För bara någon vecka sedan blev en sak som hängt i luften i flera år klar och det ger mig en frihet att lägga ut texter jag velat avvakta med. Några juridiska hinder att göra det tidigare har aldrig funnits men jag är ju sån där att jag ålägger mig själv spärrar och krav och det hade helt enkelt varit oetiskt att publicera mitt under en pågående process, det är så jag sett det.
Myror i huvudet? Haha, det är inte alls så mystiskt som det låter, det handlar helt enkelt bara om det som följde efter Anders död och som jag tycker blev en otroligt intressant historia, på något sätt värd att berättas. Utöver detta har boken om Anders själv också fått ligga på is, av samma orsaker. Men nu kan jag, det är dags att bestämma sig.
Så jag satte mig för några kvällar sedan och började titta på det material jag redan producerat, det mesta är klart och ska bara sorteras och redigeras, jag kan i princip vara färdig om några veckor. Efter någon timme ville jag ha kaffe och gick ut i mitt lilla kök för att sätta på Mokabryggaren. Och medan den kokade upp öppnade jag fönstret ut mot havet – å!, detta hav som jag lärt mig att älska så mycket och vars ljud söver och väcker mig, detta hav som jag valde att korsa mest för att det var kul och för att jag ”ville se hur det var att bo lite i Danmark” men som sedan länge nu utgör en gräns för mig, där mitt hemland är här och Sverige, där på andra sidan sundet, känns alltmer främmande och märkligt…eller Sverige har väl egentligen alltid varit lite konstigt men nu har den känslan accentuerats…detta hav som ger mig lugn även när det stormar och vågorna slår höga mot Själlands stränder, detta hav med den tunga och salta doften, med sitt muller och med sin viskning i natten, sinnebilden av att jag gått vidare och av att heller aldrig jag är stilla – panta rei i sitt vackraste element.
I den lite kyliga vinden ritade imman från det kokande kaffet strimmor och när bryggaren tystnat drog jag den från plattan, öppnade det lilla skåpet med muggar och hällde upp, med mjölk i. Om jag redan är långt bortom det som var? Om det är så det går till när någon verkligen dör, att det sker först när de som var nära inte längre har personen i fokus? Herregud, visst tänker jag fortfarande på Anders, säkert gör jag det minst en gång per dag även om det numera mest är glada tankar, fina minnen från vårt liv tillsammans eftersom Anders kunde skoja och driva med saker på det roligaste sätt. För ett tag sen, till exempel, hamnade jag av en slump framför det svenska tv-programmet Veterinärerna och det var tydligen en repris för helt plötsligt kommer exakt det som fick Anders att i princip bryta ihop av skratt, jag minns det så väl för jag satt framför i datorn i vårt arbetsrum och hörde hur han frustade på därute framför teven, så att jag till slut reste jag mig och gick ut och det visade sig att allting handlade om en katt som kommit in till veterinärkliniken men absolut inte ville låta sig undersökas, personalen fick inte komma i närheten och inte ens ägaren var särskilt välkommen.
– Vad är det som är så roligt?
– Alltså, man måste nog ha sett från början….men kattskrället har varningstriangel!
– Varningstriangel?
– Javisst, det började med det….va….att de snackade om det när de öppnade journalen, kissen har varningstriangel i journalen, för att den varit så ilsken förut.
– Det låter ju extremt skojigt?
– Som sagt, det är sammahanget….va….hahahaha!!!!!….och en klinik har tammefan vägrat ha befattning med det lilla odjuret, de anser att den är livsfarlig!
Till slut börjar jag också skratta där jag står, mest för att Anders gör det. Men visst, katten är verkligen skitarg och gör vilda grimaser, fräser och spottar. Den påminner inte direkt om de katter jag haft där min första, lilla Zingo som blev så gammal, tvärtom fick veterinärer att skriva ”Mycket trevlig katt!” i hälsoprotokollet och det var inget smicker, hon var verkligen mysig men med en sjujävla stolthet. Kanske hade hon en genetik som gjorde henne sån helt enkelt eller så var hennes personlighet ett resultat av att hon fick så otroligt mycket kärlek från sin första dag i livet, hon hade den där grundtryggheten som skapar bra individer med stark integritet. Och efter Zingo kom ju Kulan (som jag fattade beslutet att omplacera efter flytten till Stockholm, jag stod bara inte ut med att se henne lida så av att gå från utekatt med tillgång till massor av natur till att vandra varv på varv i en liten innerstadslägenhet, alltmer frustrerad och rastlös) och hon fullkomligt kastade sig ju i famnen på männsikor och ville pussas. Så jag tittar en gång till på katten på tv som de till slut måste söva. Det visar sig att att han är frisk – men förbannad. Kisse får åka hem i bur, matte säger att hon inte riktigt vet vad hon ska göra, hon har sökt vård just för att se om man kan avhjälpa ilskan på något sätt men får ändå ta hand om sin älskling på minst dåliga sätt. Vid det här laget skrattar även jag och för alldeles egen maskin.
Sånt. Visst finns minnena av Anders där men de är inte längre större delen av mitt liv, mer rester från det jag en gång hade.
Numera, det har ni ju förstått (och jag måste verkligen göra något åt den där hemsidan jag har som ligger och skräpar!) jobbar inte jag som journalist, jag skriver annat, till stor del handlar det om översättningar eftersom jag är duktig på språk och talar och skriver flera. Det är mitt liv i dag och om jag nu skriver om det som var, vad händer då? Kastas jag tillbaka i sorg? Det är jag i och för sig inte rädd för, sorg ska man aldrig försök springa ifrån. Men man ska heller inte bli fast i den och jag är ju redan långt borta från det som hände – den svåra sjukdomen som bara kom, lidandet i att se det svåra lidandet, ångesten och rädslan för att inte kunna lindra tillräckligt, inte räcka till med de få medel som stod till buds – det ligger bakom mig. Är det direkt fel att gräva upp det igen?
– Som sædvanlig tænker du alt for meget!
Sa M och torkade rödvin från munvinkeln. Och sen:
– Må jeg læse?
Så när hon skulle åka hem i går kväll fick hon med sig en digital kopia av dels boken om Anders, dels utkastet till det andra. Och jag, som var så trött (förkylningen var rena utslagningen och även om jag är nästan frisk behöver jag fortfarande sova lite mer än vanligt) och gick och la mig direkt hittar nu i denna tidiga timme ett sms, skriver för bara några timmar sedan:
Jeg har læst Anders-bogen hele natten og du skal ikke lade den ligge i kommoden. Det er så smukt, jeg både græd og grinede, han ser ud til at have været en vidunderlig mand.
Då gör vi väl så med i alla fall den då.
God morgon, förresten.