Det är trettionio år sedan jag satt där på Karolinska sjukhusets BB-intag, i gryningen den 5 juli och väntade på vad de skulle bestämma sig för – försöka stoppa värkarna ”eftersom det är flera veckor till BF och lungorna kan vara alltför outvecklade” eller ge mig ett förlossningsrum. Jag sa som det var, att jag visste på dagen (snarast klockslaget) när jag blivit gravid och utgående från det var det bara elva dagar kvar, jag ville att de i alla fall ringde ner läkaren för en bedömning (det var helt självklart att det inte skulle vara något fel på några lungor). Och så kom han och undersökte mig och han fattade väl att ”Hejsan, här har vi någon som har ordning på saker och ting, hon vet verkligen vad hon talar om” och dessutom hade allting vid det laget passerat point of no return. So to speak.
Efter ungefär sju timmar, prick klockan tolv, föddes du, älskade son. Det gick så fort allting när det väl tog riktig fart och det blev ingen tid till ordentlig smärtlindring, den sista timmen är höljd i dunkel fram till dess att jag krystade ut dig. Och dina lungor, som sagt, de var precis som jag vetat hela tiden att de skulle vara, alldeles fantastiskt välfungerande; du skrek så att öronen höll på att åka in i skallen på mig vilket var bra, då syresätter man sig ordentligt. Men så fort du fått en liten filt kring dig och kommit upp i min famn så lugnade det ju ned sig. Jag vaggade 3 110 gram perfekt pojke och hade du väntat någon vecka till med att komma ut så hade du väl lagt på dig ett par hundra gram till men allt var ju helt okej, med din hud som var alldeles rosa nästan direkt, spindelfingrarna som var så starka och tog tag så bestämt – dina pigga ögon som följde med i allt som hände i rummet när barnmorskorna kollade både dig och mig och sydde några stygn. Mmm….de är på tårna, de där små nyfödingarna, minsann. Uppe i varv efter resan ned genom mammas bäcken.
Så var vi i gång med livet och du är fortfarande bäst, vackrast, snällast….alla superlativ jag kan komma på. Mycket längre än jag, sedan många år. Bestämd, du är knappast någon som sitter och håller med utan vidare. Rolig! Och så otroligt hjälpsam och empatisk, du är på det sättet en mycket bättre människa än jag utan att för den sakens skull sakna personlig integritet.
Du är fantastisk! Och jag älskar dig mest av alla.
Grattis på 39-årsdagen.