Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Det är förskräckligt att läsa hur fyraårige Oskar avled i sepsis på grund av en allt sämre svensk sjukvård. Mamma Sandra säger till Aftonbladet:

– Jag vet inte om jag klarar av att stanna i Sverige. Allt påminner mig om honom. Det är jobbigt efter det som hände med Oskar. Jag litar inte på sjukvården längre, jag vet inte om någon kan hjälpa oss när vi i framtiden kommer behöva hjälp. Vi har också en yngre son.

Sandra, du gör rätt som lämnar Sverige. Sverige har på några tiotal år och på grund av en invandring av inkompetenta nollor som bara kostar men aldrig bidrar gått från föregångsland till babianrepublik, det är precis som du säger inte säkert att leva i Sverige, tvärtom är det direkt farligt. Jag har själv flyttat, att stanna i Sverige hade varit liktydigt med att riskera att bli mördad på öppen gata eller, som det du drabbades av, inte få hjälp i tid i en akut situation, en fråga jag tog upp så sent som i mitt förra inlägg.

Det är inte de läkare, sjuksköterskor och andra inom vården som sliter som djur som är problemet, tvärtom är de själva drabbade av det systemfel som uppstått när allt fler som inte betalar skatt ska ha rätt till samma förmåner som arbetande människor och dessutom hotar och trakasserar dem. Situationen har också lett och leder till att allt fler begåvade och välutbildade svenskar, etniska såväl som av god invandrarbakgrund, flyttar från Sverige – och så blir det ännu värre. Det skrivs mycket om den enorma brist på kompetent arbetskraft som råder i Sverige där läkare, tandläkare, veterinärer, sjuksköterskor, barnmorskor och de som jobbar inom ambulansen är alldeles för få men ingen nämner att det beror på att de inte längre finns kvar i landet. De har, precis som du och jag, tröttnat på ett samhälle som inte längre fungerar och präglas av våld och inkompetens med vänliga hälsningar från MENA-invandrare. De har flyttat och jobbar i övriga delar av världen, ofta i Sveriges grannländer.

Lycka till Sandra, du är mycket säkrare i Polen än i Sverige. Din yngre son kommer att få en mycket bättre framtid där – en skola som är värd namnet och en trygghet i uppväxten – stanna inte i Sverige en dag längre än du behöver utan lämna genast – inte minst för ditt andra barns skull.

Jag läser svenska Aftonbladets tårdrypande artiklar om människor som fått avslag på sin asylansökan och nu ska utvisas. De använder sig av ett känsloladdat språk men ingen berör vad det verkligen handlar om, nämligen att de här personerna befinner sig olagligt i Sverige och i åtminstone det ena fallet vägrar lämna landet; en kvinna berättar att hon inte längre öppnar breven från Migrationsverket utan ”slänger allt” därför att hon ”inte orkar med det” och ”inte vill läsa”. Wow! Respektfyllt! Och om inte annat visar ju det hon säger vilket hänsynslöst svin hon är och hur illa hon skulle ha fungerat i det svenska samhället om hon varit välkommen. Vilket hon dessbättre alltså inte är.

Sveriges invandring de senaste ungefär tjugo åren präglas av att landet tagit emot ett enormt stort antal människor som sedan många av dem visat sig inte bara vara grovt kriminella och i avsaknad av förmåga att lära så enkla ting som det nya språket utan dessutom ha och envist vägra släppa värderingar som inte hör hemma i ett modernt, civiliserat land samtidigt som de kräver att samhället, till vilket de inte bidrar med något, ska rätta in sig efter dem i stället för tvärtom. Som alla vet vid det här laget har denna massimport lett till en ekonomi som är helt under isen, att välfärdsinstitutionerna vacklar med konsekvens att svårt sjuka människor inte får vård i tid och till ett extremt våld som pågår dagligen i Sveriges offentliga utrymmen, så att den ursprungliga befolkningen får sina hem sönderbombade, mördas på öppen gata och upplever en sådan otrygghet att man inte längre vill gå ut och så kallad blåljuspersonal attackeras när man försöker hjälpa utsatta. Bland annat. Och för att alltså sammanfatta har Sverige blivit en bananrepublik.

Många av de som på det här sättet kom till Sverige och helt ödelägger landet har inte asylskäl. De är lycksökare som i strid med Dublinförordningen tillåtits söka asyl och eftersom Sverige bar sig så korkat och avigt åt i hanteringen av dem, när man inte höll dem kvar i speciella uppsamlingsstationer vid gränsen i avvaktan på beslut och eventuell avvisning, har de också fått sippra ut i kommunerna, där de sedan biter sig fast och förstör. Vissa har en temporär rätt att stanna men andra antingen gömmer sig eller vägrar lämna Sverige och med tanke på den akuta situation de skapat är det anmärkningsvärt att regeringen inte omedelbart återkallar alla de tillfälliga uppehållstillstånd som givits på felaktiga grunder och sedan via verkställande myndigheter påbörjar utrensningen av både dem och de som befinner sig illegalt i landet. Mycket anmärkningsvärt, faktiskt.

Att en tidning uttrycker åsikter är förstås ingenting konstigt men det blir lite patetiskt när man gör det genom snyftreportage där förvirrade känsloresonemang ersätter logik och förnuft i syfte att manipulera läsare som inte tänker så bra. Självfallet är det fruktansvärt synd om en helvetes massa människor här i världen och det är heller inte särskilt märkligt att den som föds i ett fattigt land försöker skaffa sig ett bättre liv genom att emigrera. Ändå kvarstår faktum: Länder har gränser och en suverän rätt att bestämma vad som ska gälla inom dessa och vem som ska få korsa dem, ibland för ett tillfälligt skydd, ibland för en mer stadigvarande bosättning. Där stannar också diskussionen och den som inte respekterar en stats lagar och regelverk ska självklart kastas ut.

Det finns något så oerhört tragiskt över hur Sverige nu försöker överleva som västlig välfärdsnation och kanske måste man, som jag, befinna sig på avstånd för att verkligen se hur illa ute landet är. Att de flesta svenskar har nyktrat till och inser att det var alla tiders största misstag att släppa in MENA (ja, iranier undantagna) hjälper också föga eftersom det inte finns något man kan göra så länge man inte massutvisar den här invandrargruppen, MENA, som bara är som de alltid varit, överallt, fungerar nämligen inte som andra utan parasiterar tills värddjuret dör utmärglat och medan denna process pågår vägrar de dessutom all anpassning och förståelse, det här är inga man så att säga kan socialisera in till livet i ett civiliserat land.

Yrvakna skribenter på svenska ledarsidor konstaterar numera det som har varit självklart för oss andra sedan tidernas begynnelse. ”Gängen tar över när fega svenskar inte försvarar sitt land”, konstaterar en och en annan har äntligen fattat att man inte blir kriminell därför att man är fattig utan att den främsta gemensamma nämnaren för de som begår brott är låg IQ (därmot verkar tioöringen att de MENA som inte skjuter, spränger, förnedringsrånar, våldtar, knivskär, stör sönder all undervisning i den svenska skolan och allmänt beter sig som svin i mycket hög utsträckning i stället belastar det svenska samhället ekonomiskt år efter år efter år ha fastnat på halva vägen).

Och dessa nyfrälsta tyckare vill nu ”göra som Danmark”. Som vanligt med svenskar, dock, saknas det matematiska sinnet, på samma sätt som man inte klarade att förstå att om man släpper in enorma mängder varelser som aldrig kommer att bidra via skattsedeln men ändå ska ha samma förmåner som de som gör det så kommer samhället att krascha misslyckas man nu med att fatta att åtgärder som fungerar i länder där man satsat på att och lyckats minimera antalet MENA i Sverige kommer att vara som att pissa i oceanen. Tänk om vi lärt oss av Danmark för 15 år sedan utropar Expressens ledarredaktion. Ja, tänk om. Tänk om ni hade tänkt – då hade ni inte haft problemet. Då hade ni inte stått som idioter på Hyllie station och välkomnat lycksökare utan asylskäl som sedan, så fort de fått en betald bostad, började angripa er och hela ert levnadssätt. Spännande, inte sant?

Danska metoder mot MENA fungerar inte i Sverige och det beror på den stora skillnaden mellan länderna i antalet misslyckade MENA-importer. Dessutom, det fattar vi som har avkodat exponentialfunktionen, ökar skillnaden för varje tidsenhet som går och det är just det Sverige ser exempel på när massproducerade MENA-barnsoldater står beredda att ta över och mörda så fort en av dem slagit klackarna i taket för sista gången.

Lilla Sverige, snart har ni inte många svenskar kvar som vill hoppas och tro att deras land ska överleva. Och därför kommer här ytterligare en gång det råd jag alltid ger och antingen tar ni till er det nu eller så gör ni som med MENA-invandringen och fattar först när det är för sent:

Ni måste massutvisa MENA. Gör ni inte det kommer ni med matematisk nödvändighet att gå under – för det här är enkla saker som vem som helst kan räkna på. Ni kommer att sjunka till botten lika säkert som det ”osänkbara” Titanic förliste och drog med sig sina passagerare i djupet och om ni inte har märkt det redan kan jag meddela att ni har en ordenlig slagsida. Ni lutar så mycket att vi här på andra sidan sundet måste lägga huvudet på sned.

Sorry Sverige, ni är redan körda så till vida att ni aldrig mer kommer att bli det trygga och fina land ni en gång var, det tåget har redan gått. Nu handlar det om att med näbbar och klor klamra er fast vid något som i alla fall liknar en välfärdsstat och om att inte bli helt isolerade från den omvärld som ser er som en fullt utvecklad babianrepublik.

Och med detta, govänner, säger jag god natt och lägger mig att sova här i mitt nya land. Det var så lätt att se var Sverige skulle sluta och jag är så glad att jag inte längre behöver bo där.

För bara någon vecka sedan blev en sak som hängt i luften i flera år klar och det ger mig en frihet att lägga ut texter jag velat avvakta med. Några juridiska hinder att göra det tidigare har aldrig funnits men jag är ju sån där att jag ålägger mig själv spärrar och krav och det hade helt enkelt varit oetiskt att publicera mitt under en pågående process, det är så jag sett det.

Myror i huvudet? Haha, det är inte alls så mystiskt som det låter, det handlar helt enkelt bara om det som följde efter Anders död och som jag tycker blev en otroligt intressant historia, på något sätt värd att berättas. Utöver detta har boken om Anders själv också fått ligga på is, av samma orsaker. Men nu kan jag, det är dags att bestämma sig.

Så jag satte mig för några kvällar sedan och började titta på det material jag redan producerat, det mesta är klart och ska bara sorteras och redigeras, jag kan i princip vara färdig om några veckor. Efter någon timme ville jag ha kaffe och gick ut i mitt lilla kök för att sätta på Mokabryggaren. Och medan den kokade upp öppnade jag fönstret ut mot havet – å!, detta hav som jag lärt mig att älska så mycket och vars ljud söver och väcker mig, detta hav som jag valde att korsa mest för att det var kul och för att jag ”ville se hur det var att bo lite i Danmark” men som sedan länge nu utgör en gräns för mig, där mitt hemland är här och Sverige, där på andra sidan sundet, känns alltmer främmande och märkligt…eller Sverige har väl egentligen alltid varit lite konstigt men nu har den känslan accentuerats…detta hav som ger mig lugn även när det stormar och vågorna slår höga mot Själlands stränder, detta hav med den tunga och salta doften, med sitt muller och med sin viskning i natten, sinnebilden av att jag gått vidare och av att heller aldrig jag är stilla – panta rei i sitt vackraste element.

I den lite kyliga vinden ritade imman från det kokande kaffet strimmor och när bryggaren tystnat drog jag den från plattan, öppnade det lilla skåpet med muggar och hällde upp, med mjölk i. Om jag redan är långt bortom det som var? Om det är så det går till när någon verkligen dör, att det sker först när de som var nära inte längre har personen i fokus? Herregud, visst tänker jag fortfarande på Anders, säkert gör jag det minst en gång per dag även om det numera mest är glada tankar, fina minnen från vårt liv tillsammans eftersom Anders kunde skoja och driva med saker på det roligaste sätt. För ett tag sen, till exempel, hamnade jag av en slump framför det svenska tv-programmet Veterinärerna och det var tydligen en repris för helt plötsligt kommer exakt det som fick Anders att i princip bryta ihop av skratt, jag minns det så väl för jag satt framför i datorn i vårt arbetsrum och hörde hur han frustade på därute framför teven, så att jag till slut reste jag mig och gick ut och det visade sig att allting handlade om en katt som kommit in till veterinärkliniken men absolut inte ville låta sig undersökas, personalen fick inte komma i närheten och inte ens ägaren var särskilt välkommen.

– Vad är det som är så roligt?

– Alltså, man måste nog ha sett från början….men kattskrället har varningstriangel!

– Varningstriangel?

– Javisst, det började med det….va….att de snackade om det när de öppnade journalen, kissen har varningstriangel i journalen, för att den varit så ilsken förut.

– Det låter ju extremt skojigt?

– Som sagt, det är sammahanget….va….hahahaha!!!!!….och en klinik har tammefan vägrat ha befattning med det lilla odjuret, de anser att den är livsfarlig!

Till slut börjar jag också skratta där jag står, mest för att Anders gör det. Men visst, katten är verkligen skitarg och gör vilda grimaser, fräser och spottar. Den påminner inte direkt om de katter jag haft där min första, lilla Zingo som blev så gammal, tvärtom fick veterinärer att skriva ”Mycket trevlig katt!” i hälsoprotokollet och det var inget smicker, hon var verkligen mysig men med en sjujävla stolthet. Kanske hade hon en genetik som gjorde henne sån helt enkelt eller så var hennes personlighet ett resultat av att hon fick så otroligt mycket kärlek från sin första dag i livet, hon hade den där grundtryggheten som skapar bra individer med stark integritet. Och efter Zingo kom ju Kulan (som jag fattade beslutet att omplacera efter flytten till Stockholm, jag stod bara inte ut med att se henne lida så av att gå från utekatt med tillgång till massor av natur till att vandra varv på varv i en liten innerstadslägenhet, alltmer frustrerad och rastlös) och hon fullkomligt kastade sig ju i famnen på männsikor och ville pussas. Så jag tittar en gång till på katten på tv som de till slut måste söva. Det visar sig att att han är frisk – men förbannad. Kisse får åka hem i bur, matte säger att hon inte riktigt vet vad hon ska göra, hon har sökt vård just för att se om man kan avhjälpa ilskan på något sätt men får ändå ta hand om sin älskling på minst dåliga sätt. Vid det här laget skrattar även jag och för alldeles egen maskin.

Sånt. Visst finns minnena av Anders där men de är inte längre större delen av mitt liv, mer rester från det jag en gång hade.

Numera, det har ni ju förstått (och jag måste verkligen göra något åt den där hemsidan jag har som ligger och skräpar!) jobbar inte jag som journalist, jag skriver annat, till stor del handlar det om översättningar eftersom jag är duktig på språk och talar och skriver flera. Det är mitt liv i dag och om jag nu skriver om det som var, vad händer då? Kastas jag tillbaka i sorg? Det är jag i och för sig inte rädd för, sorg ska man aldrig försök springa ifrån. Men man ska heller inte bli fast i den och jag är ju redan långt borta från det som hände – den svåra sjukdomen som bara kom, lidandet i att se det svåra lidandet, ångesten och rädslan för att inte kunna lindra tillräckligt, inte räcka till med de få medel som stod till buds – det ligger bakom mig. Är det direkt fel att gräva upp det igen?

– Som sædvanlig tænker du alt for meget!

Sa M och torkade rödvin från munvinkeln. Och sen:

– Må jeg læse?

Så när hon skulle åka hem i går kväll fick hon med sig en digital kopia av dels boken om Anders, dels utkastet till det andra. Och jag, som var så trött (förkylningen var rena utslagningen och även om jag är nästan frisk behöver jag fortfarande sova lite mer än vanligt) och gick och la mig direkt hittar nu i denna tidiga timme ett sms, skriver för bara några timmar sedan:

Jeg har læst Anders-bogen hele natten og du skal ikke lade den ligge i kommoden. Det er så smukt, jeg både græd og grinede, han ser ud til at have været en vidunderlig mand.

Då gör vi väl så med i alla fall den då.

God morgon, förresten.

Efter att ha sovit i mer än två dygn med bara mycket korta avbrott har febern gått ner och jag mår bättre. Men dygnet är fullständigt ur led så runt midnatt i går la jag mig och tittade på helt underbara rullen Catch me if you can med Leonardo DiCaprio i huvudrollen och jag skrattade ju så att jag nästan grät åt allt han lyckas med; än jobbar han som pilot, än som läkare och helt plötsligt påstår han sig också vara jurist, självklart utan att ha någon som helst utbildning för något av yrkena. Samtidigt är ju filmen också en finstämd och lite tragisk historia om längtan efter villkorslös kärlek och de tokroliga bedrägerierna ser i alla fall jag mest som en inramning till det verkliga budskapet – att allt handlar om att få bevis på att man är älskad och att själva drivkraften i att ständigt fly undan är att någon ska jaga efter dig.

Men visst är det skrämmande att det förmodligen fungerar alldeles utmärkt, i alla fall en tid, att bluffa sig fram på det här sättet. Människor tror oftast på det som serveras som sanning, vi som går omkring och är allmänt misstänksamma och och aldrig följer med strömmen är ganska få och man ställer inte de frågor som i efterhand framstår som helt självklara. Inte ens särskilt många journalister tänker självständigt faktiskt, trots alla sina egna, vackra ord om motsatsen och hur man ”står fri”, det räcker med att minnas de pressträffar Folkhälsomyndigheten höll under pandemin där samtliga svenska mediehus lyckades med konstycket att inte ställa en enda verkligt kritisk fråga om landets strategi, trots att gamlingarna dog som flugor, för att inse det. Och det beteendet är alltså fullkomligt normalt för den stora mängden människor, de där som alltid sneglar på hur andra gör och vad andra tänker och säger, det är det sättet att vara som skildras i klassikern ”Kejsarens nya kläder” och som har ställt till så mycket elände i världen. För det utnyttjas ju. Av bedragare som får folk att legitimera sig med BankID och göra gud enbart vet vad mer. Av så kallade influencers som köper krämer på dunk från Långtbortistan som de sedan tappar på egna tuber och säljer. Och av en hel massa andra, mindre trevliga typer också.

Att stanna upp och börja leva ärligt och öppet är säkert otroligt otäckt, för många. Jag tror verkligen det, eftersom det förutsätter att du slutar lalla med mängden och alltid tänker själv – och därmed förlorar du också den trygghet kollektivet, hur fel det än har, kan ge och möjligheten att förbli i en väl inövad roll. Att inte mer jaga kortsiktiga självbedrägier (och därmed också vägra vara måltalva för andras lurendrejeriförsök) kostar men ger utdelning, både för den som för kanske första gången kan stå rak i ryggen framför en spegel och för den som tvingas kliva av en karusell av lögner och påbörja ett ärligt liv. För så är det ju, bara den som vågar vara naken, med alla sina fel och brister, kan hitta verklig kärlek och lycka.

I slutet av filmen vill DiCaprio ut och leka flygkapten igen och FBI-agenten, spelad av Tom Hanks, som länge jagat och till slut lyckats fånga honon lägger inga hinder i vägen. Hanks säger:

– För jag vet att du kommer tillbaka.

– Hur kan du veta det?

– Därför att ingen jagar dig. Titta själv, ingen är efter dig. Du kommer tillbaka.

Och det gör han ju.

Jodå, jag är tuff, minsann. Tuff och framåt och drar i gång nya projekt och flyttar och tar mig fram i nya landet och….men om jag blir riktigt ordentligt förkyld eller får influensa?

Så är jag ynkligare än ynkligast. Jag ringer upp människor och klagar på att jag har ont i både huvud och kropp och när tempen visar precis det man kan förvänta sig med att tanke på att jag fryser så att jag skakar, nästan 39 grader, så svär jag långa ramsor. Men leveransen av glass och ”något att äta, något du bara kan stoppa in i mikron” får mig att storgråta av tacksamhet och jag bestämmer mig på stående (nåja, liggande) fot för att i framtiden alltid satsa på vänskap och aldrig på sexiga saker. Jag tänker exakt som Samantha i SATC:

Och så saknar jag honom. Det är bara att konstatera att om jag varit konstant infekterad så hade läget varit avsevärt bättre, jag hade hängt på allt möjligt och varit smörig och krupit och bett och bönat, allt för att han skulle säga ”det är helt normalt, inget att oroa sig för”. Det hör nämligen till att jag tror att läget är akut – varför blir jag inte frisk, varför har jag så hög feber, varför värker mina leder?

– Men var det inte i kväll du började känna dig sjuk?

Säger M och lyssnar tålmodigt när jag snyftar och nyser och står i.

– Jomen, det blir ju liksom inte bättre? Och var är han?! Jag behöver honom, jag tycker att han borde känna det ända härifrån och till Stockholm?

– Först blir det värre. Sedan blir det bättre. Och telepati fungerar inte.

Säger hon och det låter som Sveriges statsminister. Men telepati? Vi tänker på varandra, han och jag, det inser båda två.

I kväll har jag i alla fall ”bara” 37.8 graders feber. Men jag behåller duntäcket i sängen, det kommer säkert att behövas och även om jag redan halvligger ska jag bädda ner mig ordentligt nu och sätta på någon film jag kan somna till. Nåt romantiskt, tror jag. Nåt jag kan ligga där och slötitta på och grotta ned mig i självömkan till. Minnas honom och även om jag kommer att skratta lite åt mig själv när jag blivit frisk igen så är han just nu smartast, roligast, snällast, duktigast….världens bäste man.

Jag är förkylningsförälskad.

Jag ska, efter att flera läsare hört av sig, ta upp en sak apropå det jag skriver om invandringen till Sverige de senaste decennierna. Det här är något jag var väldigt tydlig med på sin tid, innan jag startade om bloggen, jag påpekade det massor av gånger. Men nu har jag inte skrivit det, det är riktigt och därför kommer det här:

Ja, självfallet intar den iranska invandrargruppen en helt unik särställning bland det jag kallar ”MENA”. De finns överallt och är läkare och specialistsjuksköterskor, programmerare, tandläkare…..de är precis som de som kom från alla möjliga länder före millennieskiftet superduperlyckade. Jag känner många av dem och bor granne med några och ibland talar vi om det här (eller snarast är det jag som nyfiket frågar, gång på gång) – vad beror det på? Är det den genuia bildningstraditionen i det gamla Persien? Jag har med mig samma bagage, jag har fått samma sak inmanglat i mig; ingen kan ta ifrån dig kunskaper, de är A och O och det är så du bygger ett bra liv. För om du behöver sticka i väg helt plötsligt, rycka upp dina bopålar och slå ned dem någon annanstans kan du alltid hala fram det du har i huvudet, ska någon ta det ifrån dig måste de döda dig. Och visst ibland blir det ju så, när människor förföljs och flyr, men om du klarar dig – då är du beredd så fort du har satt din fot i det nya landet. Språket återstår förstås men det ordnar sig i regel ganska snabbt.

Vad får jag för svar, då, från de iranier jag talar med? Jo, det verkar stämma att man håller boklig bildning högt. Det är också viktigt att ”klara sig själv”, att man behåller sin stolthet och för att kunna leva så är man beredd att satsa hårt. Och när jag diskuterar med specifikt de iranska kvinnor jag umgås med framhåller de också att de uppskattar den svenska jämställdheten, i Sverige kan de leva fritt, ingen övervakar hur de klär sig. Att ha ett yrkesliv, säger en av mina iranska väninnor, är viktigt också eftersom det fortfarande fungerar så att det är kvinnan som gör mest i iranska hem, genom att arbeta kommer hon ut och skapar sig ett ekonomiskt oberoende. Det där skrattade vi lite åt när jag svarade att så är det bland svenskar också, trots alla fina ord om att man delar på allt, det räcker med att läsa lite statistik om hur föräldrar delar på ledigheten när barnen är nyfödda och små för att inse det.

Jag tycker att det var jättebra att ni skrev det här till mig, några stycken av er, för jag har slarvat med att vara tydlig i frågan. Som sagt, jag hade väldigt många inlägg om iranska invandrare innan jag startade om bloggen och jag tyckte väl att det var självklart att de är fantastiska tillgångar för Sverige – men det är ju väldigt dumt, ni kan inte veta vad jag sitter och tycker och tänker om jag inte berättar det.

Jag kommer att fortsätta med mina hårda åsikter om de invandrare som inte förtjänar bättre. Men den som inte har greppat att jag i grunden är extremt positiv till invandring mer allmänt har i sanning missförstått mig. Där har jag väl skrivit lite mer sedan jag startade om bloggen men vi kan köra en repris: Det var de invandrare som kom med början på 1950-talet och fram till millennieskiftet som faktiskt byggde välfärdslandet Sverige, självfallet i och för sig tillsammans med etniska svenskar men jag vill nog påstå att de stod för ändå en viktigare del och då menar jag att den typiske invandraren (alltså inte de som den här bloggen ofta handlar om) nästan alltid är smartare, snabbare och duktigare än en godtycklig invånare i invandrarlandet. Att vara det är nämligen en förutsättning om man ska lyckas, att komma till ett helt nytt samhälle som man inte kan något om och sedan snabbt anpassa sig och finna sin plats är ändå en utmaning. Dessutom är genblandning viktigt, det folk som bara sitter och kurar i sitt eget land kommer att sluta som lallande idioter, dessutom med en rad otrevliga sjukdomar och bristtillstånd.

Vet ni lite mer nu? Blev det lite klarare? Det handlar alltså om att skilja agnarna från vetet, att förmå se hur olika invandrare, precis som vilken annan större grupp människor som helst, är.

Vi ska ha musik i dag och det passar väl fint att ta något jag tycker väldigt mycket om och som, om man bara inser att texter kan tolkas olika, är klockren apropå det här att bestämma sig för att lämna sitt land och bosätta sig i ett nytt. Vi som gör det och lyckas är rätt osentimentala, tror jag. Visst kan vi sakna hemlandet men mest drivs vi nog också framåt.

Det blev då ett himla kackel när den stackars svenska artisten Carola råkade säga som det är – att Sverige håller på att förgöras helt av de invandrare som kommit till landet framför allt de senaste tjugo åren. Många av dem ägnar sig ju på daglig basis åt skjutningar, rån och förnedringsrån, knivattacker och allmänt ett beteende i det offentliga rummet som i bästa fall hör hemma i svinstior och resten jobbar i väsentligt mindre utsträckning än svenskar och tidigare invandrargenerationer samtidigt som de av oklar anledning ska ha tillgång till den allmänna välfärden. De har därmed förändrat Sverige från rikt och framgångsrikt välfärdsland till fattig och ökänd babiannation på bara ett drygt decennium och hela tragedin finns att beskåda i siffror för den som gillar att bita i tabeller medan den mer praktiskt lagde kan ta del av en svensk dagstidning under några timmars tid eller för den delen en sväng på stan.

Ska Carola alltså hålla käft om verkkligheten?, undrade Hanif Bali i Expressen och jag frågar mig detsamma. En rad märkliga individer ryckte nämligen ut och påstod att Carola är ”rasist” fastän ”rasism” inte betyder ”en korrekt beskrivning av verkligheten, med stöd i omfattande statistik”. Lustigt, inte sant? De verkar smått bakom, de där som ser rasism överallt, eller så har de, som i åtminstone ett av fallen, lite svårt för att skilja på fiktion och dokumentär.

Och i det roliga radioprogrammet Norsken, svensken och dansken påpekade dansken, 47 minuter in i sändningen, samma sak – Carola hade ju bara sagt som det är, vad var problemet? (Det är så där vi gör här i Danmark, vi bara kör på och säger som det är.) Norskan var syrlig och påpekade att en av de som kallat Carola för ”rasist”, nämligen oraklet Alex Schulman, som i Dagens Nyheter tvärsäkert uttalar sig om det mesta (på senare tid även som pandemiexpert!) kanske borde fundera innan han glappade upp käften efterson han framstod som ”en hycklare”. Svenskan? Hon försökte delvis fokusera bort från kölhalningen av Carola genom att hävda att det var ”annat” som Carola kritiserats för men sa ändå att ”den som inte tänkt att invandrare och skjutningar hör ihop ju kan räcka upp en hand”. Jaha?

Jag börjar misstänka att svenskarna på fullt allvar inte har fattat vilket oerhört dåligt rykte Sverige numera har, i världen allmänt men framför allt i resten av Europa. Man kanske går omkring och tror att Sverige fortfarande ses som något slags föredöme, där sjukvården är ”bäst” (när den i själva verket tillhör de sämsta i Europa, utom för de som betalar för att kunna gå förbi kön, förstås), skolan lär ut kunskaper och tryggheten ligger som en gullig bomullsfilt runt en baby i liggvagn? I så fall ska jag be att få upplysa (än en gång) om att omvärlden ser på Sverige precis som jag beskriver det – en babianrepublik där det skjuts öppet på gator och torg dagligen och som man avstår från att resa till ”eftersom det är för farligt”. För övrigt skakar man på huvudet och undrar om svenskarna är idioter, eftersom de släppte in fler MENA per capita än något annat land; är svenskarna på riktigt så korkade att de inte förstod vad de där gökarna skulle ställa till? Det är faktiskt den fråga jag oftast får – är det ren dumhet det handlar om? Men jag vet inte vad jag ska svara, jag tror i och för sig (eller är snarast övertygad om) att svenskar i grunden är tämligen blåsta men att en otrolig naivitet också utvecklats i deras land under alla år då de fått leva i fred och frihet. Svenskarna har helt enkelt invaggats i en felaktig tro att ”alla är goda” och att ”invandrare är arbetssamma och en fantastisk tillgång” – eftersom de inte haft någon anledning att fundera över motsatsen. De som invandrade till Sverige med början efter andra världskriget och fram till millennieskiftet var och blev ju just det, alla finländare, greker italienare, sydamerikaner, människor från Balkan….som kom höjde avsevärt den genomsnittliga begåvningen och fungerade exakt som invandrare brukar fungera – bättre, snabbare och smartare än de som redan finns i landet man ankommer till.

Sverige fattade inte vad MENA var – misstänker jag. De trodde nog att det handlade om samma sak som med de som invandrat tidigare och det är ju för oss som stött ihop med dessa vrak i andra sammanhang förstås ganska komiskt men också djupt tragiskt.

Carola, hon drogs med och ned av sin egen stormvind och gjorde det svenskar alltid gör när de inser att de sagt något som inte är officiellt sanktionerat – skiter nästan på sig och tar sedan pudeln på en promenad. Trist. Fegt. Och cementerande. Ska man komma tillrätta med allvarliga problem (och det är det minsta man kan säga att Sverige har!!!) måste man börja med att erkänna hur verkligheten ser ut och sedan stå fast vid det.

Jag hör skräckhistorier från stackare som en gång i tiden köpt stockholmsk bostadsrätt i föreningar som sedan velat vara ”politiskt korrekta” och därför släppt in kreti och pleti. Det är berättelser om ljud som låter som draaaaaaaaag av betongblock över steeeeeeen – en bra bit in på kvällen. Om stanken av matlagning klockan halv tio en lördagskväll. Det handlar om ”familjer” som konstant släpper ut sina ”barn” i trapphuset när de ska gå hemifrån och sedan pysslar med fan vet vad inne i lägenheten (med öppen dörr) innan de till slut bestämmer sig för att göra slag i saken. Under tiden står ungjävlarna och skriker, trycker hissen upp och ner (alternativt springer ut och in i den) arton gånger och för allmänt ett liv utan like; här kan vi verkligen snacka om ”resurser” och mina bekanta är fem millimeter från att göra en orosanmälan till socialtjänsten. (I alla fall oroar de sig för sin egen och andra omkringboendes mentala hälsa, som rimligtvis är kraftigt i farozonen). Och jag vet inte, jag måste ändå skratta, men för ett tag sedan var det tydligen någon som hade slängt upp en dörr och rutit: ”SHUT THE FUCK UP!”. Kanske stackarna som bor vägg i vägg och fått nog? Hur som helst flög småligisterna som vantar, eftersom de just då råkade befinna sig precis utanför.

De här bostadsrättsföreningarna har alltså varit bra från början men så har man accepterat fler och fler som man borde ha tackat nej till, man har varit naiv helt enkelt och inte i tid förstått att mota Olle i grind. Och för varje ny sådan icke önskvärd bostadsrättsinnehavare har det förstås blivit bara svårare att hålla standarden, bara mer och mer omöjligt att locka köpare som man egentligen vill ha. Om jag till exempel hade sett en annons i någon av de där föreningarna och blivit intresserad skulle jag gjort det de flesta i dag gör innan de går på visning – en första grovkoll på efternamn och sedan slagningar på arbetsplats och inkomst (och därmed utbildning) för de som skulle bli mina grannar. Och därefter? Hade jag inte gått på någon visning.

Låt oss vara ärliga.

Jag känner faktiskt några personer som jobbar som just mäklare och det här är på väg att bli det som verkligen avgör svenskars (och många invandrares) köpintresse, man vill för liv och kniv inte ha fel namn i sin port och man ser direkt på priserna var man kan slippa det också. Det måste inte handla om att namnen är etniskt svenska, det finns ju många extremt lyckade invandrare som kommit före millennieskiftet och de är läkare och civilingenjörer och gud vet vad och har en väldig koll på sina barn (eller snarast sina barnbarn, vid det här laget), det är alltså inte invandrare i sig som man skyr utan de som kommit till Sverige under de senaste cirka tjugo åren. I den gruppen finns nämligen absolut personer som skaffat sig bra inkomster (det finns också de som har mycket pengar genererade från kriminell verksamhet, gubevars) men de saknar det tidigare generationers invandrare hade och har – en vilja och förmåga att anpassa sig till svenska normer och värderingar. Och det är framför allt där det skär sig. Det är den typen av beteende svenskar inte vill veta av. Visst är läget viktigt och bostadens standard likaså – men en namnlista i porten som förutspår lugn och ro är ändå nummer ett.

Jag känner också till en del nybyggda områden där man utan att det sägs rent ut satsar på att aldrig få in så att säga ”fel folk” eftersom det försvårar eller snarast omöjliggör vidare försäljning, man passar sig jävligt noga för det, experiment som i de här föreningerna jag skriver om har visat hur illa det kan sluta. Jag själv? Ja, absolut, jag skulle definitivt vara beredd att betala mycket för rätt grannar – om jag alls ville bo i Sverige, alltså. Vilket jag inte vill.

Grannar har naturligtvis alltid stört sig på varandra, det är ingenting nytt med det. Men ju större skillnaderna i synsätt på vad som är okej och inte är desto större blir också slitningarna, vad som irriterar en människa är inte en ren fråga om decibel, det handlar också om förväntningar på det man tycker är ”normalt”. Och på hur socialt nära man uppfattar ett ljud? Jag kan till exempel inte nog lovorda mitt lilla hus utanför Köpenhamn och fattar bara inte hur man står ut med att bo i lägenhet. För det är ju det där med att bo i villa – även om man hör saker från omgivningen, bilar eller gräsklippare eller nån som har en radio eller sitter och pratar i sin trädgård…så blir det aldrig störande på samma sätt som när ljuden finns inne i bostaden. Behövs det kan man ju stänga fönster men även om man inte gör det känns ljuden inte lika påträngande och jag vågar nästan lova att om man verkligen mätte den faktiska styrkan på ett ljud som kom från en annan lägenhet och på ett som hade sitt ursprung någonstans utanför en villa och fick samma resultat så skulle nog det första ljudet mycket väl kunna upplevas som mer störande än det andra. Jag tror att det i villan handlar om att man upplever sin egen sfär som mer privat, att man får vara mer i fred, även om det rent faktiskt kan låta från andra där också. Så i lägenheter blir det otroligt viktigt att ljud och beteenden inte uppfattas som annorlunda och orimliga.

För att avsluta med en kul grej:

När jag lånar min sons soffa händer det ibland att det är inte är direkt helt tyst när jag vill sova. En del av förklaringen är förstås att jag sover i vardagsrummet och att fler naturligtvis kan sitta och titta på sin tv och så vidare, samtidigt som det är väldigt lyhört i huset. Just den föreningen har regeln att klockan elva på kvällen (och det är ju egentligen ganska sent det, särskilt vardagar) ska det vara tyst. Det är det inte alltid. Och i början blev jag sur, förbannad och irriterad men numera kör jag själv i gång ett elementljud från helvetet. Jag snickrade ihop en anordning som får stå och slå mot elementet och jag skulle tippa att det låter rätt så bra till övriga lägenheter men det är bättre att det låter hos mig själv än att jag tvingas lyssna till andra. Ändå hade jag faktiskt lite dåligt samvete den morgon när jag vaknade klockan åtta ungefär och hade glömt mitt elemenbank, det hade stått och slagit hela natten!!!! Haha! Jaja, men faktiskt sket jag mest i det för är man så jävla dum att man stör mig så får man skylla sig själv.

Kan aldrig tänka mig att bo i lägenhet och till mina vänner som tycker att deras bostadsrättsföreningar blivit dåliga skämt kan jag bara säga:

Emigrera.

Och köp hus.

Livet är för kort för att inte få ha lugn och ro och trivas i sitt hem.

Nu kører vi sidste runde af billedkavalkaden! Riktig god fornøjelse.

Og så kom foråret til Danmark, påskesøndag. Københavnerne tog jakken af, vendte ansigtet mod solen og købte årets første is.

I am nuts about Copenhagen! Jeg mener det virkelig fra bunden af ​​mit hjerte, jeg vil altid vende tilbage hvis jeg overhovedet tager afsted.

Spændingen når der kun er få kilometer tilbage, glæden når man er ankommet til målet

Tivoli skal være i byen, ikke udenfor

Og så har vi vores spøgelsestog! Ingen kører dem, men en sød lille pige trykker på knapperne og lader som om hun åbner dørene, lukker dem, kører af perronen.

Så mødes vi i byen og spiser eller drikker kaffe eller andet.

Ikke desto mindre er vi både sultne og tørstige når vi næsten er hjemme hos dig og glider ind på vores egen frelser i nød…

Hjemme går jeg ned til min strand og kigger ud over Øresund. Jeg føler at det er på denne side af vandet jeg hører til og hvorfor det blev sådan kan jeg ikke svare på. En tilfældighed? En række bevidste beslutninger? Eller simpelthen en situation i Sverige jeg ikke ønsker at være i? Men det er lige meget. Jeg er jo glad, her og nu.