Jag följer med mycket stort intresse alla diskussioner kring koranbränningarna ställda i relation till den svenska tryck- och yttrandefriheten. Själv skulle jag aldrig bränna en bok, jag skulle försöka debattera det jag tyckte var fel i stället, men har samtidigt inga problem med företeelsen, yttrandefriheten garanterar att missnöje får ta sig olika uttryck och på samma sätt som jag själv använder ett så oerhört grovt språk här i bloggen, ofta, kan det absolut finnas anledning att ta till mer aggressiva grepp mot intolerans. Det går ju nämligen inte att bortse från att många muslimer i Sverige är just extremt intoleranta och inte nöjer sig med att hålla sin tro och övertygelse för sig själva utan tvärtom på många plan kräver att den ska börja gälla i det svenska, sekulariserade samhället också. Och det ska vi aldrig någonsin acceptera, särskilt inte som idéerna präglas av kvinnoförtryck och barbari.
Reaktionerna på koranbränningarna, där alltför många kommer med olika mer eller mindre korkade och vansinniga förslag till inskränkningar i yttrandefriheten som ett svar på dem, skrämmer mig. Visst ska man vara flexibel många gånger i livet men absolut aldrig med inskränkta och rigida människor, de kommer nämligen inte att bli nöjda förrän de fullständigt fått sin vilja igenom och de är som regel heller inte rationella utan ser enögt sina extrema åsikter som sanningen som de är beredda att strida för till vilket pris som helst. Det är ingen slump att det är just islam som utgör det största terrorhotet i dagens samhällen och själv skulle jag vilja avskaffa begreppet ”islamist” som jag menar är skrämda västerlänningars sätt att inbilla sig att våldsdåden och attentaten har stöd bara inom särskilt våldsamma, muslimska falanger. I själva verket är det verkligt farliga med islam tvärtom att själva religionen legitimerar angrepp och mord på ”otrogna”, vilket leder till att extremister får och hämtar stöd på olika sätt, inte minst ekonomiskt, hos vanligt, muslimskt fotfolk.
Historien visar oss tydligt att man alltid ska slå hårt, skoningslöst och direkt mot den här typen av grupperingar. Visst är det frestande att tro att man ska kunna tala ”förstånd” även med en sådan motpart men det fungerar aldrig och precis som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain 1939, när nazisterna invaderade Polen och snabbt slog ned allt motstånd, lika gärna kunde torka sig där bak med det papper om ”fred i vår tid” han viftat med efter ”samtal” med Hitler bara ett år tidigare fick alla de judar som felaktigt trott att Hitler resonerade logiskt och rationellt snabbt lära sig vad verklig ondska är och på vilka premisser den bedrivs. Nu är Sverige och många svenskar på väg att göra samma misstag med muslimer, inom såväl som utanför landet, som världen gjorde med Hitler.
Gör inte det. Sätt upp en kall hand direkt:
Varsågoda att lämna oss utanför Nato om ni vill, vi behåller vår yttrandefrihet och är beredda att strida för den. Och våga för i helvete inte ens tänka tanken att komma med om än förtäckta hot om ni vill stanna i vårt land, då åker ni ut på arslet. Punkt, slut.
Börja inte dividera med as ni ändå aldrig kommer att kunna tillfredsställa, vare sig de sedan heter Erdogan eller bara är muslimer i Sverige. Även om det kanske är på sin plats att poängtera att just Erdogan skiter fullkomligt i om man så bränner tusen koraner, han använder bara sånt i manipulativt syfte.
Det är intressant att notera vilka som tycker som jag i koranbränningsfrågan och vilka som tycker annorlunda eller till och med tvärtom. Var går skiljelinjen? Inte mellan dum och smart, så enkelt är det inte. Inte mellan traditionell, politisk vänster respektive höger heller.
Jag är övertygad om att den som liksom jag ser den enorma faran har det i sitt dna, på det ena eller det andra sättet. Den som själv eller har förfäder som levt i ett totalitärt land vet att inget spelar någon roll om man inte är fri att tänka och säga och skriva det man tänker – och att det alltid finns de som vill förhindra sina medmänniskor att göra just det. En människa utan dessa grundläggande friheter lever inte, hon vegeterar enbart. I ett sådant land frodas snart fattigdom och misär, som en effekt av att medborgarnas kreativitet dör, det är därför Ukraina kämpar för sitt liv som självständig nation (och vi i väst aldrig ska sluta hjälpa dem med det) och det är därför Sverige aldrig ska acceptera ens den minsta petning i sin unika och mycket långtgående tryck- och yttrandefrihet. Den som vill förhindra att andra får tala och tänka helt fritt ska slås ned direkt – allt annat är att ge sig ut på ett sluttande och mycket halt plan.