Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Jag hatar att flyga! Och snart är det dags.

Varje gång försöker jag intala mig det som är en statistisk truism – att det är oerhört osannolikt att dö i en flygolycka och att jag lever betydligt mer farligt om jag korsar en gata (för att bara inte tala om jämförelsen att vistas i Sverige, med dess massiva och importerade MENA-kriminalitet). Ändå mår jag direkt illa när tiden för takeoff närmar sig. Jag sitter skakande och med tunnelseende i terminalen och tänker på hur de som faktiskt har seglat vidare i krascher också varit förvissade om att de bara skulle upp på tiotusen meter i en sardinburk under några timmar, för att smidigt ta sig till sin destination, hur deras kroppar varit hela för att en stund senare splittras i köttslamsiga atomer.

Daaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stop it! Get a grip.

Teorierna om att flygrädslan skulle handla om något annat än själva resan ger jag inte mycket för (fastän de säkert är helt korrekta). Vadå? Jag är inte rädd för att bryta mig loss. Jag har inga som helst problem med min self-esteem. Och jag kan redan knulla knapplöst. No way that is the problem, jag har snickrat ihop en egen förklaring och den går så här:

Ja, det är mycket säkert att flyga men de där gångerna då det inte är säkert är det kort sagt jävligt osäkert för inte säga extremt dödligt och eftersom jag aldrig vinner på lotteri ligger jag bra till för att hamna i en sån situation.

Smart, inte sant?

Nåja, just nu är jag i fasen att jag sitter och kollar YouTube-klipp på starter och landningar med det bolag jag ska resa med:

Å herregud, detta ljud! När jag väl sitter där fastspänd och motorerna vrålar håller inälvorna på att komma upp. Jag lovar…någon (oidentifierad) en massa saker:

• Jag ska aldrig mer byta man
• Jag ska bli snäll (eller i alla fall snällare)
• Jag ska börja be böner samt
• Sluta med lakritsmissbruket

Men titta på klippet? Ser det inte ut som om de ramlar ner i en buske?

Vad var det jag sa?!

Vad fan skulle jag i Sverige att göra?!

Med oanade mängder tid till mitt förfogande surfar jag som en vansinnig och rätt som det var hamnade jag framför en länk till Andy Pandy. Det känner ni inte till? Andy Pandy var en marionettdocka som tillsammans med en teddybjörn bodde i en picknickkorg och programmen visades på tv när detta märkliga medium var sprillans nytt i Sverige. Jag följde serien slaviskt, ett missat avsnitt var en katastrof och att streama eller spela in kunde man ju glömma.

För det här utspelade sig mellan 1956 och 1958, fick jag reda på när jag googlade. Och helt plötsligt förstod jag ingenting, om Wikipedia har riktiga uppgifter var jag som mest ett och ett halvt år där jag satt parkerad, förmodligen i vår citrongula soffa med benen stickande rakt ut över kanten, som det blir med riktigt små barn och väntade på att Andy Pandy skulle dyka upp i rutan, då borde jag inte minnas det så glasklart som jag gör och alltid gjort. Man brukar räkna med att barns så kallade episodiska minne utvecklas först mellan tre och fem års ålder och även om man fortfarande forskar på om det kan ske tidigare så låter dryga året väldigt lite? Å andra sidan vet man att förmågan att minnas hör ihop med språkutvecklingen och en förståelse av det egna jaget och jag var onekligen mycket tidig med att tala (insikten att här är JAG utvecklade jag väl på BB…), jag gav ju faktiskt min pappa en chock den där kvällen 1958  när han satt mig på diskbänken för att ha koll medan han tog hand om middagstallrikarna; jag hade varit magsjuk och rätt som det var sa jag bara rakt ut:

– Pappa, jag vill ha ett glas vatten!

Av och till talade han om det i hela sitt liv, hur han blivit helt perplex och först trott att han hört fel, jag hade väl varit så att säga helt normal men tydligen i hemlighet gått och klurat ut hur man använde talorganen till att kommendera runt sin omgivning. (Det låter som jag, jag ogillar att framstå som nybörjare och tränar gärna för mig själv innan jag prövar på saker inför andra.) Själv brukade jag då svara att han väl helt enkelt blandade ihop åren men han hade mamma, som han ropat högt på för att hon skulle komma och lyssna, som vittne och dessutom hade fotbolls-vm precis gått av stapeln, tydligen, han var säker.

Så kanske är det därför? Om jag hade ett så pass avancerat språk då kan det faktiskt stämma att jag minns Andy Pandy från tv 1958. Vill ni förresten se lite? Jag kan tänka mig att jag var djupt imponerad av detta skådespel!

Jag har väl aldrig älskat min VPN-tjänst mer än nu, när jag vill kunna hänga med i medier över hela världen och i dag lyssnade jag på ”Människor och tro” i svenska P1. Det handlade om huruvida det är möjligt att ha kontakt med avlidna och som naturvetare med en orubblig tro på vetenskap, forskning och rationalitet är det för mig självklart att vi inte kan kommunicera med de som lämnat den sfär vi själva är kvar i men jag blev ändå nyfiken på om någon skulle visa sig ha haft samma upplevelser som jag själv. Och jodå, just det dök upp och en expert kallade det ”upplevd kontakt”.

En morgon i maj 2020 svarade min sambo Anders inte i sin mobil. Han led av en svår neurodegenerativ sjukdom och hade den senaste tiden blivit mycket sämre men en sak han aldrig ville släppa var sitt jobb som egenföretagare – och det var också på sitt kontor han nu hittades avliden. Jag ska inte skriva mer om detta, det har jag redan gjort så många gånger, men konstaterar att alla ju reagerar olika på den chock en nära persons död, hur väntad den än varit, innebär och just jag blev praktisk, jag ringde de samtal som var allra mest nödvändiga (samt till min son som genast satte sig i sin bil och reste ned till mig i Kalmar), dagen blev snabbt eftermiddag som övergick i kväll där jag och sonen åt middag han köpt med sig och sedan satt länge, länge; mindes Anders, skrattade och grät om vartannat.

Men till slut var vi båda så trötta och jag kände mig dessutom själsligt helt urlakad. Sonen fick ta mitt sovrum och vi bäddade åt mig i soffan, sa god natt och kröp ned. Märkligt nog, jag hade tänkt mycket på hur jag alls skulle kunna koppla av någon gång mer i mitt liv, somnade jag innan jag lagt huvudet på kudden och vaknade fullständigt utvilad åtta timmar senare.

Dagarna som följde fylldes av allt det där som måste göras när någon gått bort – digitala konton och abonnemang skulle avslutas, kollegor till Anders kontaktas, så att projekt han varit aktiv i kunde anpassas, personliga tillhörigheter hämtas på kontoret, tider i vården avbokas och så vidare – tiden flög i väg. Och sonen måste hem till Stockholm och jobba.

– Jag kommer tillbaka så fort jag kan, om en fem-sex dagar, sa han och backade ut bilen från tomten.

Den där första kvällen när jag var ensam i mitt och Anders hem gick jag först runt som en osalig ande, ett uttryck som några timmar senare skulle visa sig få även en annan innebörd. Jag gjorde en kopp kaffe och satte mig i soffan framför teven, tänkte att jag skulle fortsätta att sova där för att liksom lura mig själv på det där sättet man kan pröva i perioder av oro, eftersom inget får en att bli så klarvaken som att man lagt sig i sängen; drog en filt över mig och kände hur kroppen började slappna av.

Men så, rätt som det var, hörde jag steg på golvet i vindsrummet rakt ovanför mig! Jag var klarvaken på en halv pikosekund, kastade mig ur soffan, sprang ut i hallen, slet upp ytterdörren och flög ut på tomten i bara strumplästen, tog långa löpsteg mot gatan utanför där jag stannade darrande och stirrade mot vårt hus: Vad i helvete?! Vindsrummet, det var där Anders sovit tiden före sin död, eftersom han hade vissa problem som han ville vara i fred med. Jag tyckte hela tiden att det där gjorde väl inget, han störde inte mig, men jag förstod också väl behovet av att behålla sin värdighet som hur urholkad den än är finns om man inte visar upp något annat för andra och vindsrummet blev den avskildhet som då behövdes. Man kom till det och ytterligare ett via en trappa bakom en dörr i arbetsrummet och hur många gånger hade vi inte varit på väg att bygga om….bygga om genom att göra en öppning i hallens vägg, som gränsade till vindstrappan, för att sedan kunna ta bort den där dumma dörren och få plats med fler bokhyllor. Nu var jag tacksam att det aldrig blivit av för vardagsrummet med soffa och tv låg precis intill hallen och jag var allt annat än intresserad av att Anders spöke hann rassla nedför trappan och spärra vägen ut.

Jag var som sagt livrädd där jag stod och tryckte vid vårt staket i den lite kyliga majkvällen och inte visste hur jag skulle göra. Jag försökte tala förstånd med mig själv, tänkte självironiskt att det var väl bra att det lät från vindsrummet, det var just det hasandet jag legat och väntat på varje morgon i månader, väl medveten om att sjukdomen ofta slutade med död under sömnen och som när det kom fyllt mig med glädje inför att vi skulle få ännu en dag. Till slut vågade jag i alla fall öppna ytterdörren försiktigt och sedan tog jag ett språng värdigt en panter, högg snabb som en kobra bilnycklarna som låg på byrån, låste huset, körde ifrån alltihop och sov i bilen.

Och så där höll det på tills sonen kom tillbaka. Då, som genom ett trollslag, knakade inte golvet på vinden. Då var huset lugnt.

Då sov jag.

Förstås fanns det aldrig något spöke och om Anders hade kunnat besöka mig från andra sidan hade han garanterat gjort det på ett sätt som inte skrämt mig, som den snälle och omtänksamme man han var. Kanske hade trägolvet på vinden verkligen gett ifrån sig ljud, levande material rör sig, eller så inbillade jag mig bara men jag upplevde precis som experten i radioprogrammet talade om verkligen en slags kontakt som var extremt skrämmande. Känslan tunnades ut efter några veckor och precis innan jag i juli flyttade tillbaka till Stockholm kunde jag sitta hur lugn och trygg som helst ensam i huset, i arbetsrummet med dörren till vinden bakom ryggen. Dag som natt.

Hjärnan är absolut nödvändig för att vi ska överleva, om den blir sjuk, som hos Anders, då dör vi. Och den kan skapa men för livet hos personer som tvingats gå igenom fruktansvärda händelser, så att de aldrig mer mår riktigt bra psykiskt. Vår klump där i knoppen är ömtålig, så känslig att kroppen faktiskt skiljer den från sina övriga system genom den så kallade blod-hjärnbarriären och den slår back i sin egen maskin i vissa lägen, vilket var vad som hände mig när Anders dog. Min hjärna skyddade sig själv genom att inte helt och fullt ta in att det fruktansvärda verkligen hade hänt, att mannen som jag älskade och velat bli gammal med inte längre fanns. Den delade upp sin reaktion på att allt jag gjort för att hjälpa och lindra visserligen inte hade varit bortkastat men ändå i slutänden otllräckligt i små, uthärdliga portioner. Långsamt slussade den mig framåt mot full insikt och att jag kunde uppleva att Anders fortfarande fanns där var alltså inget annat än rena överlevnadsmekanismer, en livet-hjärnbarriär. Jag hade själv tyckt att jag svarade märkligt den allra första tiden efter Anders död – så oerhört praktisk, så lugn (alla sa det: ”Så lugn du verkar!”), så krasst planerande inför hur jag skulle ändra mitt liv – men senare förstod jag att jag bara inte hade just…förstått.

Vill du också lyssna på programmet? Du hittar det här.

Alltså, ni är ju bara svinsöta när ni skriver och påpekar att:

”Det heter inte Happy Christmas, Merry Christmas heter det!”

As if I didnt know….

Happy Christmas var en referens till en film med samma namn och det fick man sedan dra sina egna slutsatser av. Dessutom är just lycka temat för tiden – för mig och någon annan. Tro mig, inte ett ord i denna blogg eller i någon annan text jag skrivit är en slump, jag gör helt enkelt inte sådana språkliga misstag ni ibland tycker er se.

Nog om detta. Och jag konstaterar att oavsett vad facit blir av vistelsen i det här nya landet så trivs jag just nu som fisken i vattnet. Jag gillar att komma till nya platser lika mycket som jag har svårt att lämna andra för dem, det är en faktiskt balanserad ekvation som följt mig hela livet och gett mig många erfarenheter, både mindre goda och fantastiska. Ändå är den här gången speciell. Det var inte ett helt frivilligt beslut att flytta, mer en extra försiktighetsåtgärd för oss båda och landet är det största jag levt i, med en enorm spännvid gällande allt från väder till vandel. Samtidigt har jag ingen egen verksamhet här, mig har man garanterat inget större intresse av medan mannen, med sin erfarenhet, är desto mer efterfrågad och om jag varit bara tio år yngre hade jag nog aldrig vågat sätta mig i en sådan situation men nu valde jag att satsa trots detta. Till sist och som lök på laxen eller grädde på moset, beroende på vilken vinkel man väljer som utsiktspunkt, vet vi inte själva om vi är vänner som värjer varandra eller djupt förälskade. Nåja, det där sista lär visa sig. Time will tell.

Nu trycker jag på publicera så att ni får inlägget innan det är kryp-i-kojen för trötta svenskar och danskar.

Alla människor har väl sina måsten och låsningar, sådant som vi känner att vi inte vill vara utan för egen räkning eller undanhålla andra. För mig stavas det ärlighet, att inte svika mig själv och fullfölja löften jag givit och kanske är det till exempel därför jag aldrig gift mig; jag hade aldrig klarat att bara avbryta åtagandet att nu ska vi leva tillsammans för resten av livet här, hur mycket jag än hade tröttnat. Jag hade stannat och lidit – alltså har jag aldrig försatt mig i situationen.

Det här gäller stort som smått också, som nu när det känns hemskt att berätta att nej, det blir inga julbilder. Och inga blogginlägg där det finns den minsta möjlighet att förstå mer precist var jag vistas. Vad jag tänker kan jag alltid avslöja, en hjärna kan befinna sig överallt och ingenstans när den värker fram som i mitt fall sina märkliga idéer och funderingar, den reser vitt och brett och kan korsa hav på en bråkdels sekund – sån är tankens frihet.

Det har hänt så oerhört mycket på väldigt kort tid nu. Ett nytt land. Ett väldigt stort land, jag känner mig trygg. Anonymiserad. Utspädd i mängden människor och just därför mer koncentrerad än på länge.

Och om bara några timmar är det jul, för så firar man här. Bara en natt till och sedan kommer den som rest bakåt till framtiden.

Happy Christmas.

Herregud vad jag är trött på det falskfeministiska samhället! Tvingas jag läsa eller lyssna till en enda ytterligare predikan om hur ”kvinnor dominerar” så smäller väl topplocket.

Absolut har kvinnor tillskansat sig avsevärd makt de senaste decennierna, genom internet som sedan utvecklats vidare med sociala medier. Det här är inte konstigt, många kvinnor är duktiga på socialt samspel och vad är väl nätet om inte det optimala verktyget för kommunikation, oavsett om man ägnar sig åt skitsnack om andra eller verkligen bygger effektiva nätverk. Kvinnor talar en helvetes massa, det har de alltid gjort men nu har det blivit en framgångsfaktor och så kallade influerare tjänar mångdubbelt mer än vilken nyexad läkare som helst.

Men det man glömmer att berätta är vilka dessa kvinnor tagit makten över. Svaret är: andra kvinnor. Det är till andra kvinnor marknadsföringen av den till synes oändliga strömmen av smink, kläder och smycken vänder sig; det är flickors veckopeng som går åt till den senaste doften från Bianca Ingrosso, unga tjejers studiebidrag som finansierar kläder med ett överpris från helvetet och till och med vuxna kvinnors löner som plöjs ner i förhoppningar om att få vara någon annan än den man är.

”Men det spelar väl ingen roll hur och varför kvinnor lyckas bygga miljonföretag?”, säger någon. Klart att det gör. Vi behöver verkligen inte mer av taskig självkänsla, ätstörningar och en fullkomligt förvriden bild av hur en kvinnokropp ska se ut – alltihop resultatet av innehållet i många sociala mediekanaler. Vi behöver stoppa vansinneskonsumtion; vi behöver motsatsen till allt det ”influerarna” står för. Och tänk vad trevligt det hade varit om kvinnor verkligen lyckats inom viktiga områden! Om kvinnorna varit drivande som uppfinnare av lösningar absolut nödvändiga för att världen ska överleva.

Jamen, högskolor och universitet, då? Där påstås ju kvinnor ”storma fram”!

Jodå, kvinnor är i majoritet på många utbildningar men det är samma sak här – man missar vilka utbildningar det handlar om. I takt med att allt fler yrken påståtts ”kräva en akademisk examen” (vilket de naturligtvis inte alls gör, det där är en arbetsmarknadspolitisk konstruktion i syfte att hålla unga sysselsatta i ytterligare några år innan de börjar bråka och vill ha ett jobb) har med en underbar grönköpingslogik också fler och fler utbildningar som i många fall även tidigare varit kvinnodominerade blivit ”akademiska”. Har du läst till sjuksköterska? Då är du ”akademiker”. Har du pluggat någon udda marknadsföringsutbildning? Då är du med stor sannolikhet ”högutbildad”. Om det inte vore så allvarligt skulle man ju skratta åt dumheterna. Begreppet akademisk utbildning ska vara reserverat för den som ger den högsta kompetensen inom ett visst område – läkare, tandläkare, universitetslärare eller vad det nu handlar om.

Männen? De verkar ha mer i huvudet än att ta studielån som sedan ska betalas tillbaka för att läsa vilket trams som helst, på traditionellt akademiska utbildningar är de dock ungefär lika många som kvinnorna. Visserligen tar läkarprogrammet numera in något fler kvinnor än män men förklaringen tros vara att yrket tappat i status i takt med att arbetsvillkoren för de utexaminerade blivit allt sämre, med stress och en faktiskt inte särskilt imponerande löneutveckling. På ingenjörsutbildningarna med större karriärmöjligheter är mansdominansen däremot hög.

När man tar del av statistik ska man alltid vara medveten om att det man ser i siffrorna kan ha helt andra förklaringar än vad den som presenterar statistiken vill få dig att tro. Jag säger inte att ett helt samhälle gått samman för att haussa kvinnor, tvärtom är jag övertygad om att det ena lett till det andra mer av en slags slump. Men faktum kvarstår: Den feministiska framgång som kan tyckas finnas i Sverige av idag är till största delen falsk. Kvinnor må i större utsträckning än män kunna stoltsera med en titel men utför precis som förr större delen av hushållsarbetet och är fortsatt utsatta för mäns våld, ofta av sexuell natur. Kvinnor stannar oftare hemma med barn och får därför en sämre pension. Inom område efter område ser det lika illa ut med jämställdheten som när jag, min mamma och min mormor var unga och det är heller inte konstigt. Verklig förändring kräver annorlunda attityder som i sin tur inte kan fejkas fram med hjälp av politiska beslut eller egendesignade klädkollektioner.

Jodå, jag kan stava. Jag om någon kan det, jag gör inte sådana misstag. Skriver det direkt så slipper ni mejla. *host*

Jag har blivit helt besatt av det här med fingrar nu. Typiskt mig, jag fastnar ofta i någon sak som jag sedan ägnar oerhörda mängder tid åt att undersöka och de senaste dagarna har jag stirrat på kvinnors händer var jag än befunnit mig. Bra ställen för dessa studier är butiker där kvinnor räcker fram sina betalkort i kassan eller kaféer och restauranger med kvinnlig personal; fascinerad har jag sett de långa pekfingrarna gräva i plånböcker och och knappa på terminaler, det ser ut som klor! Långa klor – med ofta långa naglar – nästan lite läskigt, ungefär som E.T. Men jag inser ju att den reaktionen beror på att jag betraktar mina händer som normala och inte tidigare har dissekerat kvinnohänder.

Långa naglar har jag inte heller (det är en äcklig bakteriefälla samt att naglar som rispats i ytterkanten får mig att rysa, jag vet inte varför men det där är en låsning hos mig, ungefär som när andra bara inte tål vissa ljud) och dessutom är mina händer stora som dasslock, det har ju helt säkert med testosteronbadandet i mammas mage att göra. Finns det något kvinnligt hos mig? Jag ställde frågan till M som sa:

– Du har fortalt mig at du græder når du tænker på Anders. Det er feminint.

Jaså? Jag tror nog att även män gråter och att de gör det just som jag, nämligen när de är för sig själva, mer intressant är säkert att jag aldrig gråter offentligt, det händer mig helt enkelt inte på begravningar och dylikt. En gång höll det på att hända, det var när jag besökte den ögonkirurg som opererade mitt öga för starr för en massa år sedan. Jag gick till honom eftersom en annan läkare på samma klinik tyckte att det var dags att kolla om man skulle operera nästa öga också (det behövdes inte) och i förväg tänkte jag mycket på hur Anders hade varit med mig första gången det begav sig, hoppades att kirurgen skulle ha bytt rum så att jag inte började gråta när jag såg stolen Anders suttit på, bredvid mig, när jag undersöktes. Men….tja, det hade han förstås inte gjort och jag kan, om jag uppfattat den killen rätt (vilket jag garanterat har) tänka mig att det är enklare att flytta på ett berg än på honom? Jag börjar skratta lite här där jag sitter med mitt morgonkaffe; han har sitt rum och varför skulle han flytta på sig bara därför att någon får för sig att ”omorganisera”? Det blir inget av med den saken, tro mig. Men jag började inte gråta och det talade jag om, när undersökningen var klar. Vänta! Nu kommer jag på! Det kanske är lite kvinnligt? Fullkomligt irrelevanta upplysningar, det kanske är kvinnligt? Tror nästan det! Hurra!

Och M har också kommit på ”en kvindelig ting” med mig:

– Nu ved jeg! Du har sex med mænd!

Hon är i sanning ett geni! Min bedste ven, min glade og venlige danske ven som jeg aldrig vil undvære.

Det är helt ofattbart vilken spännvidd det är i mejlen jag får. Som nu, när en glad gök undrade om jag inte hade tittat fel på mina fingrars längd i alla fall, det verkade ju ”konstigt” att de skulle vara som hos en man.

Svar:

Inte konstigt alls, ibland händer det nämligen att även flickfoster utsätts för höga halter av testosteron och då….tja, man blir väl som jag, helt enkelt. Här kommer en bild på min högra hand, det var väl kul?:

Ni vill ha ännu fler bilder, förresten. ”Julen i Köpenhamn” är populärt och även om jag svarar att julen här ser ungefär likadan ut som julen i Stockholm så vill man se. Okej, då, det ska vi ordna, men jag väntar till strax före jul, så att det är fullt ös på alla utsmyckningar. Det blir väl bra? Och så kör vi en desto större kavalkad i stället.

För övrigt har den danska julen drabbats av bakslag. I Danmark har man nämligen något som kallas ”julefrokost”, det är ungefär samma som det svenska ”julbord” och mer eller mindre obligat i de flesta affärsverksamheter. Problemet är bara att det sups något helt hejdlöst på dessa tillställningar, så pass att många företag nu har tagit bort starkspriten från menyn och infört andra ordningsregler också, på vissa ställen måste till exempel gästerna kravla hem redan vid midnatt. Traditionella danskar är upprörda och kräver sin rätt att bli redlöst berusade och knulla med arbetskompisen på kopiatorn medan andra, mer internationellt influerade invånare, tycker att det ändå ”är bra att man sätter stopp, så att alla kan få ha det trevligt på festen”. Jag vet inte….är detta bara danskt? Jag tycker nog att jag har hört en del hårresande historier från svenska företag också? Själv är jag som vanligt tråkig och dricker mycket måttligt. Faktiskt är jag så måttlig att det syns i blodproverna man lämnar vid hälsokontroller, det blev jag varse en gång när min läkare på ett för mig oförklarligt sätt kunde tala om hur lite alkohol jag förtär. Varande viking kanske jag nästan borde skämmas? Visst fan, min genetik har ju inget med vikingar att göra.

Bloggens musik renderar en hel del mejl, där avsändarna nostalgiskt minns allt från heta nätter på stränder till skoldanser med svettiga händer. Men många är också nyfikna på vad jag egentligen lyssnar på, vilken musik tar jag ”på allvar”? Mjae, jag har svårt för snorkiga kultursnobbar som tror att de begriper vad som är ”fint” och inte, jag är musikalisk allätare. Men visst, opera och allmänt klassisk musik är det jag lyssnar mest på, även jazz och traditionell rock och blues slinker det ned en hel del av. Det jag faktiskt inte tål är dragspel och sånt jag kallar ”tjosan-musik”.

Så nu ska jag spela musik som jag tycker riktigt mycket om; här kommer Jacques Brel och sjunger sin vackra Ne me quitte pas. Å, det förtvivlade hoppet om att det inte ska ta slut, att någon ska bli kvar – snälla, lämna mig inte! Gå inte din väg, stanna hos mig, jag ska göra allt för att du ska stanna!…och så gör man det; man gör allt men inget hjälper. ”Till och med efter min död…ska jag skapa ett rike där kärleken är lag och du drottning”, sjunger Brel och när han gör det börjar jag alltid gråta. Jag går i säng en stund eller lägger mig på soffan och ser Anders framför mig, minns hur jag försökte greppa om det ofattbara som gled mig ur händerna men också alla tokiga och underbara stunder vi hade tillsammans. Och faktiskt är jag ju fortfarande drottning i det där riket Anders skapade åt oss och som han själv tvingades lämna. Jag är ju faktiskt det; jag är drottning i dödens rike men i allra högsta grad vid liv.

De som känner mig (och särskilt de som kommit riktigt nära, till exempel mina män) säger alla att jag inte är så mycket kvinna, mer någon slags androgyn. Anders – han gick ett steg längre:

– Du är ju man! Det finns inte en egenskap i dig som inte i första hand brukar tillskrivas män!

Hela livet har jag fått höra detta och eftersom jag inte tycker att biologiskt kön är viktigt har det inte betytt något. Förresten har jag alltid insett själv att det stämmer, jag är mer aggressiv än de flesta kvinnor och duktig på sånt som följer med en manlig hjärna vilket väl är förklaringen till att jag har väldigt svårt för många, snarast de flesta, kvinnor, jag tycker att de är ologiska lipsillar som uppenbart tänker med något annat än hjärnan och lyckas röra till det enklaste genom helt förvirrade resonemang. Att försöka förstå kvinnor och deras reaktioner är ofta helt omöjligt.

Men min kropp har jag alltid upplevt som kvinnlig, ändå. Visserligen är jag väl inte den kurvigaste här i världen men heller ingen planka och eftersom jag är strikt heterosexuell har det varit….hm….trevligt. Så att det blivit liksom lite Yin och Yang i alla fall i sängen, om ni förstår vad jag menar.

Tills nu – då jag ramlade över en artikel om fingrars längd hos män respektive kvinnor. Jag tror att jag har sett det här skymta förbi tidigare utan att riktigt orka läsa men denna gång var det en stor bild också, så att det hela inte gick att missa; till vänster fanns en manlig hand, till höger en kvinnlig och på mannen var pekfingret betydligt kortare än ringfingret medan det var tvärtom på kvinnan. Jag la min hand bredvid mig där jag satt och tänkte att nu har de gjort fel, de har blandat ihop manligt och kvinnligt. Men så blev jag osäker och googlade. Och jag fick direkt flera träffar som bekräftade vad den första påstått.

Förklaringen till det här är den hormonmiljö fostret befinner sig i och jag har uppenbart rullat omkring i androgener, särskilt testosteron. Kanske har jag gjort det större delen av mammas graviditet, kanske är det därför jag är som jag är? Intressant var det i alla fall, särskilt som forskning visar att längdförhållandet mellan ring- och pekfinger styr väldigt många egenskaper hos oss. När fostret utsätts för högre halter testosteron stimuleras utvecklingen av höger hjärnhalva, så att spatial och matematisk förmåga blir bättre – check. Andra egenskaper som främjas är aggressivitet, sexlust och risktagande – check.

Male me.