Jag har väl aldrig älskat min VPN-tjänst mer än nu, när jag vill kunna hänga med i medier över hela världen och i dag lyssnade jag på ”Människor och tro” i svenska P1. Det handlade om huruvida det är möjligt att ha kontakt med avlidna och som naturvetare med en orubblig tro på vetenskap, forskning och rationalitet är det för mig självklart att vi inte kan kommunicera med de som lämnat den sfär vi själva är kvar i men jag blev ändå nyfiken på om någon skulle visa sig ha haft samma upplevelser som jag själv. Och jodå, just det dök upp och en expert kallade det ”upplevd kontakt”.
En morgon i maj 2020 svarade min sambo Anders inte i sin mobil. Han led av en svår neurodegenerativ sjukdom och hade den senaste tiden blivit mycket sämre men en sak han aldrig ville släppa var sitt jobb som egenföretagare – och det var också på sitt kontor han nu hittades avliden. Jag ska inte skriva mer om detta, det har jag redan gjort så många gånger, men konstaterar att alla ju reagerar olika på den chock en nära persons död, hur väntad den än varit, innebär och just jag blev praktisk, jag ringde de samtal som var allra mest nödvändiga (samt till min son som genast satte sig i sin bil och reste ned till mig i Kalmar), dagen blev snabbt eftermiddag som övergick i kväll där jag och sonen åt middag han köpt med sig och sedan satt länge, länge; mindes Anders, skrattade och grät om vartannat.
Men till slut var vi båda så trötta och jag kände mig dessutom själsligt helt urlakad. Sonen fick ta mitt sovrum och vi bäddade åt mig i soffan, sa god natt och kröp ned. Märkligt nog, jag hade tänkt mycket på hur jag alls skulle kunna koppla av någon gång mer i mitt liv, somnade jag innan jag lagt huvudet på kudden och vaknade fullständigt utvilad åtta timmar senare.
Dagarna som följde fylldes av allt det där som måste göras när någon gått bort – digitala konton och abonnemang skulle avslutas, kollegor till Anders kontaktas, så att projekt han varit aktiv i kunde anpassas, personliga tillhörigheter hämtas på kontoret, tider i vården avbokas och så vidare – tiden flög i väg. Och sonen måste hem till Stockholm och jobba.
– Jag kommer tillbaka så fort jag kan, om en fem-sex dagar, sa han och backade ut bilen från tomten.
Den där första kvällen när jag var ensam i mitt och Anders hem gick jag först runt som en osalig ande, ett uttryck som några timmar senare skulle visa sig få även en annan innebörd. Jag gjorde en kopp kaffe och satte mig i soffan framför teven, tänkte att jag skulle fortsätta att sova där för att liksom lura mig själv på det där sättet man kan pröva i perioder av oro, eftersom inget får en att bli så klarvaken som att man lagt sig i sängen; drog en filt över mig och kände hur kroppen började slappna av.
Men så, rätt som det var, hörde jag steg på golvet i vindsrummet rakt ovanför mig! Jag var klarvaken på en halv pikosekund, kastade mig ur soffan, sprang ut i hallen, slet upp ytterdörren och flög ut på tomten i bara strumplästen, tog långa löpsteg mot gatan utanför där jag stannade darrande och stirrade mot vårt hus: Vad i helvete?! Vindsrummet, det var där Anders sovit tiden före sin död, eftersom han hade vissa problem som han ville vara i fred med. Jag tyckte hela tiden att det där gjorde väl inget, han störde inte mig, men jag förstod också väl behovet av att behålla sin värdighet som hur urholkad den än är finns om man inte visar upp något annat för andra och vindsrummet blev den avskildhet som då behövdes. Man kom till det och ytterligare ett via en trappa bakom en dörr i arbetsrummet och hur många gånger hade vi inte varit på väg att bygga om….bygga om genom att göra en öppning i hallens vägg, som gränsade till vindstrappan, för att sedan kunna ta bort den där dumma dörren och få plats med fler bokhyllor. Nu var jag tacksam att det aldrig blivit av för vardagsrummet med soffa och tv låg precis intill hallen och jag var allt annat än intresserad av att Anders spöke hann rassla nedför trappan och spärra vägen ut.
Jag var som sagt livrädd där jag stod och tryckte vid vårt staket i den lite kyliga majkvällen och inte visste hur jag skulle göra. Jag försökte tala förstånd med mig själv, tänkte självironiskt att det var väl bra att det lät från vindsrummet, det var just det hasandet jag legat och väntat på varje morgon i månader, väl medveten om att sjukdomen ofta slutade med död under sömnen och som när det kom fyllt mig med glädje inför att vi skulle få ännu en dag. Till slut vågade jag i alla fall öppna ytterdörren försiktigt och sedan tog jag ett språng värdigt en panter, högg snabb som en kobra bilnycklarna som låg på byrån, låste huset, körde ifrån alltihop och sov i bilen.
Och så där höll det på tills sonen kom tillbaka. Då, som genom ett trollslag, knakade inte golvet på vinden. Då var huset lugnt.
Då sov jag.
Förstås fanns det aldrig något spöke och om Anders hade kunnat besöka mig från andra sidan hade han garanterat gjort det på ett sätt som inte skrämt mig, som den snälle och omtänksamme man han var. Kanske hade trägolvet på vinden verkligen gett ifrån sig ljud, levande material rör sig, eller så inbillade jag mig bara men jag upplevde precis som experten i radioprogrammet talade om verkligen en slags kontakt som var extremt skrämmande. Känslan tunnades ut efter några veckor och precis innan jag i juli flyttade tillbaka till Stockholm kunde jag sitta hur lugn och trygg som helst ensam i huset, i arbetsrummet med dörren till vinden bakom ryggen. Dag som natt.
Hjärnan är absolut nödvändig för att vi ska överleva, om den blir sjuk, som hos Anders, då dör vi. Och den kan skapa men för livet hos personer som tvingats gå igenom fruktansvärda händelser, så att de aldrig mer mår riktigt bra psykiskt. Vår klump där i knoppen är ömtålig, så känslig att kroppen faktiskt skiljer den från sina övriga system genom den så kallade blod-hjärnbarriären och den slår back i sin egen maskin i vissa lägen, vilket var vad som hände mig när Anders dog. Min hjärna skyddade sig själv genom att inte helt och fullt ta in att det fruktansvärda verkligen hade hänt, att mannen som jag älskade och velat bli gammal med inte längre fanns. Den delade upp sin reaktion på att allt jag gjort för att hjälpa och lindra visserligen inte hade varit bortkastat men ändå i slutänden otllräckligt i små, uthärdliga portioner. Långsamt slussade den mig framåt mot full insikt och att jag kunde uppleva att Anders fortfarande fanns där var alltså inget annat än rena överlevnadsmekanismer, en livet-hjärnbarriär. Jag hade själv tyckt att jag svarade märkligt den allra första tiden efter Anders död – så oerhört praktisk, så lugn (alla sa det: ”Så lugn du verkar!”), så krasst planerande inför hur jag skulle ändra mitt liv – men senare förstod jag att jag bara inte hade just…förstått.
Vill du också lyssna på programmet? Du hittar det här.