Jag var alltid smal. Med ett undantag på nio månader vägde jag som vuxen mellan 55 och 57 kilo till mina 168 centimeter och när de nio månaderna hade gått och jag kom in på BB visade vågen 63,8 kilo vilket är bra, mer än mellan 7 och 8 kilo bör man inte gå upp under en graviditet.
– Jag tycker att du är lite väl mager?
Sa Anders när vi hade varit nakna några gånger tillsammans. Men det var jag inte, jag var 47 år och fortfarande helt normalviktig.
Sen
kom
jag
i
klimakteriet.
Bom!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag som hade kunnat äta precis hur mycket som helst, av vad som helst – när som helst – gick helt plötsligt upp i vikt av allt. Och när man är van att kunna smaska i sig på det där ohämmade sättet samtidigt som man älskar god mat så blir ju omställningen så stor också, det tog ett tag innan jag märkte vad som höll på att hända och började göra några lama försök att ”hålla igen”. Det var så jag kallade det – ”hålla igen”.
Sedan 50-årsåldern för jag en ständig kamp för att inte bli kort sagt skitfet. Jag har kollat alla hormonnivåer för att se att de inte ligger tokigt (det gör de inte) och tar ett långtidsblodsocker minst en gång per år och för övrigt räknar jag kalorier dag och natt som det känns, trots att jag inte äter dåligt (tvärtom, jag har alltid älskat grönsaker och fet fisk hellre än kött och spannmålsprodukter) och kör mina dagliga träningspass.
Men nu, med en period då jag satte in några rejäla extrastötar, fick jag faktiskt min belöning! Jag har anlag för högt blodtryck och äter medicin för det, även om jag aldrig har legat farligt högt och eftersom jag vill hålla koll mellan läkarbesöken mäter jag trycket hemma också. Och när jag gjorde det senast blev jag paff. Fastän jag hade susat omkring i huset och städat och farit upp och ned på stolar och stegar för att hämta saker låg jag på 130/80? Jag satte mig ned, vilade i några minuter och mätte igen: 118/80!!!! Jag brukar ta min medicin på morgonen, det här var på eftermiddagen och jag var övertygad om att mätaren behövde kalibreras, det brukar bli så efter ett tag. Så jag fixade det och på vägen gick jag in på en vårdcentral och mätte där. Samma sak – 125/80.
Vid det här laget är det klart att jag har stabiliserat mitt blodtryck på en normal nivå tack vare en viktnedgång på runt sju kilo. Jag har talat med min läkare och fortsätter just nu med blodtrycksmedicinen men med en lägre dos.
Helt fascinerande att så lite kunde göra så mycket. Även om jag kan mekanismerna blev jag faktiskt förvånad. Och glad.