Folk ställer alla möjliga frågor och kommer med det ena uttalandet efter det andra:
- Oj, jag hörde! Vad tråkigt!
- Men stackars! Är du mycket ledsen?
- Och ni som var så fina ihop och passade så bra tillsammans!
och
”Ni kanske kan hitta tillbaka till varandra?!”
Nej, det kan vi inte, eftersom jag aldrig skulle vilja det. Att jag bad mannen att omgående packa ihop sina saker och flytta ut ur mitt liv är heller inte ett dugg ”tråkigt”, eftersom det visade sig att vi definitivt inte ”passade ihop” och jag är allt annat än ledsen, tvärtom väldigt glad att det här hände innan vi satt där i ett gemensamt hus.
Jag har aldrig förstått mig på idéerna om kärleken som något slags eget väsen, som något vi inte kan påverka eller styra, även om den självklart kan överrumpla oss och ofta gör det, inte sällan på så sätt att det framstår som helt ofattbart varför just den där mannen satte i gång tankar och en hel del andra kroppsdelar också. I alla fall jag har råkat ut för det många gånger….eller, vänta, har det inte varit så varje gång? Utom en.
M sa:
– Det kan jeg godt forestille mig! Du er så praktisk og rationel på alle andre måder, men fuldstændig betingelsesløs, når det kommer til kærlighed.
– Kærlighed er ikke ligefrem aktiemarkedet, vel?
– Nej, men det der sker er at forskellene ofte tager deres vejafgift i sidste ende. Måske ville det være godt med lidt mere lighed? Har du aldrig mødt nogen som det føltes sådan med?
Klart jag har. Och då reagerade jag med att springa för livet och sedan, av och till, återvända. Mest i tanken; jag kan aldrig släppa det men heller aldrig ge mig fullt hän eftersom en man som slog sig rätt in i min hjärna och förmodligen skulle passa mig på alla plan verkar…livsfarlig. Hålla med mig skulle han definitivt inte alltid göra, tvärtom skulle han nog kalla mig både idiot och värre saker – ofta. Men han skulle förstå mig. Och jag skulle förstå honom.
M ser helt overrasket ud og læner sig frem, over bordet:
– Men hvorfor? Ring til ham!
– Det er ikke helt så ligetil.
– Selvfølgelig er det det! Du er skør!
Men nej och just nu är det så mycket annat som upptar mig. För som sagt har de kärlekar jag haft mest varit bara summationer och mina grundläggande övertygelser väger alltid tyngre; samhörigheten med vissa idéer är så mycket viktigare än en mysig sängkamrat.
Det finns musik som beskriver honom för mig. Jag gillar ju tanken på parallella skeenden – vad kunde ha hänt om inte om varit och så vidare, det kittlar min fantasi. Och precis så är det här, texten skildrar hur det kunde ha varit men också hur det blev. Dessutom finns det inget bättre uttryck än ”100” när jag tänker på honom; han är ”100” som blev noll och intet. Crazy, huh?
Och som vanligt när jag lever ensam är jag uppe tidigt, tidigt, just i dag med te och inte kaffe. Snart ska vi chatta några stycken och sedan kryper jag nog ned och sover några timmar till, det ska regna här så det passar bra.
Jag tror att jag älskar dig, även om det inte spelar någon större roll: