Härförleden, när jag var i Stockholm en sväng, tog en person på stan plötsligt tag i min arm. Jag ska erkänna att jag blev lite skärrad, som Sverige och Stockholm utvecklat sig med all kriminalitet, men innan jag hann tänka sa en röst:
– Heter inte du Carina?
Och det kan jag ju inte neka till att jag gör.
Han och jag kände varandra på det glada 70-talet, när vi båda var runt 17 år och jag gick där och spanade in honom lite; det var väl det gamla vanliga med mig, att han verkade smart och kul, vänlig och seriös, kanske lite blyg men också någon man gärna gick på bio med?
Och så frågade han det. Om jag ville gå på bio, alltså.
Jag minns inte vilken film vi såg, bara att det inte var någon romantisk sirapssörja och att jag tyckte att den var bra. Det var tur att den var det också, för annars hade jag väl hoppat på sätet av ren frustration över att han aldrig tog min hand, vi bara satt där som två fåglar på en tråd och när lamporna tändes i salongen var jag…helt orörd?
Tills nu, en dag i Stockholm i den fagra maj år 2023. Jag fick ett infall och sa:
– Är du på väg någonstans? Har du bråttom? Eller ska vi gå och ta en fika?
Sen satt vi där timme ut och timme in, tills det blev tidig kväll och vi lika väl kunde fortsätta med en middag som tog flera timmar – innan han följde mig till tåget mot Köpenhamn. Vem vet. Vi får se.
Tidigt under den där fikastunden sa han:
– Minns du att vi faktiskt gick på bio en gång?
– Ja!
– Jag undrade alltid…efter det drog du dig undan?
– Mjae…men det fanns väl inte så mycket att bygga på?
– Inte?
– Fanns det?
– Ja! Jag blev så förvirrad och till slut träffades vi ju inte mer. Så här många år efteråt kan jag väl få veta? Vad var det som hände?
Och jag sa som det var. Ingen hand. Ingen utsträckt. Jag har alltid var en praktisk liten cyniker, jag ödslar inte tid på meningslösa projekt och jag gjorde det inte då heller.
– Jaha. Annars var du ju sån att man inte vågade vad som helst.
– Vågade vad som helst? Du får det att låta som om vi skulle haft pornografiskt sex i bänken?
– Kul. Men alltså, jag satt ju där och ville men du verkade helt inne i handlingen och om jag hade försökt….så kanske du hade sagt ”Inte nu, jag vill se!”. Det var ett alternativ jag tänkte på. Eller ”Vad håller du på med?!” och så den där blicken, så att jag hade velat sjunka genom golvet. En idé var att ta din hand när vi kommit ut, men då skulle du tydligen med någon buss som gick om tre sekunder…eller hur det var. Jag var inte ensam om att vara lite rädd för dig, ska du veta!
Där börjar båda skratta. Det här är inte klokt och jag skakar på huvudet – vad hade hänt om han vågat? Eller om jag tröttnat och tagit initiativet? Inget alls? Om vi varit jättekära så hade vi väl inte bara släppt det?
– Nja, säg inte det. Livet har ett märkligt sätt att slingra sig förbi oss ibland.
– Men rädd för mig?
– Kanske inte direkt rädd, men man sa ju inte vad som helst, då kunde det komma någon syrlig kommentar flygande….och du var bra på det och sedan spelade det ju ingen roll att du smällde av ett leende efteråt, man stod där och tungan satt fast i gommen, inte ett ljud kom ut och om det gjort det så hade det väl bara varit något som du redan påpekat. Man tänkte sig för, kan jag säga!
Jag tänker: Herregud! Vem är jag?!
Till slut då och till dig som det handlar om:
Jag har funderat länge innan jag bestämde mig för att skriva det här. Och jag kunde ju ha ringt, det kunde jag, sådär som vi sa, för att göra något igen. Men jag fastnade för bloggen; här i denna blogg har det mesta avhandlats och jag tycker att du…passar här. Och jag ska berätta för dig att du nog har rätt, jag är faktiskt ganska rivig och slängd i käften och stannar inte länge på samma punkt, jag springer alltid framåt och har mitt favoritordspråk, att världen alltid rör sig framåt och aldrig bakåt, så att det enda man kan göra är att hänga med i svängarna fastän man blir lite yr då och då. Men jag är också en funderande sort, om man tror att jag alltid vet vad jag vill så tror man fel.
Hur som helst är det tisdag kväll nu. Här i Köpenhamn är det mulet men ljummet och jag har tagit med mig ett glas vin ut och satt mig i min lilla trädgård att kontemplera. Jag kan liksom inte sluta tänka på dig.