Otroligt ändå hur det funkar i den svenska ankdammen, tillika hönsgården!
Här ryker alltså två män ihop, därför att en tycker att en tredje (också man, minsann) borde ha fått kicka mer boll medan den andre anser att det ska den förste skita i, det är inte hans sak. Båda gapar och hojtar varpå vägarna skiljs åt och där kunde det ha stannat om inte en rad proffstyckare (samtliga på sin vanliga raketforskarnivå) fått för sig att det förekommit rasism.
Hu! Rasism! Och visserligen begrep ingen tänkande individ exakt var rasismen hade visat sitt fula tryne under den korta men intensiva ordväxlingen men hey, det spelar ju ingen roll eftersom det här handlar om Sverige, där människor har en märklig förmåga att misstolka verkligheten och en lika uppseendeväckande talang för att sedan likt lallande idioter hänga på lämmeltåget. När ordet rasism väl hade uttalats var loppet därför kört och han som faktiskt bestämmer vem som ska spela och vem som ska sitta på bänken fick kalla till presskonferens där han sedan kölhalades och tvingades förklara varför han inte är rasist.
Samtliga närvarande journalister antecknade frenetiskt. Några filade på hur de, väl tillbaka på redaktionen, kunde få ihop några rader om att det trots allt handlade om rasism och sände sms till Expressens expert på området och bad om goda råd härvidlag.
Om någon hade försökt sig på det här i Danmark? Så hade ett gapskratt som sedan ljungat flera varv runt det lilla öriket utbrutit. Galenskaperna hade blivit till en god historia som berättades vid särskilt upprymda tillställningar och fick festdeltagarna på ännu bättre humör.
Och den som först hade kommit på idén med rasism hade inte kunnat visa sig ute utan att fnittret nått helt galna höjder på Richterskalan.