Ja, allt är bra med mig. Jag har inte ramlat ned i en å, ej heller brunnit upp. Det är bara kärleken som tar tid och jag har ingen lust att lägga energi på så mycket mer än den.
Men just nu ska jag göra ett undantag och kommentera den helt absurda situation Sverige befinner sig i.
Jag talade för evigheter sedan om vad som skulle hända när man började massimportera MENA-människor, det var nämligen självklart. Dessa…varelser fungerar ingenstans, inte ens i sina egna länder och även om jag fattar mer och snabbare än de flesta känns det oerhört att svenskarna inte greppade i alla fall detta. Men av det jag sagt och skrivit har förvirrade (och rimligen stendumma) personer dragit slutsatsen att jag skulle vara någon slags rasist och främlingfientlig person. Det är jag alltså inte, tvärtom har jag ett oändligt antal gånger påpekat att Sveriges stora framgångar sedan andra världskriget berodde på att man tog emot många människor från många länder – tyskar, italienarna, grekerna, finnarna, sydamerikaner, människorna från Balkan… – som alla jobbade, betalade skatt och, inte minst, ökade medelbegåvningen i landet avsevärt. För låt oss vara ärliga, svenskarna själva, där kring 1945, var inte supervässade i skallen. Sverige drog ifrån därför att man sluppit kriget – och för att man fick sina invandrare.
Problemet är alltså inte invandringen, den är alltid positiv så länge det handlar om begåvade och duktiga människor. Den är bra för genetiken och den är bra för ekonomin och kulturen. Problemet är MENA (utom iranierna som klarar sig galant i Sverige). Det är inte svårt – notera omvärlden med en klar blick och tänk alltid själv. Samt snoka i statistik.
Och nej, det känns inte alls roligt att ha fått rätt till hundra procent, vi lider med er i Sverige, blir ledsna när vi läser hur ni inte vågar låta era barn leka ute eller gå själva till skolan. Hur ni får era bostäder söndersprängda och hur ni när som helst kan vara den som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Hur era bilar brinner.
Samtidigt är det väl bra att det nu går utför med landet i en allt snabbare takt, då slår man i botten och så får vi se om det Sverige som en gång fanns kan återuppstå. Själv har jag ju deltagit och varit drivande i arbetet att utomlands sprida bilden av Sverige sådan den utvecklats sedan millennieskiftet, då MENA-importen tog fart och man får säga att vi varit framgångsrika; det var också självklart att det skulle bli så för till slut är det alltid pengarna som talar. I dag är den svenska kronan en skräpvaluta, begåvade och välutbildade människor vill inte längre komma till Sverige för att till exempel forska och jobba och svenskarna själva flyttar i allt snabbare takt till andra europeiska länder. Då går förfallet snabbt.
Tja, det var väl det hela. Det fanns en gång ett välmående land som hette Sverige. Och sedan försvann det.
Men jag såg det, som sagt, som jag ser allt. Och jag flyttade och sedan fick jag andra att flytta efter, nu lever vi här och trivs fantastiskt bra. Jag tror också att jag är så mycket mer lyckligt lottad än andra människor som lämnat sina hemländer för jag längtar inte tillbaka. Kanske är det genetiskt inlärt, ett resultat av tidigare generationers flackande men förändringen är en del av min personlighet, helt nödvändig för att jag ska trivas; det är den som är motorn och motivationen. Dessutom kände jag mig aldrig hemma i Sverige, där man var så försiktig….och beige? Så konform…alla alltid klädda i uniform som visserligen varierade med tid och social kontext men i grunden var samma företeelse; några hade palestinasjal och näbbstövlar, andra V-jeans från Gul&Blå och en del drog med tiden på sig en läkarrock. Mer spännande blev det aldrig och egensinniga individualister sågs som ufon.
Och avslutningsvis har jag insett att jag lever med en sjuhelvetes språkbegåvning! Nu är han ju allmänt mycket smart men att lära sig så bra danska på mindre än två månader, det imponerar till och med på mig.