Det ska mycket till för att jag ska åka till Sverige utan att det är absolut nödvändigt – men vad gör man väl inte? Han jobbar den här veckan, vi är i den där fasen när man inte klarar att gå genom en dörr var för sig och dessutom kan vi resa tillbaka till Danmark tillsammans om bara några dagar. Det var bara att sätta sig på bussen mot Stockholm men sedan vill jag att han byter land. Att få jobb i Danmark blir inga som helst problem för honom, kan jag säga, man skriker efter hans kompetens och han är också i ett yrke där det fungerar att tala engelska tills danskan sitter. Jag ska bidra med språklektioner och talträning, det blir så bra så.
När Någons arbetsdag var över tog vi oss i den lite kyliga (jag ska återkomma till temperaturer, längre ned) och regniga kvällen till Galärparken för att se Parkteaterns underbara föreställning I kroppen min. Den bygger på Kristan Gidlunds blogg med samma namn, som han skrev från det att han 2011 diagnosticerades med cancer i magsäcken och fram till sin död två år senare, bara dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Jag följde själv Kristian Gidlunds blogg när han fortfarande var i livet och man hoppades ju förtvivlat att någon av alla de behandlingar han genomgick skulle hjälpa, det var samma sak som med Elin Kjos som endast 35 år gammal avled i lungcancer tidigare i år – det känns så förbannat orättvist att så unga människor inte ska få fortsätta. Att de aldrig ska få uppleva lyckan att bli förälder och se sina barn växa och bli stora, att deras begåvning och starka drivkraft inte ska komma till användning utan bara…spolas bort till ingen nytta.
Gå gärna och se Razmus Nyström tolka Kristian Gidlunds texter, till musik av Mats Björke som dessutom var nära vän med huvudpersonen, sedan barnsben. Av oss som var på plats i kväll fick de stående ovationer:
Men kanske är det de som redan lämnat som dragit det längsta strået? Ni vet att jag med jämna mellanrum skrivit hur jag tror att det inte är lång tid alls kvar till dess att större delen av jorden är obeboelig på grund av klimatförändringarna och ibland har jag, som så många andra, mått nästan illa av den frustration som uppstår när man försöker få någon att se en allvarlig, annalkande fara och personen….inte gör något alls. Inte ens nu, när stora delar av Europa och USA noterar temperaturer som om de bara blir lite högre kommer att slakta miljoner sinom miljoner människor, i land efter land efter land, verkar man förstå. Som idioter svarar man i Twittertrådar att man verkligen inte märker av någon klimatkris – ”Här regnar det tvärtom och är bara drygt 20 grader varmt” skrev till exempel en hjärndöd svensk. Andra hånar dem de kallar ”klimatalarmister”, det har minsann alltid ”varit varmt” i södra Europa den här tiden på året, det finns inget att oroa sig för. Och man flyger kors och tvärs.
Det har hela tiden varit klart att de beräkningar som gjorts varit behäftade med det fel forskarna nu också erkänner att de gjort, man har inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till negativa synergieffekter som förstärkt den redan allvarliga uppvärmningen av vår planet. Det har jag också tjatat om, jag har skrivit gång på gång på gång att människans största brist är hennes oförmåga att förstå exponentialfunktionen och vad den innebär för förlopp. Och nu låter det ju förstås oerhört märkligt i mångas öron att forskarna, som verkligen borde vara de som visste bäst, skulle ha gjort misstag som snarast hör hemma hos barn? Tja, själv tror jag ju inte riktigt att de är fullt så tappade bakom en vagn. Det hela stavas troligen retuschering av rapporter för att alls få forskningsanslag, ty så fungerar världen och även om ögonen tåras av att forskarvärlden inte stått mer självständig och sagt hur nära den katastrof vi nu ser verkligen var så var alternativet förmodligen att inte få ut något budskap alls.
”Människor förstår fortfarande inte”, skriver Peter Kalmus, klimatforskare vid Nasa – och han får förstås hur många dumma svar som helst. Men jag tror mer och mer, som Peter, att det är nu det händer. Det händer flera hundra år, precis som jag skrivit här så många gånger, tidigare än vad ”prognoserna” förutspått, snart går det inte att andas och det kommer att ligga högar med lik på gator som ingen ändå kan städa upp på. Blir det så får jag också rätt i att det gick från i alla fall uthärdligt till total katastrof på bara några månader, vilket också var enkelt att förutse eftersom det bygger på samma enkla princip som att bordet är torrt tills saften rinner över tillbringarens rand och allt blir en enda sörja.
Lika säkert som att monstruösa mängder människor kommer att dö när kroppens organ duker under i temperaturer de inte är gjorda för är det också så att små grupper kommer att överleva på platser som drabbas mindre. Förstås ligger vi i Norden bra till, för även om vi, paradoxalt nog, kan få en ny istid kommer många av oss att i så fall klara den. Och kanske är jag inte ensam om att tillsammans med andra ha planerat för klimatkollapsen, i många år redan, jag har en plats där allt är förberett. Människan som art kommer inte att dö ut, precis som jag också påpekat så ofta, vi kommer att leva vidare. Frågan blir bara, som de säger i filmen The day after tomorrow, vad vi gör med den kunskap, så fruktansvärd att vi inte ens kan föreställa oss den (och kanske är det därför människor slår ifrån sig i Twitterkommentarerna – de förmår helt enkelt inte tänka på det sätt som hade kunnat rädda oss), som vi står på randen till att uppleva.
Ta hand om varandra där ute.