blicken i riktning mot det som är helt irrelevant. Eller, som i mitt fall, då:
Jaså, du har mage att klaga på att jag stör?! Psykfall! Islamofob!
Ändå, jag fick till slut nog. I stridens hetta kan människor vräka ur sig en hel del men så pass allvarliga anklagelser som det här handlade om – nej, det är inte okej.
God morgon på er.