Hur många svenska bostadsrättsföreningar har inte gått ner sig fullkomligt därför att naiva dumskallar i naiva styrelser fått för sig att människor gillar att bo med grannar som skiljer sig avsevärt från de egna värderingarna och beteendena. Jag har sett det på så otroligt många håll, i en välfungerande och tämligen homogen boendemiljö har man släppt in avvikande personer och sedan har utförsbacken varit ett faktum när till slut ingen som inte är lika avvikande vill köpa de lägenheter som är till salu och man därför tvingas acceptera ännu flera av samma sort.
De exempel jag känner till har oftast, men långt ifrån alltid, handlat om etnicitet med rötter i det så kallade MENA-området och innefattat allt från störningar sena kvällar och nätter till barn som inte tas om hand på ett lämpligt sätt och svår nedskräpning eller helt enkelt bara en slarvig hantering av gemensamma ytor som leder till förfall. Men det är inte blandningen av svenskar och människor från andra länder som är det primära problemet, det handlar mer om socioekonomi, som i sin tur formas av begåvning och utbildning. I en bostadsrättsförening som jag känner väl till bor flera invandrade personer och i alla utom ett hushåll fungerar det utmärkt eftersom de är duktiga individer som snabbt lyckats i det svenska samhället och skaffat sig bra jobb eller startat företag. Där finns en asiatisk familj. Där fanns den duktiga, iranske mannen med en avancerad utbildning inom it som träffade och blev kär i en lika duktig och välutbildad kvinna, också hon från Iran – och därför flyttade till större efter att ha sålt till ett trevligt, som jag fattat det indiskt, par. Där finns också människor med nederländska namn och några med syriskt ursprung.
Och så finns det en lägenhet där det inte funkar alls, där mycket blivit och blir till störningar och otrevnad för resten av huset. För så brukar det ju vara – är det problem så gäller det allt medan andra tvärtom beter sig väl i alla lägen.
Det började direkt med att man la upp enorma högar med byggavfall på den gemensamma gården, dessutom material som var direkt livsfarligt för de barn som ska kunna leka där – trasigt glas, rostiga spikar…- och när ”renoveringen” var klar flyttade man in och den verkliga skitstormen drog i gång. Barnen, som är mycket små, springer vind för våg i trapphuset, upp och ner och så upp igen…och ner… medan mamman, inlindad i diverse kvinnodiskriminerande sjalar, står med lägenhetsdörren öppen i tio-tjugo minuter innan hon till slut lyckas masa sig i väg; de gånger jag sett det här har jag bara fasat för vad som händer den dag någon öppnar porten och småttingarna smiter ut och blir ihjälkörda eller råkar ut för någon annan olycka. Störande är det också förstås, eftersom uttråkade barn låter (mycket) och till slut blir ledsna och skriker efter den som borde ha funnits hos dem hela tiden. Även de tider föreningen satt upp för nattro skiter man i; klockan tio ska det vara tyst men kvart i elva står de små barnen, kring två-tre år gamla, som rimligen borde ha varit nattade och i säng sedan många timmar och tjoar i trapphuset.
Bostadsrättsföreningen? Verkar lamslagen. Det är Solna kommun som tvingas ta hand om eländet via flera av sina olika förvaltningar; det var de som till exempel fick rycka ut och förklara för brf:en att det inte får gå till hur som helst, även om man själv är markägare, att andra bostadsrättshavare har rätt till en dräglig och trygg utomhusmiljö. Det var räddningstjänsten som fick ringa till ordföranden och påpeka att det inte är tillåtet (men mycket farligt) att ställa upp brännbart material i trapphus. Allt det här kostar förstås skattepengar som kunde ha använts bättre om bostadsrättsföreningen skött sitt kanske allra viktigaste uppdrag: att vara noga med vem man accepterar som medlem.
Jag inbillar mig att de flesta skulle hålla med när jag säger att vi helst bor tillsammans med eller i närheten av människor som vi kan identifiera oss med. Observera att det inte är samma sak som att vi måste ha samma kulturella bakgrund som våra grannar. Än en gång – det är den mentala och socioekonomiska förståelsen som är viktig, att vi har samma uppsättning uppfattningar och det handlar om faktiskt väldigt enkla och grundäggande egenskaper och sätt att vara som omfattar de allra flesta människor: att vi visar hänsyn mot andra och att vi vårdar och är rädda om miljön vi befinner oss i.
One rotten apple spoils the whole barrel, heter det ju och inget kunde vara mer sant. På samma sätt räcker det med ett felaktigt beslut i en bostadsrättsförening för att få den att långsamt falla sönder och ner i social misär.