Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Så här skriver trafikförvaltningen i Region Stockholm på sin hemsida:

Trafikförvaltningen ansvarar för att Stockholms läns invånare och besökare kan resa tryggt, tillgängligt och hållbart med kollektivtrafiken i länet.

Och så kanske det fungerar på många platser i Stockholm. Men inte på Jungfrudansen i Solna, där går nämligen ingen kollektivtrafik alls eftersom den är ”indragen på grund av trafikhinder”; där finns ingen som helst ”tillgänglighet” och det är därför heller inte möjligt för många av Jungfrudansens invånare att resa ”hållbart”. Så har det också varit under flera år, när kommunen lagt ned en ny sopsug under gatorna och även om det förstås varit alldeles tillräckligt jobbigt för invånarna så måste sådant få utföras i samhället. Men nu är arbetet klart och bussen går ändå inte.

Varför har det blivit så här och varför tillåts det fortsätta? Jag ville ha svar på den frågan och började med att ringa trafikförvaltningen där man vägrade koppla till ”någon ansvarig” utan hänvisade till kundtjänsten på SL.

– Nu är det ju så att SL vid det här laget är att betrakta mest som ett varumärke för kollektivtrafiken i Stockholm. De kan inte fatta beslut som får bussarna att börja köra på Jungfrudansen.

– Vi får inte koppla.

– Era tjänstemän betalas av skattemedel, alltså av medborgarna, varav jag är en. Då är det väl rimligt att de utför sitt jobb och är mottagliga för meddelanden?

– Vi får inte koppla.

– Vad heter förvaltningens högste chef?

– Det vet jag inte.

– Du förstår att du kan ta reda på det? Kan du koppla direkt till den personen?

– Vi får inte koppla.

– Nej, du har ju sagt det ett antal gånger.

Så jag ringer SL och får tala med en vänlig man. Denne vänlige man upprättar ”ett ärende” och jag får ”ett ärendenummer” men han bekräftar också det en odresserad apa begriper – SL gör inte mer än så, de skickar bara ”ärendet” vidare till…trafikförvaltningen. Och till ”entreprenören”, som i det här fallet heter VR.

– Men du kan ringa om några dagar och höra hur det går!

Och faktiskt gör jag det, jag väntar till och med i två veckor. Men naturligtvis har inget hänt och på trafikförvaltningen, dit jag också ringer igen, vet de inget, om de har fått in ärendet så är det tydligen superhemligt, så hemligt att ingen som svarar känner till det och nej, de kan fortfarande inte koppla. VR? Entreprenören? De svarar över huvud taget inte alls.

Jag mejlar till ordföranden i trafiknämnden. Han heter Anton Fendert och är miljöpartist, vilket borde betyda att han värnar om kollektivt resande? Jag skriver:

Hej Anton,

Efter att ha varit i kontakt med både SL:s kundtjänst, som inte kunde göra mer än att skapa ett ärende (nr 662 69 56), samt trafikförvaltningen, där man vägrade låta mig tala med en ansvarig person, ser jag ingen annan utväg än att mejla dig, för en förhoppningsvis snabb lösning på mitt (och många andras) problem.

Hösten 2022 påbörjades arbeten med en ny så kallad sopsug i Huvudsta i Solna och Jungfrudansen, där jag ofta bor tillsammans med min son, var en av de gator som i etapper grävdes upp, med konsekvens att bussarna inte längre kunde köra. Men fastän Jungfrudansen är mycket lång med många äldre boende, så att det blev svårt och för en del omöjligt att ta sig till kollektiva alternativ, måste sådana arbeten självklart få utföras och nu i januari 2024 var hela gatan återställd och trafiken kom i gång igen.

I några dagar. Bara i några dagar alltså, sedan dök ett anslag upp vid hållplatsen med informationen att man dragit in den på grund av ”trafikhinder”. Efter mer än ett år utan, som trafikförvaltningen själv kallar det på sin hemsida, ”tillgänglig” kollektivtrafik står vi boende på Jungfrudansen åter utan den möjlighet till gemensamt resande som resten av staden har.

Jag vet inte vad dessa trafikhinder består i men en gissning är att folk ställer sina bilar på båda sidor av gatan, under arbetena med sopsugen blev det nämligen tillåtet att göra det eftersom så många parkeringsplatser försvann och kanske förstår man då inte att den möjligheten nu är borta. Det kan ju också vara så att parkeringsskyltningen är otydlig och inte har förnyats efter arbetena. Om det är som jag tror så förstår jag väl bussförarnas problem, då blir det problem att på ett säkert sätt komma fram.

Men situationen är helt absurd, om man skulle sluta köra kollektivtrafik på alla ställen i stan där ”trafikhinder” uppstår skulle det snart inte gå några bussar. Så gör man ju heller inte, i stället forslar man bort och varför skulle Jungfrudansen vara ett undantag därvidlag? Men som sagt kanske problemet är en otydlig skyltning?

Jag och många med mig vill kunna resa kollektivt, inte minst för miljöns skull, men just nu är det omöjligt på Jungfrudansen. Än en gång, jag hoppas att mitt mejl till dig ska leda till en snar lösning av situationen.

Med vänliga hälsningar
Carina Östman

Och, jag fick svar:

Hej,

Tack för ditt mejl!

Just nu får jag väldigt många mejl. Jag och mina kollegor besvarar dem i tur och ordning, vilket gör att det kan dröja lite längre än vanligt innan du får svar.

Med vänliga hälsningar,
Anton Fendert

Trafikregionråd (MP)

För två veckor sedan fick jag det. Men inget händer.

Just nu ska jag strax mejla dels chefen för trafikförvaltningen (eftersom det förstås inte är några problem att ta fram namn om man verkligen vill) och fler politiker i trafiknämnden. Solna kommun är kontaktad – varför, om folk felparkerar så att bussarna inte kommer fram, forslar man inte bort bilar eller bötfäller? Och hjälper inte det jobbar jag vidare.

För jag har möjlighet att göra det, jag har tid till det och en personlighet som en bullterrier. Men en person som arbetar hela dagarna och bara vill kunna ta bussen till jobbet? Pensionären som inte kan gå hela vägen till den hållplats entreprenören ”hänvisar till”?

Det svenska samhället har slutat fungera.

Okej, så klockan tio på kvällen kryper sonen i säng och jag är inte sen efter, vi ska båda upp tidigt på måndagsmorgonen. Men precis när jag börjar somna in drar ett kort sagt jävla tjatter i gång ute i trapphuset. Högt är det också och jag stönar lite men tänker att det är någon som har haft gäster och hur dumt och hänsynslöst är det inte att göra så men vad fan, har man sovit över några gånger i den här bostadsrättsföreningen så är man härdad!

Men det tar liksom inte slut, det bara fortsätter och till slut går jag upp (jag är ändå smärtsamt klarvaken) och tittar vad som händer. Det är ett illustert sällskap som är på väg från lägenheten mitt emot, visar det sig, ytterdörren står vidöppen och nu ska barn och vuxna ge sig av. Varför nu barn och vuxna inte redan har gett sig av? Frågan uppstår ju nämligen: Varför stökar man inte undan alla de där ”Hej då!” och ”Vi ses!” eller vad det kan handla om innan man öppnar dörren och går. Varför står man i trapphuset och håller på med den saken i närmare tio minuter? Jo, faktiskt, så lång tid pågick det – och då talar vi ändå bara om tiden på våningsplanet där vi bor, där ekona studsade mellan väggarna och förstärktes, för som bekant fungerar ett trapphus som resonanslåda. Var finns hänsynen? Tankarna på hur det egna beteendet kan påverka andra människor?

Men till slut drar man igen sin dörr. Problemet är bara att det högljudda talet och barnens rop fortsätter en trappa ner. Av någon anledning går man inte ut från huset.

I det läget får jag nog och öppnar dörren, jag får väl gå ned och se vad det handlar om då. Då gör grannen vars gäster just gått (men fortfarande står och gapar på bottenplanet en trappa ned) samma sak och nu utspelar sig något lika märkligt som absurt:

– Stäng din dörr!, säger kvinnan som står där. Du håller alltid på att öppna din dörr!

Jamen, se där, det har ju faktiskt hänt att jag ”öppnat min dörr” med anledning av samma familj, den gången för att en tvärhand höga barn som jag uppfattade kom därifrån verkade kuta omkring ensamma i trapphuset och eventuellt behövde hjälp. Ah! Vilken fruktansvärd handling var inte detta, hur läskigt är det inte att människor reagerar på sånt! Men nu ska vi se….det var ett år sen va? Ja, det var ju det och fastän jag den gången skulle ”polisanmälas” (oklart för vad, kanske ”skrämsel av barn”….jag tyckte jag hörde något om det) hade vi ju mest ganska kul åt det där, några stycken, eftersom det gamla vanliga ”anfall-är-bästa-försvar” är lika genomskinligt som en taskig pokerhand. Och dessutom:

Jag öppnar min dörr hur fucking många gånger och av vilka anledningar jag vill.

Så jag säger det: ”Du har inte med att göra huruvida jag öppnar min dörr eller inte, fokusera på varför ni stör på det här sättet, i stället!”.

Och så drar det i gång! En lite äldre kvinna, såvitt jag förstår det mormor till barnen, dyker upp och håller en något så när lugn profil men hävdar att ”ingen sover ju ändå klockan halv elva”? Jaså? Det gör man inte? Särskilt en söndagskväll? Kvinnan bakom dörren mittemot öppnar den några gånger, likt ett gökur poppar hon fram med olika kommentarer; en är att hennes mamma inte borde tala med mig eftersom jag ”inte mår bra”. Och den känner vi igen, inte sant! En klassiker! – inte minst i de gamla kommuniststaterna där dissidenter snabbt stämplades som psykiskt sjuka! Men det kommer mer också:

– Du håller på och ringer socialtjänsten!

Nu börjar det bli intressant! Här har inte ringts någon socialtjänst men tydligen har någon annan gjort det? Jag måste erkänna att nyhetsnerven börjar klia lite – vad är detta? Vad finns här som jag inte känner till? Trots allt befinner jag mig inte i detta hus hela tiden, vad mer har hänt?

Till slut är ”diskussionen” ändå avslutad och jag drar igen min dörr. Då hör jag, precis innan låset klickar till, den yngre kvinnan säga:

– Hon är islamofob!

Jag har haft ganska kul när jag skrivit det här inlägget, det hela är ju så jävla dumt, hur störande det än var och då uppstår komik. Och det mest intressanta blev egentligen inte att man struntade fullkomligt i att bostadsrättsföreningens regler är tydliga – efter tio på kvällen ska det vara tyst även om det självklart inte betyder att gäster inte kan gå hem, en diskmaskin sättas på eller någon annan syssla utföras om man ser till att sköta det på ett bra sätt – utan lät extremt högt, dessutom som sagt ute i trapphuset som förstärker ljud.

Nej, det handlar i stället om det som alltmer sprider sig som en pest i samhället, när man aldrig vill erkänna egna fel och för att slippa göra det ägnar sig åt att flytta fokus och och relativisera, varvid man tillgriper precis vad som helst. Det här finns överallt, det är till exempel en populär metod hos politiker som inte vill kännas vid tidigare misstag. Det förekommer på jobb och i skolor, där man hellre flyttar på den som blir utsatt än på den som utsätter. Det är regel snarare än undantag i alla sammanhang där den konflikt som krävs för att komma till rätta med ett verkligt problem upplevs som så jobbig att man inte själv vill bli en del av den utan i stället sneglar med blicken i riktning mot det som är helt irrelevant. Eller, som i mitt fall, då:

Jaså, du har mage att klaga på att jag stör?! Psykfall! Islamofob!

Ändå, jag fick till slut nog. I stridens hetta kan människor vräka ur sig en hel del men så pass allvarliga anklagelser som det här handlade om – nej, det är inte okej.

God morgon på er.

Jag hatar att flyga! Och snart är det dags.

Varje gång försöker jag intala mig det som är en statistisk truism – att det är oerhört osannolikt att dö i en flygolycka och att jag lever betydligt mer farligt om jag korsar en gata (för att bara inte tala om jämförelsen att vistas i Sverige, med dess massiva och importerade MENA-kriminalitet). Ändå mår jag direkt illa när tiden för takeoff närmar sig. Jag sitter skakande och med tunnelseende i terminalen och tänker på hur de som faktiskt har seglat vidare i krascher också varit förvissade om att de bara skulle upp på tiotusen meter i en sardinburk under några timmar, för att smidigt ta sig till sin destination, hur deras kroppar varit hela för att en stund senare splittras i köttslamsiga atomer.

Daaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Stop it! Get a grip.

Teorierna om att flygrädslan skulle handla om något annat än själva resan ger jag inte mycket för (fastän de säkert är helt korrekta). Vadå? Jag är inte rädd för att bryta mig loss. Jag har inga som helst problem med min self-esteem. Och jag kan redan knulla knapplöst. No way that is the problem, jag har snickrat ihop en egen förklaring och den går så här:

Ja, det är mycket säkert att flyga men de där gångerna då det inte är säkert är det kort sagt jävligt osäkert för inte säga extremt dödligt och eftersom jag aldrig vinner på lotteri ligger jag bra till för att hamna i en sån situation.

Smart, inte sant?

Nåja, just nu är jag i fasen att jag sitter och kollar YouTube-klipp på starter och landningar med det bolag jag ska resa med:

Å herregud, detta ljud! När jag väl sitter där fastspänd och motorerna vrålar håller inälvorna på att komma upp. Jag lovar…någon (oidentifierad) en massa saker:

• Jag ska aldrig mer byta man
• Jag ska bli snäll (eller i alla fall snällare)
• Jag ska börja be böner samt
• Sluta med lakritsmissbruket

Men titta på klippet? Ser det inte ut som om de ramlar ner i en buske?

Vad var det jag sa?!

Vad fan skulle jag i Sverige att göra?!

Med oanade mängder tid till mitt förfogande surfar jag som en vansinnig och rätt som det var hamnade jag framför en länk till Andy Pandy. Det känner ni inte till? Andy Pandy var en marionettdocka som tillsammans med en teddybjörn bodde i en picknickkorg och programmen visades på tv när detta märkliga medium var sprillans nytt i Sverige. Jag följde serien slaviskt, ett missat avsnitt var en katastrof och att streama eller spela in kunde man ju glömma.

För det här utspelade sig mellan 1956 och 1958, fick jag reda på när jag googlade. Och helt plötsligt förstod jag ingenting, om Wikipedia har riktiga uppgifter var jag som mest ett och ett halvt år där jag satt parkerad, förmodligen i vår citrongula soffa med benen stickande rakt ut över kanten, som det blir med riktigt små barn och väntade på att Andy Pandy skulle dyka upp i rutan, då borde jag inte minnas det så glasklart som jag gör och alltid gjort. Man brukar räkna med att barns så kallade episodiska minne utvecklas först mellan tre och fem års ålder och även om man fortfarande forskar på om det kan ske tidigare så låter dryga året väldigt lite? Å andra sidan vet man att förmågan att minnas hör ihop med språkutvecklingen och en förståelse av det egna jaget och jag var onekligen mycket tidig med att tala (insikten att här är JAG utvecklade jag väl på BB…), jag gav ju faktiskt min pappa en chock den där kvällen 1958  när han satt mig på diskbänken för att ha koll medan han tog hand om middagstallrikarna; jag hade varit magsjuk och rätt som det var sa jag bara rakt ut:

– Pappa, jag vill ha ett glas vatten!

Av och till talade han om det i hela sitt liv, hur han blivit helt perplex och först trott att han hört fel, jag hade väl varit så att säga helt normal men tydligen i hemlighet gått och klurat ut hur man använde talorganen till att kommendera runt sin omgivning. (Det låter som jag, jag ogillar att framstå som nybörjare och tränar gärna för mig själv innan jag prövar på saker inför andra.) Själv brukade jag då svara att han väl helt enkelt blandade ihop åren men han hade mamma, som han ropat högt på för att hon skulle komma och lyssna, som vittne och dessutom hade fotbolls-vm precis gått av stapeln, tydligen, han var säker.

Så kanske är det därför? Om jag hade ett så pass avancerat språk då kan det faktiskt stämma att jag minns Andy Pandy från tv 1958. Vill ni förresten se lite? Jag kan tänka mig att jag var djupt imponerad av detta skådespel!

Jag har väl aldrig älskat min VPN-tjänst mer än nu, när jag vill kunna hänga med i medier över hela världen och i dag lyssnade jag på ”Människor och tro” i svenska P1. Det handlade om huruvida det är möjligt att ha kontakt med avlidna och som naturvetare med en orubblig tro på vetenskap, forskning och rationalitet är det för mig självklart att vi inte kan kommunicera med de som lämnat den sfär vi själva är kvar i men jag blev ändå nyfiken på om någon skulle visa sig ha haft samma upplevelser som jag själv. Och jodå, just det dök upp och en expert kallade det ”upplevd kontakt”.

En morgon i maj 2020 svarade min sambo Anders inte i sin mobil. Han led av en svår neurodegenerativ sjukdom och hade den senaste tiden blivit mycket sämre men en sak han aldrig ville släppa var sitt jobb som egenföretagare – och det var också på sitt kontor han nu hittades avliden. Jag ska inte skriva mer om detta, det har jag redan gjort så många gånger, men konstaterar att alla ju reagerar olika på den chock en nära persons död, hur väntad den än varit, innebär och just jag blev praktisk, jag ringde de samtal som var allra mest nödvändiga (samt till min son som genast satte sig i sin bil och reste ned till mig i Kalmar), dagen blev snabbt eftermiddag som övergick i kväll där jag och sonen åt middag han köpt med sig och sedan satt länge, länge; mindes Anders, skrattade och grät om vartannat.

Men till slut var vi båda så trötta och jag kände mig dessutom själsligt helt urlakad. Sonen fick ta mitt sovrum och vi bäddade åt mig i soffan, sa god natt och kröp ned. Märkligt nog, jag hade tänkt mycket på hur jag alls skulle kunna koppla av någon gång mer i mitt liv, somnade jag innan jag lagt huvudet på kudden och vaknade fullständigt utvilad åtta timmar senare.

Dagarna som följde fylldes av allt det där som måste göras när någon gått bort – digitala konton och abonnemang skulle avslutas, kollegor till Anders kontaktas, så att projekt han varit aktiv i kunde anpassas, personliga tillhörigheter hämtas på kontoret, tider i vården avbokas och så vidare – tiden flög i väg. Och sonen måste hem till Stockholm och jobba.

– Jag kommer tillbaka så fort jag kan, om en fem-sex dagar, sa han och backade ut bilen från tomten.

Den där första kvällen när jag var ensam i mitt och Anders hem gick jag först runt som en osalig ande, ett uttryck som några timmar senare skulle visa sig få även en annan innebörd. Jag gjorde en kopp kaffe och satte mig i soffan framför teven, tänkte att jag skulle fortsätta att sova där för att liksom lura mig själv på det där sättet man kan pröva i perioder av oro, eftersom inget får en att bli så klarvaken som att man lagt sig i sängen; drog en filt över mig och kände hur kroppen började slappna av.

Men så, rätt som det var, hörde jag steg på golvet i vindsrummet rakt ovanför mig! Jag var klarvaken på en halv pikosekund, kastade mig ur soffan, sprang ut i hallen, slet upp ytterdörren och flög ut på tomten i bara strumplästen, tog långa löpsteg mot gatan utanför där jag stannade darrande och stirrade mot vårt hus: Vad i helvete?! Vindsrummet, det var där Anders sovit tiden före sin död, eftersom han hade vissa problem som han ville vara i fred med. Jag tyckte hela tiden att det där gjorde väl inget, han störde inte mig, men jag förstod också väl behovet av att behålla sin värdighet som hur urholkad den än är finns om man inte visar upp något annat för andra och vindsrummet blev den avskildhet som då behövdes. Man kom till det och ytterligare ett via en trappa bakom en dörr i arbetsrummet och hur många gånger hade vi inte varit på väg att bygga om….bygga om genom att göra en öppning i hallens vägg, som gränsade till vindstrappan, för att sedan kunna ta bort den där dumma dörren och få plats med fler bokhyllor. Nu var jag tacksam att det aldrig blivit av för vardagsrummet med soffa och tv låg precis intill hallen och jag var allt annat än intresserad av att Anders spöke hann rassla nedför trappan och spärra vägen ut.

Jag var som sagt livrädd där jag stod och tryckte vid vårt staket i den lite kyliga majkvällen och inte visste hur jag skulle göra. Jag försökte tala förstånd med mig själv, tänkte självironiskt att det var väl bra att det lät från vindsrummet, det var just det hasandet jag legat och väntat på varje morgon i månader, väl medveten om att sjukdomen ofta slutade med död under sömnen och som när det kom fyllt mig med glädje inför att vi skulle få ännu en dag. Till slut vågade jag i alla fall öppna ytterdörren försiktigt och sedan tog jag ett språng värdigt en panter, högg snabb som en kobra bilnycklarna som låg på byrån, låste huset, körde ifrån alltihop och sov i bilen.

Och så där höll det på tills sonen kom tillbaka. Då, som genom ett trollslag, knakade inte golvet på vinden. Då var huset lugnt.

Då sov jag.

Förstås fanns det aldrig något spöke och om Anders hade kunnat besöka mig från andra sidan hade han garanterat gjort det på ett sätt som inte skrämt mig, som den snälle och omtänksamme man han var. Kanske hade trägolvet på vinden verkligen gett ifrån sig ljud, levande material rör sig, eller så inbillade jag mig bara men jag upplevde precis som experten i radioprogrammet talade om verkligen en slags kontakt som var extremt skrämmande. Känslan tunnades ut efter några veckor och precis innan jag i juli flyttade tillbaka till Stockholm kunde jag sitta hur lugn och trygg som helst ensam i huset, i arbetsrummet med dörren till vinden bakom ryggen. Dag som natt.

Hjärnan är absolut nödvändig för att vi ska överleva, om den blir sjuk, som hos Anders, då dör vi. Och den kan skapa men för livet hos personer som tvingats gå igenom fruktansvärda händelser, så att de aldrig mer mår riktigt bra psykiskt. Vår klump där i knoppen är ömtålig, så känslig att kroppen faktiskt skiljer den från sina övriga system genom den så kallade blod-hjärnbarriären och den slår back i sin egen maskin i vissa lägen, vilket var vad som hände mig när Anders dog. Min hjärna skyddade sig själv genom att inte helt och fullt ta in att det fruktansvärda verkligen hade hänt, att mannen som jag älskade och velat bli gammal med inte längre fanns. Den delade upp sin reaktion på att allt jag gjort för att hjälpa och lindra visserligen inte hade varit bortkastat men ändå i slutänden otllräckligt i små, uthärdliga portioner. Långsamt slussade den mig framåt mot full insikt och att jag kunde uppleva att Anders fortfarande fanns där var alltså inget annat än rena överlevnadsmekanismer, en livet-hjärnbarriär. Jag hade själv tyckt att jag svarade märkligt den allra första tiden efter Anders död – så oerhört praktisk, så lugn (alla sa det: ”Så lugn du verkar!”), så krasst planerande inför hur jag skulle ändra mitt liv – men senare förstod jag att jag bara inte hade just…förstått.

Vill du också lyssna på programmet? Du hittar det här.

Alltså, ni är ju bara svinsöta när ni skriver och påpekar att:

”Det heter inte Happy Christmas, Merry Christmas heter det!”

As if I didnt know….

Happy Christmas var en referens till en film med samma namn och det fick man sedan dra sina egna slutsatser av. Dessutom är just lycka temat för tiden – för mig och någon annan. Tro mig, inte ett ord i denna blogg eller i någon annan text jag skrivit är en slump, jag gör helt enkelt inte sådana språkliga misstag ni ibland tycker er se.

Nog om detta. Och jag konstaterar att oavsett vad facit blir av vistelsen i det här nya landet så trivs jag just nu som fisken i vattnet. Jag gillar att komma till nya platser lika mycket som jag har svårt att lämna andra för dem, det är en faktiskt balanserad ekvation som följt mig hela livet och gett mig många erfarenheter, både mindre goda och fantastiska. Ändå är den här gången speciell. Det var inte ett helt frivilligt beslut att flytta, mer en extra försiktighetsåtgärd för oss båda och landet är det största jag levt i, med en enorm spännvid gällande allt från väder till vandel. Samtidigt har jag ingen egen verksamhet här, mig har man garanterat inget större intresse av medan mannen, med sin erfarenhet, är desto mer efterfrågad och om jag varit bara tio år yngre hade jag nog aldrig vågat sätta mig i en sådan situation men nu valde jag att satsa trots detta. Till sist och som lök på laxen eller grädde på moset, beroende på vilken vinkel man väljer som utsiktspunkt, vet vi inte själva om vi är vänner som värjer varandra eller djupt förälskade. Nåja, det där sista lär visa sig. Time will tell.

Nu trycker jag på publicera så att ni får inlägget innan det är kryp-i-kojen för trötta svenskar och danskar.

Alla människor har väl sina måsten och låsningar, sådant som vi känner att vi inte vill vara utan för egen räkning eller undanhålla andra. För mig stavas det ärlighet, att inte svika mig själv och fullfölja löften jag givit och kanske är det till exempel därför jag aldrig gift mig; jag hade aldrig klarat att bara avbryta åtagandet att nu ska vi leva tillsammans för resten av livet här, hur mycket jag än hade tröttnat. Jag hade stannat och lidit – alltså har jag aldrig försatt mig i situationen.

Det här gäller stort som smått också, som nu när det känns hemskt att berätta att nej, det blir inga julbilder. Och inga blogginlägg där det finns den minsta möjlighet att förstå mer precist var jag vistas. Vad jag tänker kan jag alltid avslöja, en hjärna kan befinna sig överallt och ingenstans när den värker fram som i mitt fall sina märkliga idéer och funderingar, den reser vitt och brett och kan korsa hav på en bråkdels sekund – sån är tankens frihet.

Det har hänt så oerhört mycket på väldigt kort tid nu. Ett nytt land. Ett väldigt stort land, jag känner mig trygg. Anonymiserad. Utspädd i mängden människor och just därför mer koncentrerad än på länge.

Och om bara några timmar är det jul, för så firar man här. Bara en natt till och sedan kommer den som rest bakåt till framtiden.

Happy Christmas.

Herregud vad jag är trött på det falskfeministiska samhället! Tvingas jag läsa eller lyssna till en enda ytterligare predikan om hur ”kvinnor dominerar” så smäller väl topplocket.

Absolut har kvinnor tillskansat sig avsevärd makt de senaste decennierna, genom internet som sedan utvecklats vidare med sociala medier. Det här är inte konstigt, många kvinnor är duktiga på socialt samspel och vad är väl nätet om inte det optimala verktyget för kommunikation, oavsett om man ägnar sig åt skitsnack om andra eller verkligen bygger effektiva nätverk. Kvinnor talar en helvetes massa, det har de alltid gjort men nu har det blivit en framgångsfaktor och så kallade influerare tjänar mångdubbelt mer än vilken nyexad läkare som helst.

Men det man glömmer att berätta är vilka dessa kvinnor tagit makten över. Svaret är: andra kvinnor. Det är till andra kvinnor marknadsföringen av den till synes oändliga strömmen av smink, kläder och smycken vänder sig; det är flickors veckopeng som går åt till den senaste doften från Bianca Ingrosso, unga tjejers studiebidrag som finansierar kläder med ett överpris från helvetet och till och med vuxna kvinnors löner som plöjs ner i förhoppningar om att få vara någon annan än den man är.

”Men det spelar väl ingen roll hur och varför kvinnor lyckas bygga miljonföretag?”, säger någon. Klart att det gör. Vi behöver verkligen inte mer av taskig självkänsla, ätstörningar och en fullkomligt förvriden bild av hur en kvinnokropp ska se ut – alltihop resultatet av innehållet i många sociala mediekanaler. Vi behöver stoppa vansinneskonsumtion; vi behöver motsatsen till allt det ”influerarna” står för. Och tänk vad trevligt det hade varit om kvinnor verkligen lyckats inom viktiga områden! Om kvinnorna varit drivande som uppfinnare av lösningar absolut nödvändiga för att världen ska överleva.

Jamen, högskolor och universitet, då? Där påstås ju kvinnor ”storma fram”!

Jodå, kvinnor är i majoritet på många utbildningar men det är samma sak här – man missar vilka utbildningar det handlar om. I takt med att allt fler yrken påståtts ”kräva en akademisk examen” (vilket de naturligtvis inte alls gör, det där är en arbetsmarknadspolitisk konstruktion i syfte att hålla unga sysselsatta i ytterligare några år innan de börjar bråka och vill ha ett jobb) har med en underbar grönköpingslogik också fler och fler utbildningar som i många fall även tidigare varit kvinnodominerade blivit ”akademiska”. Har du läst till sjuksköterska? Då är du ”akademiker”. Har du pluggat någon udda marknadsföringsutbildning? Då är du med stor sannolikhet ”högutbildad”. Om det inte vore så allvarligt skulle man ju skratta åt dumheterna. Begreppet akademisk utbildning ska vara reserverat för den som ger den högsta kompetensen inom ett visst område – läkare, tandläkare, universitetslärare eller vad det nu handlar om.

Männen? De verkar ha mer i huvudet än att ta studielån som sedan ska betalas tillbaka för att läsa vilket trams som helst, på traditionellt akademiska utbildningar är de dock ungefär lika många som kvinnorna. Visserligen tar läkarprogrammet numera in något fler kvinnor än män men förklaringen tros vara att yrket tappat i status i takt med att arbetsvillkoren för de utexaminerade blivit allt sämre, med stress och en faktiskt inte särskilt imponerande löneutveckling. På ingenjörsutbildningarna med större karriärmöjligheter är mansdominansen däremot hög.

När man tar del av statistik ska man alltid vara medveten om att det man ser i siffrorna kan ha helt andra förklaringar än vad den som presenterar statistiken vill få dig att tro. Jag säger inte att ett helt samhälle gått samman för att haussa kvinnor, tvärtom är jag övertygad om att det ena lett till det andra mer av en slags slump. Men faktum kvarstår: Den feministiska framgång som kan tyckas finnas i Sverige av idag är till största delen falsk. Kvinnor må i större utsträckning än män kunna stoltsera med en titel men utför precis som förr större delen av hushållsarbetet och är fortsatt utsatta för mäns våld, ofta av sexuell natur. Kvinnor stannar oftare hemma med barn och får därför en sämre pension. Inom område efter område ser det lika illa ut med jämställdheten som när jag, min mamma och min mormor var unga och det är heller inte konstigt. Verklig förändring kräver annorlunda attityder som i sin tur inte kan fejkas fram med hjälp av politiska beslut eller egendesignade klädkollektioner.

Jodå, jag kan stava. Jag om någon kan det, jag gör inte sådana misstag. Skriver det direkt så slipper ni mejla. *host*

Jag har blivit helt besatt av det här med fingrar nu. Typiskt mig, jag fastnar ofta i någon sak som jag sedan ägnar oerhörda mängder tid åt att undersöka och de senaste dagarna har jag stirrat på kvinnors händer var jag än befunnit mig. Bra ställen för dessa studier är butiker där kvinnor räcker fram sina betalkort i kassan eller kaféer och restauranger med kvinnlig personal; fascinerad har jag sett de långa pekfingrarna gräva i plånböcker och och knappa på terminaler, det ser ut som klor! Långa klor – med ofta långa naglar – nästan lite läskigt, ungefär som E.T. Men jag inser ju att den reaktionen beror på att jag betraktar mina händer som normala och inte tidigare har dissekerat kvinnohänder.

Långa naglar har jag inte heller (det är en äcklig bakteriefälla samt att naglar som rispats i ytterkanten får mig att rysa, jag vet inte varför men det där är en låsning hos mig, ungefär som när andra bara inte tål vissa ljud) och dessutom är mina händer stora som dasslock, det har ju helt säkert med testosteronbadandet i mammas mage att göra. Finns det något kvinnligt hos mig? Jag ställde frågan till M som sa:

– Du har fortalt mig at du græder når du tænker på Anders. Det er feminint.

Jaså? Jag tror nog att även män gråter och att de gör det just som jag, nämligen när de är för sig själva, mer intressant är säkert att jag aldrig gråter offentligt, det händer mig helt enkelt inte på begravningar och dylikt. En gång höll det på att hända, det var när jag besökte den ögonkirurg som opererade mitt öga för starr för en massa år sedan. Jag gick till honom eftersom en annan läkare på samma klinik tyckte att det var dags att kolla om man skulle operera nästa öga också (det behövdes inte) och i förväg tänkte jag mycket på hur Anders hade varit med mig första gången det begav sig, hoppades att kirurgen skulle ha bytt rum så att jag inte började gråta när jag såg stolen Anders suttit på, bredvid mig, när jag undersöktes. Men….tja, det hade han förstås inte gjort och jag kan, om jag uppfattat den killen rätt (vilket jag garanterat har) tänka mig att det är enklare att flytta på ett berg än på honom? Jag börjar skratta lite här där jag sitter med mitt morgonkaffe; han har sitt rum och varför skulle han flytta på sig bara därför att någon får för sig att ”omorganisera”? Det blir inget av med den saken, tro mig. Men jag började inte gråta och det talade jag om, när undersökningen var klar. Vänta! Nu kommer jag på! Det kanske är lite kvinnligt? Fullkomligt irrelevanta upplysningar, det kanske är kvinnligt? Tror nästan det! Hurra!

Och M har också kommit på ”en kvindelig ting” med mig:

– Nu ved jeg! Du har sex med mænd!

Hon är i sanning ett geni! Min bedste ven, min glade og venlige danske ven som jeg aldrig vil undvære.