Jag ska, efter att flera läsare hört av sig, ta upp en sak apropå det jag skriver om invandringen till Sverige de senaste decennierna. Det här är något jag var väldigt tydlig med på sin tid, innan jag startade om bloggen, jag påpekade det massor av gånger. Men nu har jag inte skrivit det, det är riktigt och därför kommer det här:
Ja, självfallet intar den iranska invandrargruppen en helt unik särställning bland det jag kallar ”MENA”. De finns överallt och är läkare och specialistsjuksköterskor, programmerare, tandläkare…..de är precis som de som kom från alla möjliga länder före millennieskiftet superduperlyckade. Jag känner många av dem och bor granne med några och ibland talar vi om det här (eller snarast är det jag som nyfiket frågar, gång på gång) – vad beror det på? Är det den genuia bildningstraditionen i det gamla Persien? Jag har med mig samma bagage, jag har fått samma sak inmanglat i mig; ingen kan ta ifrån dig kunskaper, de är A och O och det är så du bygger ett bra liv. För om du behöver sticka i väg helt plötsligt, rycka upp dina bopålar och slå ned dem någon annanstans kan du alltid hala fram det du har i huvudet, ska någon ta det ifrån dig måste de döda dig. Och visst ibland blir det ju så, när människor förföljs och flyr, men om du klarar dig – då är du beredd så fort du har satt din fot i det nya landet. Språket återstår förstås men det ordnar sig i regel ganska snabbt.
Vad får jag för svar, då, från de iranier jag talar med? Jo, det verkar stämma att man håller boklig bildning högt. Det är också viktigt att ”klara sig själv”, att man behåller sin stolthet och för att kunna leva så är man beredd att satsa hårt. Och när jag diskuterar med specifikt de iranska kvinnor jag umgås med framhåller de också att de uppskattar den svenska jämställdheten, i Sverige kan de leva fritt, ingen övervakar hur de klär sig. Att ha ett yrkesliv, säger en av mina iranska väninnor, är viktigt också eftersom det fortfarande fungerar så att det är kvinnan som gör mest i iranska hem, genom att arbeta kommer hon ut och skapar sig ett ekonomiskt oberoende. Det där skrattade vi lite åt när jag svarade att så är det bland svenskar också, trots alla fina ord om att man delar på allt, det räcker med att läsa lite statistik om hur föräldrar delar på ledigheten när barnen är nyfödda och små för att inse det.
Jag tycker att det var jättebra att ni skrev det här till mig, några stycken av er, för jag har slarvat med att vara tydlig i frågan. Som sagt, jag hade väldigt många inlägg om iranska invandrare innan jag startade om bloggen och jag tyckte väl att det var självklart att de är fantastiska tillgångar för Sverige – men det är ju väldigt dumt, ni kan inte veta vad jag sitter och tycker och tänker om jag inte berättar det.
Jag kommer att fortsätta med mina hårda åsikter om de invandrare som inte förtjänar bättre. Men den som inte har greppat att jag i grunden är extremt positiv till invandring mer allmänt har i sanning missförstått mig. Där har jag väl skrivit lite mer sedan jag startade om bloggen men vi kan köra en repris: Det var de invandrare som kom med början på 1950-talet och fram till millennieskiftet som faktiskt byggde välfärdslandet Sverige, självfallet i och för sig tillsammans med etniska svenskar men jag vill nog påstå att de stod för ändå en viktigare del och då menar jag att den typiske invandraren (alltså inte de som den här bloggen ofta handlar om) nästan alltid är smartare, snabbare och duktigare än en godtycklig invånare i invandrarlandet. Att vara det är nämligen en förutsättning om man ska lyckas, att komma till ett helt nytt samhälle som man inte kan något om och sedan snabbt anpassa sig och finna sin plats är ändå en utmaning. Dessutom är genblandning viktigt, det folk som bara sitter och kurar i sitt eget land kommer att sluta som lallande idioter, dessutom med en rad otrevliga sjukdomar och bristtillstånd.
Vet ni lite mer nu? Blev det lite klarare? Det handlar alltså om att skilja agnarna från vetet, att förmå se hur olika invandrare, precis som vilken annan större grupp människor som helst, är.
Vi ska ha musik i dag och det passar väl fint att ta något jag tycker väldigt mycket om och som, om man bara inser att texter kan tolkas olika, är klockren apropå det här att bestämma sig för att lämna sitt land och bosätta sig i ett nytt. Vi som gör det och lyckas är rätt osentimentala, tror jag. Visst kan vi sakna hemlandet men mest drivs vi nog också framåt.