Jag hör skräckhistorier från stackare som en gång i tiden köpt stockholmsk bostadsrätt i föreningar som sedan velat vara ”politiskt korrekta” och därför släppt in kreti och pleti. Det är berättelser om ljud som låter som draaaaaaaaag av betongblock över steeeeeeen – en bra bit in på kvällen. Om stanken av matlagning klockan halv tio en lördagskväll. Det handlar om ”familjer” som konstant släpper ut sina ”barn” i trapphuset när de ska gå hemifrån och sedan pysslar med fan vet vad inne i lägenheten (med öppen dörr) innan de till slut bestämmer sig för att göra slag i saken. Under tiden står ungjävlarna och skriker, trycker hissen upp och ner (alternativt springer ut och in i den) arton gånger och för allmänt ett liv utan like; här kan vi verkligen snacka om ”resurser” och mina bekanta är fem millimeter från att göra en orosanmälan till socialtjänsten. (I alla fall oroar de sig för sin egen och andra omkringboendes mentala hälsa, som rimligtvis är kraftigt i farozonen). Och jag vet inte, jag måste ändå skratta, men för ett tag sedan var det tydligen någon som hade slängt upp en dörr och rutit: ”SHUT THE FUCK UP!”. Kanske stackarna som bor vägg i vägg och fått nog? Hur som helst flög småligisterna som vantar, eftersom de just då råkade befinna sig precis utanför.
De här bostadsrättsföreningarna har alltså varit bra från början men så har man accepterat fler och fler som man borde ha tackat nej till, man har varit naiv helt enkelt och inte i tid förstått att mota Olle i grind. Och för varje ny sådan icke önskvärd bostadsrättsinnehavare har det förstås blivit bara svårare att hålla standarden, bara mer och mer omöjligt att locka köpare som man egentligen vill ha. Om jag till exempel hade sett en annons i någon av de där föreningarna och blivit intresserad skulle jag gjort det de flesta i dag gör innan de går på visning – en första grovkoll på efternamn och sedan slagningar på arbetsplats och inkomst (och därmed utbildning) för de som skulle bli mina grannar. Och därefter? Hade jag inte gått på någon visning.
Låt oss vara ärliga.
Jag känner faktiskt några personer som jobbar som just mäklare och det här är på väg att bli det som verkligen avgör svenskars (och många invandrares) köpintresse, man vill för liv och kniv inte ha fel namn i sin port och man ser direkt på priserna var man kan slippa det också. Det måste inte handla om att namnen är etniskt svenska, det finns ju många extremt lyckade invandrare som kommit före millennieskiftet och de är läkare och civilingenjörer och gud vet vad och har en väldig koll på sina barn (eller snarast sina barnbarn, vid det här laget), det är alltså inte invandrare i sig som man skyr utan de som kommit till Sverige under de senaste cirka tjugo åren. I den gruppen finns nämligen absolut personer som skaffat sig bra inkomster (det finns också de som har mycket pengar genererade från kriminell verksamhet, gubevars) men de saknar det tidigare generationers invandrare hade och har – en vilja och förmåga att anpassa sig till svenska normer och värderingar. Och det är framför allt där det skär sig. Det är den typen av beteende svenskar inte vill veta av. Visst är läget viktigt och bostadens standard likaså – men en namnlista i porten som förutspår lugn och ro är ändå nummer ett.
Jag känner också till en del nybyggda områden där man utan att det sägs rent ut satsar på att aldrig få in så att säga ”fel folk” eftersom det försvårar eller snarast omöjliggör vidare försäljning, man passar sig jävligt noga för det, experiment som i de här föreningerna jag skriver om har visat hur illa det kan sluta. Jag själv? Ja, absolut, jag skulle definitivt vara beredd att betala mycket för rätt grannar – om jag alls ville bo i Sverige, alltså. Vilket jag inte vill.
Grannar har naturligtvis alltid stört sig på varandra, det är ingenting nytt med det. Men ju större skillnaderna i synsätt på vad som är okej och inte är desto större blir också slitningarna, vad som irriterar en människa är inte en ren fråga om decibel, det handlar också om förväntningar på det man tycker är ”normalt”. Och på hur socialt nära man uppfattar ett ljud? Jag kan till exempel inte nog lovorda mitt lilla hus utanför Köpenhamn och fattar bara inte hur man står ut med att bo i lägenhet. För det är ju det där med att bo i villa – även om man hör saker från omgivningen, bilar eller gräsklippare eller nån som har en radio eller sitter och pratar i sin trädgård…så blir det aldrig störande på samma sätt som när ljuden finns inne i bostaden. Behövs det kan man ju stänga fönster men även om man inte gör det känns ljuden inte lika påträngande och jag vågar nästan lova att om man verkligen mätte den faktiska styrkan på ett ljud som kom från en annan lägenhet och på ett som hade sitt ursprung någonstans utanför en villa och fick samma resultat så skulle nog det första ljudet mycket väl kunna upplevas som mer störande än det andra. Jag tror att det i villan handlar om att man upplever sin egen sfär som mer privat, att man får vara mer i fred, även om det rent faktiskt kan låta från andra där också. Så i lägenheter blir det otroligt viktigt att ljud och beteenden inte uppfattas som annorlunda och orimliga.
För att avsluta med en kul grej:
När jag lånar min sons soffa händer det ibland att det är inte är direkt helt tyst när jag vill sova. En del av förklaringen är förstås att jag sover i vardagsrummet och att fler naturligtvis kan sitta och titta på sin tv och så vidare, samtidigt som det är väldigt lyhört i huset. Just den föreningen har regeln att klockan elva på kvällen (och det är ju egentligen ganska sent det, särskilt vardagar) ska det vara tyst. Det är det inte alltid. Och i början blev jag sur, förbannad och irriterad men numera kör jag själv i gång ett elementljud från helvetet. Jag snickrade ihop en anordning som får stå och slå mot elementet och jag skulle tippa att det låter rätt så bra till övriga lägenheter men det är bättre att det låter hos mig själv än att jag tvingas lyssna till andra. Ändå hade jag faktiskt lite dåligt samvete den morgon när jag vaknade klockan åtta ungefär och hade glömt mitt elemenbank, det hade stått och slagit hela natten!!!! Haha! Jaja, men faktiskt sket jag mest i det för är man så jävla dum att man stör mig så får man skylla sig själv.
Kan aldrig tänka mig att bo i lägenhet och till mina vänner som tycker att deras bostadsrättsföreningar blivit dåliga skämt kan jag bara säga:
Emigrera.
Och köp hus.
Livet är för kort för att inte få ha lugn och ro och trivas i sitt hem.