Jag tror att jag har fått frågan om jag inte kan förlåta minst tjugo gånger. I mejl, har jag fått den. I mobilen. Och i sms, för visst har vi fortfarande kontakt och den behåller jag gärna.
Gång på gång har jag då också förklarat att det inte handlar om att förlåta, herregud, vem vore jag om jag ansåg att det var fallet? Vi har rätt till vår åsikt och frågar man mig tycker jag absolut att man ska föra fram den, allt annat blir ju bara löljigt. Hur var det nu…det finns någon gammal sketch…eller är det en film?…där en person försöker hålla med en annan in absurdum, det är ganska kul faktiskt. Men i det verkliga livet ska man stå för vad man tycker även om det alltid är nyttigt att fundera igenom sina ståndpunkter genom att lyssna på vad andra säger. Ändå, när det handlar om det som är riktigt viktigt för oss har vi ju ofta vägt alla argument för och emot så många gånger att inget mer finns att tillägga och så är det för mig i den fråga som aktualiserats genom att Hamas helt oprovocerat anföll Israel på det mest brutala sätt. Det är sanslöst enkelt – det här handlar inte om ”två sidor” där ”båda lider” och så vidare. Det handlar om ett land som attackerats och därför har all rätt i världen att försvara sig och göra allt för att det som hände inte ska upprepas. Att krig, där civila drabbas hårt, alltid är förfärliga är en annan sak.
Jag antar att jag kan förstå att det kan vara nästan mer sårande att den man vill arbeta sig tillbaka till efter ett ordentligt gräl är helt neutral och inte ett dugg arg än att den fortfarande tjurar. Mer hopplöst också, eftersom ilska eller annan aggression i alla fall är starka känslor och utan starka känslor finns det heller ingen kärlek. Kanske var det vad som hände mig? Som om den där strängen vi hade slagit an och som börjat vibrera och sända ut de ljuvaste toner helt plötsligt bara…brast?
Jag tror det. Och åt detta kan jag ingenting göra.
Det är onekligen en dyster värld där ute, med situationen i Ukraina, anfallen mot Israel och den antisemitism som paradoxalt nog blir följden, en skakig världsekonomi och som om det inte vore nog att hela planeten håller på att brinna upp. Just därför tog jag denna lördag cykeln och handlade vegetarisk färs, lök, champinjoner, tomater och rött vin som sedan tillsammans med vitlök, tomatpuré och en massa kryddor fick puttra ihop till en bolognese. Det var länge sedan jag åt så gott och vällagat och vi, jag hade förstås bjudit in M, satt länge och njöt av pastan, såsen och det härliga vinet innan jag bryggde kaffe till filmen vi valt.
När jag skriver det här ser jag hur….ensamt det ser ut? Och det är precis vad jag gör just nu; jag lever ensam. Det är inte många gånger i livet jag gjort det, den längsta perioden tidigare var efter det att jag gick från det riktigt långa förhållandet och verkligen ville ta det lugnt och hitta mig själv. Det är ju så vi kvinnor gör; det är i regel vi som vill bryta upp och när vi väl gjort det har vi inget behov av att kasta oss in i en ny relation, hals över huvud, det visar hur många undersökningar som helst. (Männen verkar i stället bli alldeles upp och ner och kan inte hitta en ny kvinna fort nog. Det är…lite tragiskt, faktiskt.) Nåja, visst förekom det förhållanden, det gjorde det absolut, men riktigt allvar blev det inte förrän jag träffade Anders.
Vem vet, jag kanske gick sönder helt och hållet när Anders dog? Jag har ofta tänkt på det, att jag kanske visserligen kan hitta den där strängen (och trodde att jag hade gjort det nu, innan jag gick min väg igen) men att den är sliten och skadad på ett ohjälpligt sätt? Kanske måste jag anstränga mig väldigt hårt för att tolka dissonanserna som musik och så blir jag trött och uttråkad av det? Jag kommer aldrig att glömma den tiden – när Anders fick sin diagnos och sedan sjukdomen som skoningslöst framskred; hur det enda jag kunde göra var att stå bredvid och se på när symptomen blev värre och värre men samtidigt försöka allt för att lindra dem så mycket som möjligt, något jag faktiskt lyckades väl med, det får man säga. Anders fick några i sammanhanget bra år och han hade kunnat leva ännu längre om han bara lyssnat på mig den där sista gången. Herregud….han var ju så envis, det hade han alltid varit, på gott och på ont och det var också det enda som inte förändrades. Nej, jag tänker inte skriva vad som hände, det skulle vara att lämna ut Anders och alla har rätt till sin integritet, död eller levande, det är därför jag aldrig beskrivit sjukdomen närmare, men så mycket kan jag säga som att det faktiskt handlade om en mindre allvarlig sak som enkelt hade kunnat åtgärdas, åtminstone för en tid. Hade han bara gjort som jag sa och åkt upp till akuten hade han varit levande den där måndagsmorgonen när han i stället hittades avliden. Men vad vet vi som lever om hur det känns när livet är på väg ut ur kroppen? Det går ju inte att sätta sig in i det, hur det känns när man inser att nu är det inte lång tid kvar. Kanske vill man bara att det ska gå fort? Kanske väljer man medvetet bort det där som skulle ge en viss respit? Jag funderade mycket över det under sjukdomstiden, varje åtgärd föregicks av överväganden kring huruvida den var verkligt motiverad, om den hjälpte mer än den kostade på. Och i början ville ju Anders också pröva allt. Men det kanske förändrades? Säkert förändrades det.
Ett långt blogginlägg som inte är riktigt slut – men nästan. Det är ett sånt som blir till när jag bara sitter och tänker med fingrarna på tangentbordet, som nu och med många, många timmar sedan jag åt har jag hämtat en liten skål med pasta och bolognese och fyllt på mitt vinglas.
Tja, vi får väl se vad som händer men just nu är jag nöjd med det här att vara för mig själv. M tycker att jag är halvtokig och tjatar om att ”du ved det selv, hvis du kun indrømmer det, der er en tredje kærlighed i dit liv og den venter bare på at ske”. Kanske, men man måste inte ta ut allt som finns i praktisk handling. Man kan välja att låta sagogrynen stanna i skafferiet, väl medveten om att de kan bli en slemmig sörja i stället för den där kärleksdrogen man var ute efter och därmed bespara både sig själv och andra en massa krångel och elände.
– Og hvad ville din kloge og modige Anders have sagt om det?
Ingenting. Han visste redan och lät mig förstå det på sitt vanliga, ödmjuka sätt. Anders såg rakt igenom människor, han var till och med bättre på det än vad jag själv är, vilket inte vill säga lite. Kanske var det därför vi passade så bra ihop, för att vi alltid och så enkelt avslöjade allt skitsnack, alla intriger och allt falskspel som människor så ofta ägnar sig åt? Vi satt där i soffan och han var redan sjuk men väldigt lite och den där hemska diagnosen hade vi ännu inte fått, jag sa:
– Du inbillar dig, det finns inget där, det är en man blanda alla andra för mig.
Och han svarade:
– Jag vill inte veta.
Men faktum är att jag var ärlig, för så länge Anders fanns var han den ende för mig, då bleknade allt och jag ville ha bara honom. Vårt förhållande var hett och innerligt och precis som andra som vägrar älska lagom mycket grälade vi ibland så att stickor och strån rök, det var verkligen inte lugn sjö utan höga vågor och storm många gånger men alltid med vissheten att vi båda säkert skulle ha haft det så mycket mer trivsamt tillsammans med någon annan partner men då också missat något som kommer bara en gång i livet – om man har tur. Min ”tredje kärlek”, som M alltså kallar den, kunde födas fram bara av Anders död och även om det har hänt är jag inte säker på mer än just det – att det har hänt.
Om ni har läst ända hit är ni sannerligen värda lite tuggummipop. Det vet ni, bloggen har sin egen, trashiga musikstil, låtar som jag aldrig skulle lyssna på annars. Jag hittar dem lite här och där och har alltid kul när jag lägger in dem, jag googlar något ord som faller mig i tanken och så blir det som det blir. Just nu står morgonen och stampar utanför mitt fönster, jag ska krypa i säng helt försenad. Så – den här? Haha!