Det är ett otroligt tjatande om våren. I Sverige, alltså. I Köpenhamn är det redan runt en tio grader varmt.
Men jag tycker att svenskarna ska vara glada för sina minusgrader och sin snö, herregud, njut så länge ni bara kan för tids nog släpper kylan och sedan kommer sommaren – som jag är direkt rädd för. Det är säkert ni också, kacklet om ”äntligen vår” tjänar nog numera mest syftet att hantera ångesten som bankar där inne och får hjärtat att slå hårt, i takt med rubrikernas svärta – ”Det här är sista varningen. Snart finns människan inte mer.” – och klimatförändringarnas allt tydligare effekter; det handlar om att försöka låtsas att allt är som det en gång var, när stockholmarna satte sig på Konserhusets trappa i den första vårsolen och plirade mot stånden på Hötorget och studenterna sjöng in första maj med rader om en vinter som rasat.
Vad kommer detta år? Hur varmt blir det i Franrike i juli år 2023? Hur många dör? Får vi nya rekord i Norden och i så fall på vilket sätt, kommer värmeökningen att vara större här än i södra Europa, som trenden tyder på, eller kommer vi tvärtom att svänga mot en väntande istid? Hur kommer en redan nedlastad sjukvård att klara värmeböljorna vi kan vänta oss?
Vi har snart utrotat oss själva och jag skriver det igen: Hur fruktansvärt det än är ser jag på något sätt fram emot att få bevittna katastrofen. Vi dör förstås, allihop, men att se det! Det kommer att vara storslagna skådespel där naturen visar sin kraft och hur små vi är; tänk er flera hundra meter höga vågor som dränker länder och dess invånare som råttor, bränder som förmörkar himlen och på bara några minuter förvandlar djur och människor till förkolnade rester.
Sista tanken innan dina inälvor smälter blir:
Vi hade chansen men tog den inte.
Skit också.