Jag är utmattad, gott folk. Jo, för jag är nämligen på besök i Stockholm och som vanligt då har sonen varit vänlig nog att inkvartera mig i sin bostadsrättsförening Dillen 2 i Solna. Också som vanligt är jag redan ett nervöst vrak, jag är så stressad att jag fick ett anfall av ögonmigrän och det drabbas jag mycket sällan av.
De första gångerna jag sov hos sonen och det lät hit och dit – höga röster, skrap, bom!….allt möjligt och dessutom sent – tänkte jag alltid att jag haft otur. Jag hade säkert råkat vara där en väldigt speciell kväll när någon bestämt sig för att städa med hjälp av hammare och spett eller fått en vaxpropp i örat så att vederbörande inte hörde så bra och därför skrek själv när den skulle säga några väl valda ord. Men med tiden lärde jag mig, förstås och numera är jag redan på förhand inställd på att det inte kommer att gå att sova före midnatt och bokar därför bara in eftermiddagsmöten. Hur de som bor i trappuppgången och jobbar dagtid orkar begriper jag inte.
Ändå står kvällen som just gått ut som något alldeles i särklass! Det började rätt tidigt med bankanden och slamranden och….ja, hoppa hopprep på golv?; kåken är lyhörd som satan, en sån där betonglimpa från miljonprogrammet som efter några decennier köptes upp av glada spekulanter i nybildad bostadsrättsförening och där värdet på lägenheterna gick från noll till oändligheten över en natt (en massa stockholmare blev under den här minnesvärda epoken stenrika utan andra meriter på sin lista än att de råkade ha ett kontrakt och när kalaset var över fanns i princip inga hyresrätter kvar i stan, vilket var väldigt synd för alla som inte haft ett kontrakt och därför heller inte blivit stenrika).
Nåja, jag är som sagt härdad och la omedelbart ifrån mig datorn som jag tänkt jobba med för att i stället glida ned i soffan framför en film med hörlurarna på (de är dina bästa vänner och helt nödvändiga i den här bedrövliga boendemiljön, så till den milda grad att jag fick hörselgångseksem efter en längre vistelse). Det är så där det är varje gång jag besöker Dillen 2, man får satsa på helt meningslösa aktiviteter som inte kräver någon koncentration eller hjärnaktivitet, annars funkar det inte.
Och det lugnade ned sig lite, det gjorde det. Men när jag vid halv elva (alltför optimistiskt, jag vet!) tänkte att nu ska jag nog försöka sova i alla fall och stängde av teven hördes hög musik. Halv elva, alltså. En måndag.
Jodå, bostadsrättsföreningen har ordningsregler och där tycker man att tio ska det vara tyst – men det bryr sig bostadsrättshavarna uppenbart inte ett skit om och styrelsen är ungefär lika handlingskraftig som ett rådjur på hal is, utom när det gäller att blunda för problem och försöka sopa in dem under mattan så snabbt det bara går. Deras standardsvar när boende (kanske nån stackare som faktiskt måste kliva upp klockan sex på morgonen och därför tvingats uppsöka psykakut?) hör av sig med klagomål är att ”ingen annan har klagat”. Host. Eftersom jag talat med flera personer så vet jag att detta vid flera tillfällen helt enkelt varit
en
stor
fet
jävla
lögn.
Störningsjour har man inte heller, fastän man som ansvarig vägrar att göra det man faktiskt är skyldig till om man valt att avstå detta, nämligen själv vara tillgänglig för boende alla tider på dygnet. Och det lär nog inte bli någon nu. Har man ett behov av att höja avgiften med nästan en fjärdedel, då är ekonomin ungefär i samma skick som den där Bambin på isen. Jag kan säga så här: om så någon kastade en av de här bostadsrätterna efter mig skulle jag inte flytta in. Och jag längtar mig tokig efter mitt lilla hus i Köpenhamn och minns med värme de andra villor jag bott i – där jag kan och kunnat skriva, läsa och somna precis när jag vill och velat.
Men alla människor får en dag nog och den här kvällen kom att utgöra den gränsen för mig eftersom den var helt absurd ljudmässigt. Jag gjorde det jag normalt aldrig orkat engagera mig i och tog reda på vem det var som störde, för att sedan lämna in en polisanmälan om ofredande. Att på det sätt de här människorna gjorde föra ett sånt liv att omkringboende inte får en lugn stund före nio på kvällen och sedan dessutom spela hög musik när många vill sova – det är helt oacceptabelt. Helt oacceptabelt.
Nu då? Nu ska jag faktiskt sova så att jag kan skriva innan det hinner bli eftermiddag. Jag har också enbart digitala möten och snart slipper jag Dillen 2.
I alla fall på ett bra tag.