Det är helt ofattbart vilken spännvidd det är i mejlen jag får. Som nu, när en glad gök undrade om jag inte hade tittat fel på mina fingrars längd i alla fall, det verkade ju ”konstigt” att de skulle vara som hos en man.
Svar:
Inte konstigt alls, ibland händer det nämligen att även flickfoster utsätts för höga halter av testosteron och då….tja, man blir väl som jag, helt enkelt. Här kommer en bild på min högra hand, det var väl kul?:
Ni vill ha ännu fler bilder, förresten. ”Julen i Köpenhamn” är populärt och även om jag svarar att julen här ser ungefär likadan ut som julen i Stockholm så vill man se. Okej, då, det ska vi ordna, men jag väntar till strax före jul, så att det är fullt ös på alla utsmyckningar. Det blir väl bra? Och så kör vi en desto större kavalkad i stället.
För övrigt har den danska julen drabbats av bakslag. I Danmark har man nämligen något som kallas ”julefrokost”, det är ungefär samma som det svenska ”julbord” och mer eller mindre obligat i de flesta affärsverksamheter. Problemet är bara att det sups något helt hejdlöst på dessa tillställningar, så pass att många företag nu har tagit bort starkspriten från menyn och infört andra ordningsregler också, på vissa ställen måste till exempel gästerna kravla hem redan vid midnatt. Traditionella danskar är upprörda och kräver sin rätt att bli redlöst berusade och knulla med arbetskompisen på kopiatorn medan andra, mer internationellt influerade invånare, tycker att det ändå ”är bra att man sätter stopp, så att alla kan få ha det trevligt på festen”. Jag vet inte….är detta bara danskt? Jag tycker nog att jag har hört en del hårresande historier från svenska företag också? Själv är jag som vanligt tråkig och dricker mycket måttligt. Faktiskt är jag så måttlig att det syns i blodproverna man lämnar vid hälsokontroller, det blev jag varse en gång när min läkare på ett för mig oförklarligt sätt kunde tala om hur lite alkohol jag förtär. Varande viking kanske jag nästan borde skämmas? Visst fan, min genetik har ju inget med vikingar att göra.
Bloggens musik renderar en hel del mejl, där avsändarna nostalgiskt minns allt från heta nätter på stränder till skoldanser med svettiga händer. Men många är också nyfikna på vad jag egentligen lyssnar på, vilken musik tar jag ”på allvar”? Mjae, jag har svårt för snorkiga kultursnobbar som tror att de begriper vad som är ”fint” och inte, jag är musikalisk allätare. Men visst, opera och allmänt klassisk musik är det jag lyssnar mest på, även jazz och traditionell rock och blues slinker det ned en hel del av. Det jag faktiskt inte tål är dragspel och sånt jag kallar ”tjosan-musik”.
Så nu ska jag spela musik som jag tycker riktigt mycket om; här kommer Jacques Brel och sjunger sin vackra Ne me quitte pas. Å, det förtvivlade hoppet om att det inte ska ta slut, att någon ska bli kvar – snälla, lämna mig inte! Gå inte din väg, stanna hos mig, jag ska göra allt för att du ska stanna!…och så gör man det; man gör allt men inget hjälper. ”Till och med efter min död…ska jag skapa ett rike där kärleken är lag och du drottning”, sjunger Brel och när han gör det börjar jag alltid gråta. Jag går i säng en stund eller lägger mig på soffan och ser Anders framför mig, minns hur jag försökte greppa om det ofattbara som gled mig ur händerna men också alla tokiga och underbara stunder vi hade tillsammans. Och faktiskt är jag ju fortfarande drottning i det där riket Anders skapade åt oss och som han själv tvingades lämna. Jag är ju faktiskt det; jag är drottning i dödens rike men i allra högsta grad vid liv.