Jag tror att de flesta kvinnor är lite nervösa i den där situationen men min oerhörda förmåga till katastroftänk gör det förstås inte lättare och varje morgon vaknar jag med en klump i magen. Jag rycker till när telefonen ringer för att dra en lättnadens suck när det är en av mina kontakter, jag kollar att jag inte fått något meddelande i appen Alltid öppet och de dagar då det är postutdelning kastar jag en orolig blick på hallmattan så fort jag kommer i närheten av den, oftare och oftare också vartefter dygn läggs till dygn.
Till slut har jag hjärtat så mycket i halsgropen att jag knappt kan andas eller sova längre och får nog, de sa ju faktiskt ”ett par veckor”! Ska jag ringa? Det kan sluta med att jag verkligen blir livrädd i onödan, om de till exempel svarar att ”det är ett brev på väg till dig, du får helt enkelt vänta på det” kommer jag att svimma, det känner jag tydligt, fastän det ju faktiskt kan betyda bara precis just det. Å andra sidan orkar jag inte längre och så slår jag siffrorna, får lämna personnummer på en telefonsvarare och sedan vänta tills de ringer tillbaka medan sonen, som jag bett att vara hemma en stund, som vanligt är supersnäll och gör en kopp kaffe. Och så!:
– Hej, jag har gjort en undersökning men inte fått något svar.
– Du får tåla dig lite.
Kaffekoppen i min hand börjar skallra, är det här precis det jag fasade för? Jag tar sats:
– Men ni sa ett par veckor? Det är två veckor i dag.
– Jaså två veckor, ja, men då ska jag titta….ja, det har skickats ett brev till dig härifrån för några dagar sedan. Det där har ju lite att göra med vår postgång och när du har utdelning.
– *gråtfärdig* Du kan inte berätta vad det står i brevet?
– Men jag sa ju det, det är ett friskbrev på väg till dig.
Nej, det hörde jag inte, min hörsel är märklig och allt liksom ekar inne huvudet men nu släpper skräcken, händerna slutar skaka och jag tackar den snälla personen i andra änden säkert tio gånger. Jag önskar henne en trevlig dag om och om igen, till slut tröttnar hon väl och så lägger vi på.
Sonen hämtar påtår.
Och två dagar senare kan jag utan stress plocka upp den vita rektangeln som just dunsat in genom brevinkastet och öppna den, med stora röda bokstäver står det:
Inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen.
Vi står där i duschen och klämmer på våra bröst och i armhålorna (hysteriska jag brukar känna igenom alla lymfstationer när jag ändå är i gång….) och sedan, framför spegeln, lyfter vi på armarna för att se hur allt bär sig åt då, följer paketen med eller uppför de sig konstigt? Finns det rodnader eller apelsinhud? Indragningar någonstans? Har något bröst blivit större eller känns hårt? Till slut tar jag alltid lite toapapper och stryker över bröstvårtorna för att se att inget sekret eller blod kommer på det. Och ändå vet vi hela tiden – det är så lätt att missa en liten förändring, det kan till och med vara omöjligt att känna den givet läge och storlek på en tumör och därför utsätter vi oss också för att köra in tuttarna i en radiologisk mangel (aj!!!!!). Vem fan kom på att kvinnor ska ha bröst?!
Antalet kvinnor som insjuknar i bröstcancer beskriver en kraftigt stigande kurva räknat från 1980-talet och fram till i dag, det handlar i princip om en fördubbling. På samma sätt pekar grafen över överlevande också sprikrakt uppåt och även om det bästa förstås är att aldrig drabbas så bör den som ändå gör det vara vid gott mod. Bröstcancervården i dag är dessutom skräddarsydd och många, faktiskt en liten majoritet enligt de siffror jag såg senast, slipper cytostatika, för dem räcker det med operation och strålning, ofta kombinerat med medicinering. Sammanfattat har forskningen inom området varit mycket framgångsrik och med screeningprogrammet där varje kvinna mellan 40 och 74 år kallas till avgiftsfri undersökning vartannat år och maligna förändringar därför ofta upptäcks tidigt borde trygghet råda i stället för tvärtom.
Ändå är nerverna på utsidan de där dagarna innan svaret att allt är friskt kommer. Och det är mänskligt. När jag fick mitt besked googlade jag de ord som stod i det och upptäckte att många kvinnor tagit en bild av motsvarande brev och lagt ut på bloggar, Instagram och så vidare:
Åh, the lättnad!
I kväll firar vi med champagne.
Så klarar man sig ett tag till…
Jag ler och känner igen mig själv men satte mig också att skriva det här inägget just för alla där det inte var riktigt bra – och till mig själv om mina provsvar en dag är positiva. Om du är en av dem, hav förströstan. Jag har vänner som varit i samma situation som du och ingen av dem är på något sätt avliden utan lever i högönsklig välmåga många, många år efter diagnos. Självklart har tumörbiologin i det enskilda fallet betydelse för hur resan kommer att te sig men vården är så otroligt duktig i dag (och personalen fantastisk!), det blir en jobbig tid men du kommer med en sannolikhet som är uppe i nästan 90 procent ut på andra sidan – frisk. Du kommer att få gå på dina kontroller med lite kortare mellanrum och tänk vad bra det är, att de har extra skarpa ögon vilande på dig! Och du är i mycket gott sällskap där många träffas för att utbyta erfarenheter och stötta varandra i den här sjukdomen som så sent som på 1970-talet faktiskt dödade många kvinnor men numera nästan alltid blir en parentes i livet.
Men nu, när nätterna åter är mina utan omedelbar ångest inför morgondagen, nu när jag kan skriva och läsa och spela bridge och poker igen för att till slut med ett litet skrik upptäcka att klockan blivit alldeles för mycket och göra bara en liten kopp kaffe till innan jag somnar – vill jag lyssna till underbara Carly Simon. Den här musiken gör mig alltid så glad.