Med oanade mängder tid till mitt förfogande surfar jag som en vansinnig och rätt som det var hamnade jag framför en länk till Andy Pandy. Det känner ni inte till? Andy Pandy var en marionettdocka som tillsammans med en teddybjörn bodde i en picknickkorg och programmen visades på tv när detta märkliga medium var sprillans nytt i Sverige. Jag följde serien slaviskt, ett missat avsnitt var en katastrof och att streama eller spela in kunde man ju glömma.
För det här utspelade sig mellan 1956 och 1958, fick jag reda på när jag googlade. Och helt plötsligt förstod jag ingenting, om Wikipedia har riktiga uppgifter var jag som mest ett och ett halvt år där jag satt parkerad, förmodligen i vår citrongula soffa med benen stickande rakt ut över kanten, som det blir med riktigt små barn och väntade på att Andy Pandy skulle dyka upp i rutan, då borde jag inte minnas det så glasklart som jag gör och alltid gjort. Man brukar räkna med att barns så kallade episodiska minne utvecklas först mellan tre och fem års ålder och även om man fortfarande forskar på om det kan ske tidigare så låter dryga året väldigt lite? Å andra sidan vet man att förmågan att minnas hör ihop med språkutvecklingen och en förståelse av det egna jaget och jag var onekligen mycket tidig med att tala (insikten att här är JAG utvecklade jag väl på BB…), jag gav ju faktiskt min pappa en chock den där kvällen 1958 när han satt mig på diskbänken för att ha koll medan han tog hand om middagstallrikarna; jag hade varit magsjuk och rätt som det var sa jag bara rakt ut:
– Pappa, jag vill ha ett glas vatten!
Av och till talade han om det i hela sitt liv, hur han blivit helt perplex och först trott att han hört fel, jag hade väl varit så att säga helt normal men tydligen i hemlighet gått och klurat ut hur man använde talorganen till att kommendera runt sin omgivning. (Det låter som jag, jag ogillar att framstå som nybörjare och tränar gärna för mig själv innan jag prövar på saker inför andra.) Själv brukade jag då svara att han väl helt enkelt blandade ihop åren men han hade mamma, som han ropat högt på för att hon skulle komma och lyssna, som vittne och dessutom hade fotbolls-vm precis gått av stapeln, tydligen, han var säker.
Så kanske är det därför? Om jag hade ett så pass avancerat språk då kan det faktiskt stämma att jag minns Andy Pandy från tv 1958. Vill ni förresten se lite? Jag kan tänka mig att jag var djupt imponerad av detta skådespel!