Skrattande läser jag om hur ett ”boendeintegrationsprojekt” i (på?) Limhamn i Malmö har gått åt helvete.. Okej? Fanns det alltså någon som trodde att det skulle fungera?
Även här i Danmark gör man såna här försök men jag har inte pejl på hur det fallit ut. En kvalificerad gissning är dock ”mindre bra” för som alltid i livet leker lika barn bäst, det är ingen slump att välutbildade människor med gott om pengar bor i städade och trevliga kvarter medan invånarna i miljonprogramsområden vadar i nedskräpning och skadegörelse och att den första gruppen är ungefär lika attraherad av att komma i kontakt med den andra som jag är av att ha en arg liten huggorm som husdjur.
Att det knasroliga projektet i Malmö var på väg mot katastrof redan för flera år sedan får mig bara att skratta ännu mer, eftersom få saker är så komiska som världsfrånvända typer som sedan tvingas kapitulera inför den grymma verkligheten! Haha, så kul och i artikeln från 2020 läser jag:
folk bryter mot oskrivna normer eller regler, pratar högt eller lämnar barnen utan uppsyn…
Det kan jag tänka mig, sånt hänger ihop med låg socioekonomisk förmåga och för övrigt har jag vid besök i Sverige den senaste tiden sett exakt den skiten på riktigt nära håll, även där handlar det förstås om att fel personer av oklar anledning släppts in i en bostadsrättsförening (”Förmodligen därför att ordföranden verkar vara en övervintrad 50-talist som inte fattat att hennes pikanta ideal från 1970-talet är long gone”, sa jag till N som skrattade så att, enligt uppgift, ”fittan blev fuktig”).
Nej, man bör tvärtom så långt det bara går hålla isär människor som inte passar ihop. Det gäller i skolan där elever som stör och/eller inte klarar att hänga med i undervisningen självklart ska plockas bort och placeras för sig (eller om man nu vill göra tvärtom och sätta studiebegåvade barn i särskilda rum där de får jobba i sin egen, högre takt). Det gäller inom olika sporter och spel, där det bara blir pinsamt, tråkigt och tragiskt om en duktig ska sitta och traggla med en mindre duktig. Och inte minst gäller det alltså boendet, som är något av det allra viktigaste för människor, så viktigt att man är beredd till mycket stora, ekonomiska uppoffringar för att få trivas och känna sig trygg. Jag blir direkt ledsen när jag läser vad en man i 30-årsåldern säger i Expressens artikel om Limhamn:
– Vi sparade intensivt i flera år för att kunna köpa oss till ett område där det känns tryggare och där vi bor med människor i samma livssituation som vi. Men nu när hyresrätterna är uppe känns det lite som att vi är tillbaka där vi startade.
Det är förstås oerhört hänsynslöst av politiker, stadsplanerare och bostadsrättsföreningars styrelser att tvinga på människor exakt sådant de velat och lyckats komma bort från. Att det sedan kanske sker beroende på ren och skär dumhet, mindre smarta människor har det ju ofta lite svårt med sin verklighetsförankring, gör det inte mindre förödande för de som drabbas.