Jag hade visst en blogg? Tja, och sen fick jag en man lite sådär av en slump, därför att han bara stod där på gatan helt oplanerat och fick syn på mig som vandrade förbi. Ofattbart att han kände igen mig, ändå.
Bloggen får ligga kvar – precis som mannen – så att jag kan skriva om och när andan faller på. Och nu vet ni varför det kan dröja.
Det ska mycket till för att jag ska åka till Sverige utan att det är absolut nödvändigt – men vad gör man väl inte? Han jobbar den här veckan, vi är i den där fasen när man inte klarar att gå genom en dörr var för sig och dessutom kan vi resa tillbaka till Danmark tillsammans om bara några dagar. Det var bara att sätta sig på bussen mot Stockholm men sedan vill jag att han byter land. Att få jobb i Danmark blir inga som helst problem för honom, kan jag säga, man skriker efter hans kompetens och han är också i ett yrke där det fungerar att tala engelska tills danskan sitter. Jag ska bidra med språklektioner och talträning, det blir så bra så.
När Någons arbetsdag var över tog vi oss i den lite kyliga (jag ska återkomma till temperaturer, längre ned) och regniga kvällen till Galärparken för att se Parkteaterns underbara föreställning I kroppen min. Den bygger på Kristan Gidlunds blogg med samma namn, som han skrev från det att han 2011 diagnosticerades med cancer i magsäcken och fram till sin död två år senare, bara dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Jag följde själv Kristian Gidlunds blogg när han fortfarande var i livet och man hoppades ju förtvivlat att någon av alla de behandlingar han genomgick skulle hjälpa, det var samma sak som med Elin Kjos som endast 35 år gammal avled i lungcancer tidigare i år – det känns så förbannat orättvist att så unga människor inte ska få fortsätta. Att de aldrig ska få uppleva lyckan att bli förälder och se sina barn växa och bli stora, att deras begåvning och starka drivkraft inte ska komma till användning utan bara…spolas bort till ingen nytta.
Gå gärna och se Razmus Nyström tolka Kristian Gidlunds texter, till musik av Mats Björke som dessutom var nära vän med huvudpersonen, sedan barnsben. Av oss som var på plats i kväll fick de stående ovationer:
Men kanske är det de som redan lämnat som dragit det längsta strået? Ni vet att jag med jämna mellanrum skrivit hur jag tror att det inte är lång tid alls kvar till dess att större delen av jorden är obeboelig på grund av klimatförändringarna och ibland har jag, som så många andra, mått nästan illa av den frustration som uppstår när man försöker få någon att se en allvarlig, annalkande fara och personen….inte gör något alls. Inte ens nu, när stora delar av Europa och USA noterar temperaturer som om de bara blir lite högre kommer att slakta miljoner sinom miljoner människor, i land efter land efter land, verkar man förstå. Som idioter svarar man i Twittertrådar att man verkligen inte märker av någon klimatkris – ”Här regnar det tvärtom och är bara drygt 20 grader varmt” skrev till exempel en hjärndöd svensk. Andra hånar dem de kallar ”klimatalarmister”, det har minsann alltid ”varit varmt” i södra Europa den här tiden på året, det finns inget att oroa sig för. Och man flyger kors och tvärs.
Det har hela tiden varit klart att de beräkningar som gjorts varit behäftade med det fel forskarna nu också erkänner att de gjort, man har inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till negativa synergieffekter som förstärkt den redan allvarliga uppvärmningen av vår planet. Det har jag också tjatat om, jag har skrivit gång på gång på gång att människans största brist är hennes oförmåga att förstå exponentialfunktionen och vad den innebär för förlopp. Och nu låter det ju förstås oerhört märkligt i mångas öron att forskarna, som verkligen borde vara de som visste bäst, skulle ha gjort misstag som snarast hör hemma hos barn? Tja, själv tror jag ju inte riktigt att de är fullt så tappade bakom en vagn. Det hela stavas troligen retuschering av rapporter för att alls få forskningsanslag, ty så fungerar världen och även om ögonen tåras av att forskarvärlden inte stått mer självständig och sagt hur nära den katastrof vi nu ser verkligen var så var alternativet förmodligen att inte få ut något budskap alls.
”Människor förstår fortfarande inte”, skriver Peter Kalmus, klimatforskare vid Nasa – och han får förstås hur många dumma svar som helst. Men jag tror mer och mer, som Peter, att det är nu det händer. Det händer flera hundra år, precis som jag skrivit här så många gånger, tidigare än vad ”prognoserna” förutspått, snart går det inte att andas och det kommer att ligga högar med lik på gator som ingen ändå kan städa upp på. Blir det så får jag också rätt i att det gick från i alla fall uthärdligt till total katastrof på bara några månader, vilket också var enkelt att förutse eftersom det bygger på samma enkla princip som att bordet är torrt tills saften rinner över tillbringarens rand och allt blir en enda sörja.
Lika säkert som att monstruösa mängder människor kommer att dö när kroppens organ duker under i temperaturer de inte är gjorda för är det också så att små grupper kommer att överleva på platser som drabbas mindre. Förstås ligger vi i Norden bra till, för även om vi, paradoxalt nog, kan få en ny istid kommer många av oss att i så fall klara den. Och kanske är jag inte ensam om att tillsammans med andra ha planerat för klimatkollapsen, i många år redan, jag har en plats där allt är förberett. Människan som art kommer inte att dö ut, precis som jag också påpekat så ofta, vi kommer att leva vidare. Frågan blir bara, som de säger i filmen The day after tomorrow, vad vi gör med den kunskap, så fruktansvärd att vi inte ens kan föreställa oss den (och kanske är det därför människor slår ifrån sig i Twitterkommentarerna – de förmår helt enkelt inte tänka på det sätt som hade kunnat rädda oss), som vi står på randen till att uppleva.
Ta hand om varandra där ute.
Ni vet de där dagarna när precis allt som kan gå fel gör det? Här har ni min måndag. En riktig skitdag och den som är äckelmagad gör bäst i att sluta läsa här och nu.
Vaknade klockan halv sju på morgonen och såsade ur sängen. Men innan jag hann få på Mokabryggaren kände jag att det var dags att gå på toa, gjorde det och så skulle jag tvätta rumpan i duschen; jag är extremt noga, kanske på gränsen till neuros, med detta och skulle snarast spy om någon i min närhet gjorde nummer två och sen bara torkade sig.
Och då – sprut! Slangen hade lossnat från duschblandaren, vattnet forsade rakt ned i avloppet och jag svor arton ramsor medan jag tvingades till de mest förnedrande ställningar för att bli så ordentligt ren som jag vill vara. Dessutom kunde jag inte skölja själva toaletten som jag brukar, det är nämligen en av mina andra övningar i samband med längre toabesök, jag tar duschen och spolar allt och sedan tvättar jag dessutom rubbet med min speciallösning bestående av diskmedel och ättika (som jag har i flaskor utspridda runt hela huset, man vet aldrig var äckliga bakterier kan gömma sig). Jo, ser ni, det är så med mig att jag inte är så noga med ordning och reda mer allmänt. Det är därför jag försöker hålla en minimalistisk inredningsstil, då blir det lättare att hålla rent för hos mig får det gärna vara (och är det ofta) stökigt, med stora högar med böcker och manuskript, men smuts vill jag inte veta av.
Och så skulle jag då fika. ”Äntligen kaffe!” tänkte jag när Mokakannan brusat klart och jag drog den från spisplattan – men när jag öppnat kylen var mjölken slut. Fanns inte en droppe i sikte. Inte en, jag hade glömt att ta fram en ny förpackning från frysen, kvällen innan. Och fy fan för svart kaffe! Människor som dricker kaffet svart försöker jag undvika…eller snarast har jag hittat på att jag bör undvika dem eftersom en som jag känner men bara måste bort från nu dricker så. Jag bara stirrade på hans glas med den oljiga vätskan, urk! – men nu har jag alltså vänt detta till min egen fördel, så att jag kan hänge mig totalt åt det nya utan att ramla handlöst ned i gammal längtan. Visst är jag fiffig?
Tja, så jag funderade på att köra frusen mjölk i mikron men fastnade för ett vattenbad och lyckades på det viset mjölka (?) ut tillräckligt för en mugg och sedan fick resten ligga framme.
Därpå följde några helt normala timmar då jag skrev lite, läste, gullade med katten som stryker omkring här i kvarteren och körde två tvättmaskiner. Men så blev jag hungrig.
Skulle jag inte ha blivit. Jag tog ned skärpstålet från väggen, drog med eggen för att få den riktigt vass när jag skulle skära vitkål till coleslaw och jag lyckades över förväntan, kan man säga. Först vågade jag inte titta på hålet i fingret som jag just åstadkommit. Min son brukar säga att jag alltid skär mig om man släpper mig lös med en kniv och har laddat upp med första förband för att ta hand om mig i de där lägena men nu var jag ensam och kved av skräck i takt med att blodet rann, ingen kom med papper att linda kring och när jag försökte spola såret under kallt vatten gjorde det så ont att jag skrek rakt ut. Jag tål ju inte blod så bra heller, det har jag berättat många gånger, att det var en av många anledningar till att jag inte fortsatte min läkarutbildning…jag menar, hur i helvete fixar man att medvetet skära i folk eller bränna bort olika kroppsdelar? Om jag hade behövt göra det så hade jag blundat och det hade nog inte varit så bra.
Yr (av blodförlust?) så att jag höll på att svimma vinglade jag in till soffan med hushållspapper som tryckförband och höll sedan handen högt upp. Jag tänkte att det var tur att jag var i Danmark, hade det varit i Sverige kunde jag ha blivit anklagad för att vara nazist, med den armställningen, men efter ett tag kändes det lite bättre och jag tog mod till mig och tittade. Skadan var faktiskt ganska grund (eller ”overfladisk” som man säger här, visst är det ett lite kul ord?) och behövde bara tejpas ordentligt, blod ser ju alltid så alarmerande ut även i små mängder.
Jaha. Jag fick i mig min mat, hängde den sista tvättmaskinen, satte på diskmaskinen och konstaterade att det hunnit bli tidig kväll. ”Vad bra!” Tänkte jag. ”Nu är den här skitdagen snart slut, nu lägger jag mig framför teven och kollar lite film innan jag soffsomnar och sedan kommer en ny morgon.”
Men jag somnade direkt och det är därför jag skriver det här till er nu. Räknas 01.49 som morgon? Är jag på den säkra sidan? Har jag lämnat all otur bakom mig? Vågar jag kliva upp för lite mer kaffe, med mjölk som nu står tinad och fräsch i kylskåpet? Eller har kylskåpet gått sönder? Funkar spisen?
Jaja. Nu ska ni få musik. Och för de av er som är trogna läsare blir det också en ledtråd, så att ni genast förstår vad, eller snarast vem, som dykt upp i mitt liv och satt snurr på det.
Fastän det handlar om bara några veckor är min känsla att mycket längre tid gått sedan den där första kvällen då jag följde dig till bussen. Det var fortfarande ljust och ljummet och du skulle resa hela natten, tillbaka till Stockholm efter en härlig helg då vi lärt känna varandra lite mer och jag hade fått visa dig Köpenhamn; jag stod där och kände för första gången att jag ville lämna staden jag älskar i djupet av mitt hjärta, jag ville hoppa på bussen jag också, sno ett säte för någon annan och vägra flytta mig. Sedan skulle vi äta av all frukt vi köpt på hovedbanegården, det sista vi gjorde och då du, med dina svenskar pengar som var så lite värda, sa att ”Gud vad dyrt allting är!”…men så hittade jag äpplen och bananer för ett jättebra pris och vi fyllde en hel påse.
Den höll du krampaktigt i. Nästan som en sköld, en avskiljare mellan oss – något som kanske kunde göra stunden vi väntade på Ingerslevsgade lite mindre spänd? Jag tog en bild, fingrade med mobilen och visste inte riktigt var jag skulle göra av alla fingrar och tår och tårar som ville ut, axlarna kändes tunga och klumpiga och jag ville harkla mig men sa ändå hur mycket jag skulle sakna dig, hur glad jag hade varit i flera dagar. Och att jag gärna ville vänta på en ny buss, en som kom i stället för att gå. Då släppte du påsen och jag gick rakt in i dig. Minns du?
Det har gått så snabbt att jag är yr men jag vet också att jag inte vill något hellre. Men jag röstar för att vi håller en låg profil, så mycket kan ju gå snett och jag är inte the marrying kind. Skratta gärna du också, det här vill vi inte ha, eller hur? Det är kul i alla fall!:
Folk kan ställa till vad som helst, så att man ville sjunka genom jorden, det räcker så bra med allt vi redan har och vet själva, vi behöver ingen som definierar vilka vi är.
Och nu, om bara några timmar, ska jag springa ned till Ingerslevsgade igen. Du kommer att vara trött efter en hel natt på buss, innan jag åkte in till stan och sov över hos M städade jag hela huset och bäddade med rena lakan, så fort vi fått i oss en köpenhamnsk frukost, en härlig morgenmad, ska vi ta S-toget hem till mig och sedan sova några timmar.
Välkommen. 🙂 Jag har längtat så.
Jag följer med mycket stort intresse alla diskussioner kring koranbränningarna ställda i relation till den svenska tryck- och yttrandefriheten. Själv skulle jag aldrig bränna en bok, jag skulle försöka debattera det jag tyckte var fel i stället, men har samtidigt inga problem med företeelsen, yttrandefriheten garanterar att missnöje får ta sig olika uttryck och på samma sätt som jag själv använder ett så oerhört grovt språk här i bloggen, ofta, kan det absolut finnas anledning att ta till mer aggressiva grepp mot intolerans. Det går ju nämligen inte att bortse från att många muslimer i Sverige är just extremt intoleranta och inte nöjer sig med att hålla sin tro och övertygelse för sig själva utan tvärtom på många plan kräver att den ska börja gälla i det svenska, sekulariserade samhället också. Och det ska vi aldrig någonsin acceptera, särskilt inte som idéerna präglas av kvinnoförtryck och barbari.
Reaktionerna på koranbränningarna, där alltför många kommer med olika mer eller mindre korkade och vansinniga förslag till inskränkningar i yttrandefriheten som ett svar på dem, skrämmer mig. Visst ska man vara flexibel många gånger i livet men absolut aldrig med inskränkta och rigida människor, de kommer nämligen inte att bli nöjda förrän de fullständigt fått sin vilja igenom och de är som regel heller inte rationella utan ser enögt sina extrema åsikter som sanningen som de är beredda att strida för till vilket pris som helst. Det är ingen slump att det är just islam som utgör det största terrorhotet i dagens samhällen och själv skulle jag vilja avskaffa begreppet ”islamist” som jag menar är skrämda västerlänningars sätt att inbilla sig att våldsdåden och attentaten har stöd bara inom särskilt våldsamma, muslimska falanger. I själva verket är det verkligt farliga med islam tvärtom att själva religionen legitimerar angrepp och mord på ”otrogna”, vilket leder till att extremister får och hämtar stöd på olika sätt, inte minst ekonomiskt, hos vanligt, muslimskt fotfolk.
Historien visar oss tydligt att man alltid ska slå hårt, skoningslöst och direkt mot den här typen av grupperingar. Visst är det frestande att tro att man ska kunna tala ”förstånd” även med en sådan motpart men det fungerar aldrig och precis som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain 1939, när nazisterna invaderade Polen och snabbt slog ned allt motstånd, lika gärna kunde torka sig där bak med det papper om ”fred i vår tid” han viftat med efter ”samtal” med Hitler bara ett år tidigare fick alla de judar som felaktigt trott att Hitler resonerade logiskt och rationellt snabbt lära sig vad verklig ondska är och på vilka premisser den bedrivs. Nu är Sverige och många svenskar på väg att göra samma misstag med muslimer, inom såväl som utanför landet, som världen gjorde med Hitler.
Gör inte det. Sätt upp en kall hand direkt:
Varsågoda att lämna oss utanför Nato om ni vill, vi behåller vår yttrandefrihet och är beredda att strida för den. Och våga för i helvete inte ens tänka tanken att komma med om än förtäckta hot om ni vill stanna i vårt land, då åker ni ut på arslet. Punkt, slut.
Börja inte dividera med as ni ändå aldrig kommer att kunna tillfredsställa, vare sig de sedan heter Erdogan eller bara är muslimer i Sverige. Även om det kanske är på sin plats att poängtera att just Erdogan skiter fullkomligt i om man så bränner tusen koraner, han använder bara sånt i manipulativt syfte.
Det är intressant att notera vilka som tycker som jag i koranbränningsfrågan och vilka som tycker annorlunda eller till och med tvärtom. Var går skiljelinjen? Inte mellan dum och smart, så enkelt är det inte. Inte mellan traditionell, politisk vänster respektive höger heller.
Jag är övertygad om att den som liksom jag ser den enorma faran har det i sitt dna, på det ena eller det andra sättet. Den som själv eller har förfäder som levt i ett totalitärt land vet att inget spelar någon roll om man inte är fri att tänka och säga och skriva det man tänker – och att det alltid finns de som vill förhindra sina medmänniskor att göra just det. En människa utan dessa grundläggande friheter lever inte, hon vegeterar enbart. I ett sådant land frodas snart fattigdom och misär, som en effekt av att medborgarnas kreativitet dör, det är därför Ukraina kämpar för sitt liv som självständig nation (och vi i väst aldrig ska sluta hjälpa dem med det) och det är därför Sverige aldrig ska acceptera ens den minsta petning i sin unika och mycket långtgående tryck- och yttrandefrihet. Den som vill förhindra att andra får tala och tänka helt fritt ska slås ned direkt – allt annat är att ge sig ut på ett sluttande och mycket halt plan.
Jag har förstått att en del av er tror att jag hade fel när jag skrev: I det läge som uppstått ska Nato utesluta Turkiet eftersom landet inte följer organisationens egna regler, det vore också högst rimligt även med tanke på de flirtsessioner Erdogan ständigt har med Putin och som knappast kan sägas höra hemma i en organisation som är tänkt att skydda sina medlemmar från just Ryssland. Sverige bör ställa det kravet i stället för att skjuta sin egen demokrati i sank.
Men nu är det så med mig att jag inte bara sitter och vräker ur mig saker, som en del andra människor. Allt som skrivs är genomtänkt och jag kan ju passa på att påpeka att det även gäller mitt ofta mycket hårda språk som bottnar i en medveten strategi, i kunskapen om att människan inte minns det utslätade och intetsägande utan de starka färgerna och uttrycken, orden som inte skräddes och ilskan som ångade från skärmen. Det är den mekanismen som gör att intellektuella debattörer har svårt att nå ut med sitt budskap till bredare grupper. Ett välformulerat, akademiskt språk upplevs som så tråkigt att det slutar med en tämligen inavlad diskussion mellan redan frälsta och jag, som själv tillhör den där lite mer dämpade och trista skaran, de eftertänksamma och funderande, får ta i från tårna för att få ur mig de våldsamma formuleringarna, för att orka skriva ”djur” och inte ”gängkriminell”. Men det är viktigt! Det duger inte att sitta och jamsa och tjafsa och låtsas som om det nog ska ordna upp sig med massinvandringen och den inhemska terrorism som muslimska personer ägnar sig åt och trakasserar det svenska folket med – orden ska skära som knivar.
Nåja, det var en parentes.
Så visst kan Nato utesluta en medlemsstat, precis som John Bolton, Donald Trumps tidigare rådgivare, så klokt säger:
– Klausulen rebus sic stantibus i internationell rätt tillåter nästan vad som helst. De kan välja om de vill vara med i Nato. Eller så kan vi upplösa Nato och ombilda det. Det finns många sätt att lösa det.
Och så är det ju. Förmåga, vad man kan göra och inte, beror ofta på hur man väljer att definiera olika omständigheter och kringfaktorer och just inom rättstillämpning finns det avsevärt med svängrum, det ser vi ju skrämmande exempel på just nu när Sveriges justitieminister talar om hur han ska ”granska domar” apropå koranbränningarna men alla som har något i skallen begriper att han, oavsett hur det kommer att gå till rent praktiskt, är i full färd med att inskränka den svenska yttrandefriheten. Nu är det ju förstås så att Strömmer har information som vi andra inte sitter på, han måste bedöma en aktuell hotsituation som mycket väl kan vara extremt allvarlig med stor risk för terrordåd på svensk mark, man bör vara rättvis och minnas det. Men mer allmänt känns det oerhört tragiskt att den svenska regeringen (som garanterat gör sin både första och sista period…) väljer undfallenheten mot Erdogan när det inte ens behövs. Att Kristersson sitter och ler tillsammans med en mesig Biden betyder ingenting och leder ingenstans, Erdogan vet redan att USA vill ha med Sverige i Nato men skiter fullständigt i det, det som krävs är att att man trycker till den turkiske tyrannen. På samma sätt som den som fått invandra till Sverige och sedan inte kan acceptera svenska normer och sedvänjor ska ut ur landet med öronen först ska Turkiet inte tillåtas hålla på och härja med Nato på det här sättet, de ska avlägsnas från organisationen och sedan kan de ju försöka gulla med Putin om de har lust, han lär inte vara intresserad längre när Erdogans möjligheter att delvis desarmera fienden i väst runnit ut i sanden. Det Erdogan håller på med är i princip en blåkopia av vad Hitler en gång i tiden ägnade sig åt.
Koranbränningarna, ja. Det är enkelt i alla fall för mig och handlar inte om själva handlingen utan om att den representerar möjligheten att på olika sätt fritt få uttrycka sin åsikt. Om någon känner sig ”kränkt” av att någon annan bränner en koran så kommer vederbörande säkert heller inte att gilla att skriften diskuteras och dissekeras i negativa termer, det är lätt att räkna ut att man aldrig, aldrig någonsin, ska ge efter för den typ av utpressning muslimska svin i Sverige nu ägnar sig åt.
Vad man gör med muslismska svin som inte accepterar svenska lagar och regler, bland annat den mycket långtgående tryck- och yttrande friheten? Man kastar ut dem ur landet. Passar inte de svenska galoscherna?
Varsågod och bo någon annanstans. Vi har knappast bett dig att komma. Inga blir gladare än vi när du försvinner. Punkt. Slut.
Det är trettionio år sedan jag satt där på Karolinska sjukhusets BB-intag, i gryningen den 5 juli och väntade på vad de skulle bestämma sig för – försöka stoppa värkarna ”eftersom det är flera veckor till BF och lungorna kan vara alltför outvecklade” eller ge mig ett förlossningsrum. Jag sa som det var, att jag visste på dagen (snarast klockslaget) när jag blivit gravid och utgående från det var det bara elva dagar kvar, jag ville att de i alla fall ringde ner läkaren för en bedömning (det var helt självklart att det inte skulle vara något fel på några lungor). Och så kom han och undersökte mig och han fattade väl att ”Hejsan, här har vi någon som har ordning på saker och ting, hon vet verkligen vad hon talar om” och dessutom hade allting vid det laget passerat point of no return. So to speak.
Efter ungefär sju timmar, prick klockan tolv, föddes du, älskade son. Det gick så fort allting när det väl tog riktig fart och det blev ingen tid till ordentlig smärtlindring, den sista timmen är höljd i dunkel fram till dess att jag krystade ut dig. Och dina lungor, som sagt, de var precis som jag vetat hela tiden att de skulle vara, alldeles fantastiskt välfungerande; du skrek så att öronen höll på att åka in i skallen på mig vilket var bra, då syresätter man sig ordentligt. Men så fort du fått en liten filt kring dig och kommit upp i min famn så lugnade det ju ned sig. Jag vaggade 3 110 gram perfekt pojke och hade du väntat någon vecka till med att komma ut så hade du väl lagt på dig ett par hundra gram till men allt var ju helt okej, med din hud som var alldeles rosa nästan direkt, spindelfingrarna som var så starka och tog tag så bestämt – dina pigga ögon som följde med i allt som hände i rummet när barnmorskorna kollade både dig och mig och sydde några stygn. Mmm….de är på tårna, de där små nyfödingarna, minsann. Uppe i varv efter resan ned genom mammas bäcken.
Så var vi i gång med livet och du är fortfarande bäst, vackrast, snällast….alla superlativ jag kan komma på. Mycket längre än jag, sedan många år. Bestämd, du är knappast någon som sitter och håller med utan vidare. Rolig! Och så otroligt hjälpsam och empatisk, du är på det sättet en mycket bättre människa än jag utan att för den sakens skull sakna personlig integritet.
Du är fantastisk! Och jag älskar dig mest av alla.
Grattis på 39-årsdagen.
När nyheten under gårdagen nådde mig på ett av Köpenhamns många kaféer trodde jag först att det var ett skämt. På flashen stod ”Sveriges utrikesdepartement fördömer koranbränningarna” och jag minns att jag tänkte att det naturligtvis var någon av alla de där skrivande sakerna på kvällstidningarna, de som varken kan stava, använda possessiva pronomen rätt eller skilja på de och dem, som, oavsiktligt eller med vilje, lyckats vrida till det; ett lands utrikesminister ”fördömer” inte via sitt departement egna lagar och framför allt inte sådana som är själva grunden för en demokrati och markerar skillnaden mot diktatur. Den svenska tryck- och yttrandefriheten är helig för de flesta som förstår vad motsatsen innebär och även om Sveriges sittande regering framstår mer och mer som ett dåligt skämt så var det här bara för mycket för att vara sant.
Men det var ju sant. Tobias Billström, Sveriges utrikesminister, hade just förvandlat Sverige till en diktatur. Han hade spottat friheten att uttrycka sin åsikt rakt i ansiktet. Han hade pissat på demokratin och låtit sitt eget departement utfärda en bannbulla över de som talar fritt ur hjärtat. Det svindlade för ögonen.
Ingen missar förstås att bakgrunden till det här är de alltmer desperata försöken att få Turkiet att acceptera Sverige som medlem i Nato. Ursäktar det beteendet? Naturligtvis inte, det Tobias Billström gjort är oförlåtligt och faktiskt tror jag att han just säkrat oppositionens seger i nästa val. Är det ens ett verkningsfullt och smart drag? Inte det heller. Turkiets president Erdogan leker med Sverige som katten gör med råttan, klöser med tassen och föser än hit, än dit – men vad han vill vet ingen, förmodligen inte ens han själv. Det som är säkert är dock att människor som Erdogan hanterar man på ett enda sätt – man ber dem fara åt helvete direkt, det är det enda språk de förstår. Utpressare vill alltid ha mer och mannen som slår sin kvinna slutar inte när hon försöker hålla honom på gott humör utan drar bara upp misshandeln till högre och värre nivåer; det är så psykologin ser ut.
I det läge som uppstått ska Nato utesluta Turkiet eftersom landet inte följer organisationens egna regler, det vore också högst rimligt även med tanke på de flirtsessioner Erdogan ständigt har med Putin och som knappast kan sägas höra hemma i en organisation som är tänkt att skydda sina medlemmar från just Ryssland. Sverige bör ställa det kravet i stället för att skjuta sin egen demokrati i sank. Och även om mycket kan sägas om Magdalena Andersson, inte minst jag gör ju det, så är jag övertygad om att hon haft fitta nog att sätta ned foten i stället för att lägga sig platt som en flundra. De här slaka kukarna i Rosenbad klarar ju ingenting mer än att förstöra ett Sverige som redan är nog så illa ute och det är hög tid att de avlägsnas. Nu ska Tobias Billström offentligt huta åt sitt eget departement, be hela det svenska folket om ursäkt och sedan ska han avgå.
Du är vidrig, Tobias Billström.
Alla vet varför den nuvarande, svenska regeringen fick chansen och det stavas MENA. MENA – människor från Mellanöstern och norra Afrika som tillåtits välla in i Sverige där de sedan inte klarar sitt liv och därför blir kriminella, lever på bidrag utan att någonsin helt och hållet försörja sig själva eller både och – de är den enda förklaringen till regeringsskiftet men också den helt rimliga eftersom ingenting tidigare gjordes för att bli av med det här enormt stora samhällsproblemet, skapat av naiva idioter som trodde att MENA skulle kunna bli en resurs på samma sätt som alla tidigare invandrargrupper.
Och snälla, bespara mig nu era infantila mejl om att ”inte alla” MENA beter sig så, att kategorisera och klassificera människor och företeelser utifrån statistik är ett både framgångsrikt och rationellt sätt att hantera verkligheten eftersom det beskriver just den. Män utövar våld mot kvinnor också, trots att inte alla män gör det och dessutom är jag alltid tydlig med att undanta gruppen iranier som i regel klarar sig utmärkt i Sverige. Då var vi klara med den enkla biten, eller? Bra!
Men nu har ett år gått sedan fjanten Kristersson tillträdde och utsåg bland annat en justitieminister som många med mig skrattar åt därför att han inte får något gjort men snackar desto mer skit och tillsätter ”utredning” efter ”utredning” (som bekant ett vanligt trick när man inte har en susning om vad man ska ta sig till men vill få andra att tro motsatsen). I en situation där importapor skjuter hej vilt, numera också med automateld, mitt bland vanliga medborgare som bara råkar befinna sig på ett torg eller grillar i sin villaträdgård (Malmö i går) finns det liksom ingenting att ”diskutera”, då sätter man helt enkelt omedelbart in militär som får patrullera gatorna (alltså ett slags mycket hårda visitationszoner) och sedan påbörjar man ett utrensningsarbete där alla som tillåtits söka asyl i Sverige i strid med Dublinförordningen och antingen inte hunnit bli medborgare eller blivit det på felaktiga grunder samt de som uppehåller sig illegalt i landet omedelbart kastas ut. Det finns nämligen inga som helst hinder mot att göra så och vart de här existenserna sedan tar vägen är definitivt inte Sveriges problem (även om det förstås är rimligt att man samarbetar med omkringliggande länder så att skiten inte fastnar i deras fläktar, so to speak).
Först därefter börjar man ”utreda” hur lagrum ska ändras – så att man kan återkalla medborgarskap, utvisa hela familjer där någon ägnat sig åt systemhotande kriminalitet, bidragsfusk och så vidare.
I stället hör jag migrationsminister Maria Malmer Stenergard sitta och jönsa om hur ”centrum för återvändande” nu ska inrättas, där man som det framgår ska försöka övertyga personer som fått nej på sin asylansökan att ”återvända”, det är nämligen en fruktansvärd massa as som ska ut ur Sverige eftersom de inte har några som helst skyddsskäl som bara stannar ändå. Say again??? Det finns ingen anledning att lägga pengar på några ”centrum” ty fastän Sverige gjort bort sig när man släppt ut de här personerna i samhället i stället för att hålla dem i förvar nära gränsen tills bedömningen av asylansökan, som förmodligen inte ens skulle ha prövats av Sverige eftersom asyl ska sökas i första säkra EU-land, var klar är det en rent polisiär åtgärd att plocka in och kasta ut. Vad i helvete är det fråga om? Ska man liksom sitta i små terapisamtal med gökar som inte ska vara kvar i landet när svaret bara är ett:
Ut!!!!
Eller? En reporter frågar Malmer Stenegard ”hur lång tid” sådana här ärenden ska få ta och hon svarar att det finns inga bestämda tidsgränser. Wow! Nice! Mer saft- och bullar-politik med signatur Moderaterna, alltså.
Annat? Klimatpolitiken är ju ett dåligt skämt och även om jag på ett sätt kan vara fascinerad av hur klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari lyckas snacka sådana otroliga mängder skit (dessutom i en aldrig sinande ström, man undrar när hon andas?) utan att journalisterna sätter stopp en enda gång så gör det ont i både hjärna och hjärta av sorg när vindkraftsparker försenas och tågtrafiken stannar.
Forskningen sätts på undantag. Jo, faktiskt, anslag minskar och det är extremt allvarligt eftersom Sverige redan halkat efter inom många vetenskapsområden och leder till att duktiga forskare snabbt försvinner utomlands, varpå situationen förvärras ytterligare.
Jag skulle kunna fortsätta ganska länge men stannar med att konstatera att även om det finns enstaka ljusglimtar så är det mesta om inte totalt mörker så ett geggigt grått, det är helt enkelt dags att sätta stopp för tokerierna. Och det är förstås här Sveriges verkliga dilemma blir synligt eftersom det helt saknas alternativ. Magdalena Andersson, med ett humör så svårtyglat, en verklighetsuppfattning så skev och ett beteende i det offentliga rummet så totalt i avsaknad av alla normala sociala hänsyn och spärrar att det får mig att tänka i termer av begynnande demenssjukdom, kan knappast göra ett bättre jobb, inte på egen hand om hon mot förmodan skulle få så många röster och definitivt inte med hjälp av något samarbete eftersom de partier det då handlar om lever i en än mer märklig fantasivärld. Dessutom präglas hennes parti av en djup och svår antisemitism, precis som Liberalernas Gulan Avci påpekat många gånger och och inte minst den senaste tiden, de har brun sörja på riktigt höga poster och förmodligen i ännu större utsträckning än vad som hittills avslöjats.
Det är av den här orsaken jag talar om Sverige som definitivt kört. Det som skulle kunna rädda Sverige är att etniska svenskar tillsammans med alla de fantastiska människor som kom från andra länder fram till ungefär millennieskiftet gick ut och helt enkelt mejade men det lär väl tyvärr inte hända. Däremot, och det ligger inte så långt bort som man kanske kan tro när den svenska Nato-drömmen ständigt grusas, kanske Ryssland invaderar och även om ingen primärt vill vakna i Putin-land så är ju allt relativt och det skulle ändå bli ordning och reda – fastän på ett annat sätt än man är van.
Det är synd om Sverige som verkligen skulle behöva ett så kallat snabbspår vad beträffar att göra sig av med MENA men som i stället står och stampar på stället i Rosenbad.
Hur många gånger har jag inte sprungit här – ut mot Reventlowsgade när jag ska hem till M (den ”läskiga” utgången, även om jag faktiskt aldrig känner mig orolig i Köpenhamn, som nu ska byggas om med nya fina butiker och så vidare så att ”dem der skaber utryghed” försvinner – ja, precis så har man uttryckt sig, för här i Danmark tar man inga omvägar utan säger rakt upp och ned vad man menar), mot Vesterbrogade någon gång och en annan också ut på Bernstorffsgade. Och precis som på så många storstäders centralstationer möts man under uret (som i Köpenhamn har bytts ut mot ett mer modernt):
Fastän jag ju kan stå där tills det växer mossa på mig utan att rätt man dyker upp.