– Så dumt!
Säger hon och försöker skratta fastän tårarna sitter där och väntar. Jag ser dem ju, glittret i ögonvrån; vätskan som inte vill ut – en manifestation av det ofattbara som sker just nu. Det skulle ju aldrig hända igen? Var det inte så?
Och ändå packar man väskor. Ändå ringer telefonerna om bostäder och jobb och olika möjligheter och ”Hur gör vi?” och ”Vi fixar det, kom bara hit så ordnar det sig!”.
Jag kan vakna mitt i natten med en känsla av overklighet, tänker att jag drömt och kliver upp för att dricka lite vatten….eller kanske kaffe? Nä! Inte kaffe, då vaknar jag ju till! Men strunt samma, det går alltid att somna om och vem bör inte ta till vara att det finns en säng med egna, rena lakan att återvända till, ja, ett helt hus, faktiskt, finns det:
- badrum (fastän handfatet borde rengöras) med mängder av parfym (Ja, nu ska jag! Jajaja!!!! Berätta om henne och hennes parfymflaskor och hur hon tvättar och hur hon låter honom komma in i henne där de står med det kalla kaklet bakom. För allt är skrivet. Det är bara jag som ska ta språnget och publicera det.)
- stort bord i trä, oslipat, med en massa märken från alla möjliga tider….tidens tand heter det väl….generationer som ätit och druckit och levt vid det
- långa rader med skjortor och tröjor och trosor och strumpor och tights och finare byxor och klänningar som jag hatar att använda men behåller ändå….skor också!
- och så, som sagt en kaffebryggare
Sånt vet man aldrig hur länge man har kvar. Det får bli kaffe.
Och medan vattnet rinner genom filtret funderar jag på varför. Det är den ständiga frågan – varför? Är det de goda betygen? Den akademiska tradtitionen? Fast egentligen handlar det ju om hårt arbete för visst underlättar det att man har lätt att lära men utan armsvett ingen framgång. Havsvatten avsaltar sig inte självt. Ordförrådet, synonymerna, de snitsiga uttrycken och grammatiken är resultatet av envisa föräldrar som tjatat genom hela uppväxten om att ”inte si men så” och som stuckit nya böcker i händerna på. Språken! Hur många är lagom där? Minst fyra, i alla fall. Det får man säga är ett minimum.
”Varför” står som en vägg mellan mig och förståelsen, när hatet väller fram som gammal dinosauriegyttja i de sociala kanalerna och skriken om död och ny förintelse ekar från Sergels torg ända till Köpenhamn.
Fastän ingen borde vara förvånad. Historien upprepar sig ju alltid.
Jag vet att jag många gånger skrivit här att vi människor oroar oss för helt fel saker. På det privata planet gör vi det och även som samhällsmedborgare, vi tänker ut alla möjliga olika scenarier som vi ska hantera hit och dit men vips, när vi minst anade det, händer något helt annat som plötsligt är det verkliga hotet. Vi tror att vi vet hur vi ska undvika att falla i fällan men bara tills vi gör det. Och det onda måste fångas men frågan är hur. Kanske så här?:
Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär. Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.
Jag måste le när jag ser den slitna boken framför mig, ryggen alldeles trådig och nött och sidorna som vissa av dem höll på att falla ur, trots att de var bundna. Det är hårt att vara förälder åt en liten tjej som aldrig får nog av sagor och historier, man får gå i skift tills hon lär sig läsa själv! Vilket hon dessbättre gör snart nog och sedan kånkar hon sina böcker genom hela livet; när hennes rastlöshet och nyfikenhet driver henne från plats till plats är det alltid böckerna som är det viktiga, det är de som ska med, allt annat kan hon vara utan, det går alltid att köpa nytt och göra om och bygga upp….inga problem, om bara böckerna är med är allt bra. Förstås är det ännu bättre om de finns i huvudet också. Att texterna har bränts in i synapserna, att man bara kan plocka fram vid behov.
Och jag kan det. Om ni bara anade hur mycket jag kan recitera om jag får lust.
Men åter till det där med att identifiera Heffaklumpen. Heffaklumpar förändras nämligen över tid och det klumpande som en gång i tiden avslöjade ett stöveltramp som närmade sig låter i dag annorlunda. Snabbare är det också, när de mest märkliga idéer formas på en pikosekund med hjälp av framrusande ettor och nollor. Förr i tiden, på det gamla, goda 1930-talet, hann man i alla fall tänka efter och fundera lite på vad som var bäst; skulle man sticka direkt eller kunde man ta tiden på sig att inreda ett kontor om det som ändå ingen trodde skulle hända – verkligen hände. Nu? Det går med vindens fart, redan har judiska församlingar uppmanat sina medlemmar att inte bära religiösa symboler eller tala hebreiska, jubileer ställs in ”för säkerhets skull” och barnen får stanna hemma från skolan vissa dagar då det är extra bråkigt och farligt. Och jag kan inte låta bli att recitera lite för er nu, så här i slutet av min text:
Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis-, landhockey-, eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra.
En djup suck går över världen, ekar genom framför allt Europas länder – ”Å, nej, inte nu igen!”. Vad är bäst? Eller i alla all minst dåligt? Vart? Finns det ens ett hem längre? Det är så många frågor. Och så få svar.