Jodå, jag kan stava. Jag om någon kan det, jag gör inte sådana misstag. Skriver det direkt så slipper ni mejla. *host*
Jag har blivit helt besatt av det här med fingrar nu. Typiskt mig, jag fastnar ofta i någon sak som jag sedan ägnar oerhörda mängder tid åt att undersöka och de senaste dagarna har jag stirrat på kvinnors händer var jag än befunnit mig. Bra ställen för dessa studier är butiker där kvinnor räcker fram sina betalkort i kassan eller kaféer och restauranger med kvinnlig personal; fascinerad har jag sett de långa pekfingrarna gräva i plånböcker och och knappa på terminaler, det ser ut som klor! Långa klor – med ofta långa naglar – nästan lite läskigt, ungefär som E.T. Men jag inser ju att den reaktionen beror på att jag betraktar mina händer som normala och inte tidigare har dissekerat kvinnohänder.
Långa naglar har jag inte heller (det är en äcklig bakteriefälla samt att naglar som rispats i ytterkanten får mig att rysa, jag vet inte varför men det där är en låsning hos mig, ungefär som när andra bara inte tål vissa ljud) och dessutom är mina händer stora som dasslock, det har ju helt säkert med testosteronbadandet i mammas mage att göra. Finns det något kvinnligt hos mig? Jag ställde frågan till M som sa:
– Du har fortalt mig at du græder når du tænker på Anders. Det er feminint.
Jaså? Jag tror nog att även män gråter och att de gör det just som jag, nämligen när de är för sig själva, mer intressant är säkert att jag aldrig gråter offentligt, det händer mig helt enkelt inte på begravningar och dylikt. En gång höll det på att hända, det var när jag besökte den ögonkirurg som opererade mitt öga för starr för en massa år sedan. Jag gick till honom eftersom en annan läkare på samma klinik tyckte att det var dags att kolla om man skulle operera nästa öga också (det behövdes inte) och i förväg tänkte jag mycket på hur Anders hade varit med mig första gången det begav sig, hoppades att kirurgen skulle ha bytt rum så att jag inte började gråta när jag såg stolen Anders suttit på, bredvid mig, när jag undersöktes. Men….tja, det hade han förstås inte gjort och jag kan, om jag uppfattat den killen rätt (vilket jag garanterat har) tänka mig att det är enklare att flytta på ett berg än på honom? Jag börjar skratta lite här där jag sitter med mitt morgonkaffe; han har sitt rum och varför skulle han flytta på sig bara därför att någon får för sig att ”omorganisera”? Det blir inget av med den saken, tro mig. Men jag började inte gråta och det talade jag om, när undersökningen var klar. Vänta! Nu kommer jag på! Det kanske är lite kvinnligt? Fullkomligt irrelevanta upplysningar, det kanske är kvinnligt? Tror nästan det! Hurra!
Och M har också kommit på ”en kvindelig ting” med mig:
– Nu ved jeg! Du har sex med mænd!
Hon är i sanning ett geni! Min bedste ven, min glade og venlige danske ven som jeg aldrig vil undvære.