Ska vi kanske ta det här med varför de kriminella MENA-importerna är djur och inte människor, då? Jag kallar dem ju det; jag kallar dem djur. Apor, kallar jag dem också. Och jag gör det därför att det är en korrekt benämning.
Människan skiljer sig från övriga djur, det vet vi alla. Vi har en större hjärna som kan tänka abstrakt, så att vi till exempel har tidsuppfattning och därmed kan planera våra liv, se framtida konsekvenser av vårt handlande och bygga avancerade minnesbilder. Vi har uppfunnit matematiken och med hjälp av den kvantifierat och förstått hur vår omvärld fungerar fysiskt, vilket lett till att vi kunnat bygga både skyskrapor, broar och farkoster som tagit oss till månen. Och vi skapar musik, uppfinner, skriver och läser – vi är kort sagt tänkande varelser på ett helt annat sätt än andra djur.
Men det stannar inte där. Vi har också något som kallas moral, en universell uppfattning om vad som är rätt och fel och dit hör bland annat att inte skada andra människor eller ta deras egendom eller liv utan tvärtom hjälpa och samarbeta med omgivningen. Ur det springer sedan rättsstaten med sina sanktioner mot den som inte följer den samhälleliga överenskommelse moralen format och som tjänar syftet att trygga lugn och ro så att viktigare uppgifter kan lösas. Det här är själva definitionen på mänsklighet, en uppsättning regler som tryggar kollektivets överlevnad; det är vårt särmärke som gjort oss överlägsna alla andra arter – just därför att vi i grunden sätter arten före individen. Och vi vet att det hänger samman med det vi kallar intelligens, det kan man se genom att studera hur en högre IQ medför mer anvancerade, moraliska resonemang och överväganden samt en mer utvecklad empatisk förmåga (alltså att man klarar att sätta sig in i hur andra människor tänker, vilket inte ska förväxlas med ett allmänt gullegullande med kreti och pleti). Vilken bakgrund, utbildning eller socioekonomisk situation en individ har spelar däremot ingen roll.
Och den som inte definieras av denna moral är alltså inte människa. Den må gå upprätt på två ben och rent formellt tillhöra Homo sapiens men är ändå inte människa och rättsskipningen har alltid haft och har som mål att avlägsna denna felkonstruerade individ från gruppen, så att den inte kan reproducera sig och föra degenerationen vidare.
Kan den som ska få kallas människa aldrig frångå den grundläggande moralen? Kan hon aldrig mörda eller ta från andra det som inte rätteligen tillhör henne? Nej, faktiskt inte. Till och med om man tänker sig att bara två människor är tillsammans i en situation där man inte har föda nog att överleva kommer de att samarbeta för att skaffa den födan i stället för att försöka äta upp den andre. Och då är det inte så svårt att inse vad det handlar om när varelser dödar, förnedringsrånar, knivskär och allmänt skadar andra i ett samhälle där du har alla möjligheter att kunna utveckla dig själv, genom studier och på andra sätt och där den som inte har tillräckligt med pengar själv får hjälp till mat och tak över huvudet.
Är det viktigt det här då, att kalla Sveriges kriminella importer för djur? Ja, det är faktiskt det. Det är viktigt att se och förstå att de här individerna inte beter sig som de gör därför att de är ”trångbodda”, lever i ”utanförskapsområden”, ”misslyckas i skolan” eller något annat av allt det som förvirrade och dumma svenskar lyfter som förslag utan att de mördar, rånar, knivskär och spränger människor av enda anledning – att de inte själva är människor. De saknar det som konstituerar en människa. De är djur, farliga djur som ett sunt fungerande rättssystem ska oskadliggöra och varför de blivit sådana får väl bero på vad som helst (rimligen en dålig genetik just eftersom man vet att moral och empati hör ihop med intelligens), det är ointressant ur samhällets perspektiv.
Varför den här diskussionen kring brist på mänsklighet inte är mer vidlyftig förstår faktiskt inte jag – men då står jag å andra sidan nästan alltid som ett frågetecken inför Sveriges och svenskars mycket märkliga sätt att hantera det som kallas verkligheten. Men jag har skrivit det många gånger förr och jag tänker det igen: Kanske är problemet att svenskarna inte kommit i kontakt med den stora, stygga världen i någon vidare utsträckning. Kanske förstår eller klarar de inte att ta in det som är ack så enkelt för oss andra, nämligen att ondskan finns överallt och alltid måste motarbetas för att den inte ska få fäste och ta över. En slags fundamental naivitet, alltså, som till slut ledde till att Sverige gick under.