Ni vet de där dagarna när precis allt som kan gå fel gör det? Här har ni min måndag. En riktig skitdag och den som är äckelmagad gör bäst i att sluta läsa här och nu.
Vaknade klockan halv sju på morgonen och såsade ur sängen. Men innan jag hann få på Mokabryggaren kände jag att det var dags att gå på toa, gjorde det och så skulle jag tvätta rumpan i duschen; jag är extremt noga, kanske på gränsen till neuros, med detta och skulle snarast spy om någon i min närhet gjorde nummer två och sen bara torkade sig.
Och då – sprut! Slangen hade lossnat från duschblandaren, vattnet forsade rakt ned i avloppet och jag svor arton ramsor medan jag tvingades till de mest förnedrande ställningar för att bli så ordentligt ren som jag vill vara. Dessutom kunde jag inte skölja själva toaletten som jag brukar, det är nämligen en av mina andra övningar i samband med längre toabesök, jag tar duschen och spolar allt och sedan tvättar jag dessutom rubbet med min speciallösning bestående av diskmedel och ättika (som jag har i flaskor utspridda runt hela huset, man vet aldrig var äckliga bakterier kan gömma sig). Jo, ser ni, det är så med mig att jag inte är så noga med ordning och reda mer allmänt. Det är därför jag försöker hålla en minimalistisk inredningsstil, då blir det lättare att hålla rent för hos mig får det gärna vara (och är det ofta) stökigt, med stora högar med böcker och manuskript, men smuts vill jag inte veta av.
Och så skulle jag då fika. ”Äntligen kaffe!” tänkte jag när Mokakannan brusat klart och jag drog den från spisplattan – men när jag öppnat kylen var mjölken slut. Fanns inte en droppe i sikte. Inte en, jag hade glömt att ta fram en ny förpackning från frysen, kvällen innan. Och fy fan för svart kaffe! Människor som dricker kaffet svart försöker jag undvika…eller snarast har jag hittat på att jag bör undvika dem eftersom en som jag känner men bara måste bort från nu dricker så. Jag bara stirrade på hans glas med den oljiga vätskan, urk! – men nu har jag alltså vänt detta till min egen fördel, så att jag kan hänge mig totalt åt det nya utan att ramla handlöst ned i gammal längtan. Visst är jag fiffig?
Tja, så jag funderade på att köra frusen mjölk i mikron men fastnade för ett vattenbad och lyckades på det viset mjölka (?) ut tillräckligt för en mugg och sedan fick resten ligga framme.
Därpå följde några helt normala timmar då jag skrev lite, läste, gullade med katten som stryker omkring här i kvarteren och körde två tvättmaskiner. Men så blev jag hungrig.
Skulle jag inte ha blivit. Jag tog ned skärpstålet från väggen, drog med eggen för att få den riktigt vass när jag skulle skära vitkål till coleslaw och jag lyckades över förväntan, kan man säga. Först vågade jag inte titta på hålet i fingret som jag just åstadkommit. Min son brukar säga att jag alltid skär mig om man släpper mig lös med en kniv och har laddat upp med första förband för att ta hand om mig i de där lägena men nu var jag ensam och kved av skräck i takt med att blodet rann, ingen kom med papper att linda kring och när jag försökte spola såret under kallt vatten gjorde det så ont att jag skrek rakt ut. Jag tål ju inte blod så bra heller, det har jag berättat många gånger, att det var en av många anledningar till att jag inte fortsatte min läkarutbildning…jag menar, hur i helvete fixar man att medvetet skära i folk eller bränna bort olika kroppsdelar? Om jag hade behövt göra det så hade jag blundat och det hade nog inte varit så bra.
Yr (av blodförlust?) så att jag höll på att svimma vinglade jag in till soffan med hushållspapper som tryckförband och höll sedan handen högt upp. Jag tänkte att det var tur att jag var i Danmark, hade det varit i Sverige kunde jag ha blivit anklagad för att vara nazist, med den armställningen, men efter ett tag kändes det lite bättre och jag tog mod till mig och tittade. Skadan var faktiskt ganska grund (eller ”overfladisk” som man säger här, visst är det ett lite kul ord?) och behövde bara tejpas ordentligt, blod ser ju alltid så alarmerande ut även i små mängder.
Jaha. Jag fick i mig min mat, hängde den sista tvättmaskinen, satte på diskmaskinen och konstaterade att det hunnit bli tidig kväll. ”Vad bra!” Tänkte jag. ”Nu är den här skitdagen snart slut, nu lägger jag mig framför teven och kollar lite film innan jag soffsomnar och sedan kommer en ny morgon.”
Men jag somnade direkt och det är därför jag skriver det här till er nu. Räknas 01.49 som morgon? Är jag på den säkra sidan? Har jag lämnat all otur bakom mig? Vågar jag kliva upp för lite mer kaffe, med mjölk som nu står tinad och fräsch i kylskåpet? Eller har kylskåpet gått sönder? Funkar spisen?
Jaja. Nu ska ni få musik. Och för de av er som är trogna läsare blir det också en ledtråd, så att ni genast förstår vad, eller snarast vem, som dykt upp i mitt liv och satt snurr på det.