Och så stod det där, helt plötsligt, på flashen: Elin Kjos, den svenska ”träningsprofilen” som så tappert levde med obotlig lungcancer i flera år, hade avlidit.
Jag följde Elin på sociala medier och förstod den sista tiden att det inte var långt kvar men blev likväl mycket ledsen när nyheten kom. Herregud, trettiofem år – det är ju ingenting. Det borde finnas lagar mot sådant. Någon borde ställa sig att skrika, klättra upp på barrikader, som nu i Paris och demonstrera. Trettiofem år. Och då var de sista tre dessutom fyllda av ångest och sorg.
Nej. Det är inte acceptabelt.
Och jag vet på ett ungefär vad de som blev kvar går igenom – trampet i en dimma av overklighet, den enorma tröttheten när väntan på döden väl är över och en fullständigt tom mängd som inte går att fylla. Man gråter inte nödvändigtvis, det är mer att….dagarna bara glider förbi en efter en och man tänker att låt dem göra det, kanske blir det bättre med tiden….för det är väl så man säger?…att det blir ”bättre med tiden” och om man är riktigt hurtfrisk kanske till och med att ”tiden läker alla sår”. Fast det där är en helvetes jävla lögn! Det enda som händer är att man glömmer lite, så att någon slags slemmig sårskorpa lägger sig över sorgen, men en kväll när man inte vaktar sig själv i varje avseende kommer man åt det och vätska och var rinner och sölar ned; det luktar illa och ser ut som fan, det är i sanning ingen vacker syn precis som döden aldrig är vacker utan full av skit och spyor och feber och svett som torkar och stinker och fall på toaletten när snart alla hjärnans neuroner är angripna och ingenting längre fungerar.
Själv hade jag idéer om att försöka panikknulla mig ur det. Jag har alltid sett på sex som ett nöje och ett sätt att koppla av i första hand och en gång läste jag en artikel (det var i nån sån där ”damtidning”) där man listade olika ”sextyper”. Det visade sig då att jag var ”den flyktiga sorten” som ”fokuserar på den egna njutningen” och verkligen borde ”låta saker och ting ta sin tid”. Blä!!! Jag fattar inte varför man ska ta sig fram på krokiga småvägar när motorvägen bara…ligger där och väntar på en, med flera filer och omkörning? För mig är målet – och inget annat – meningen. Så primitiv är jag och när det sedan i ”damtidningen” dessutom antyddes att det här sättet att vara i sexet mest är ”manligt” visste jag säkert att antingen var de ute på rejält hal is eller så hade jag varit i säng med enbart eunucker. I princip alla män jag legat med (reservation för att jag missar någon) har nämligen klagat just på det här, det är de som tyckt att jag haft en ”klinisk” inställning, det är de och inte jag som velat spendera halva kvällar med förspel och efterspel och gud vet vad.
Vad ville jag säga? Jo! Att jag tänkte att det kunde vara bra att blåsa ur hjärnan helt med en massa sex. Men det fungerade inte. Jag började bara tänka på Anders och på vad han skulle ha sagt, jag mindes hans omtanke och hans försök att ”lugna ned dig i alla fall en aning”, som när han köpte svarta ljus som satt i lampetter bakom sängen och påstods sprida ”ett magiskt sken”. Ljusen var av plast och innehöll en oljekammare som hela tiden behövde fyllas på för att de fortsatt skulle vara ”magiska” och jag tröttnade ganska snart på dem, jag sa till Anders att antingen tog han mig som den jag var eller så fick han väl hitta någon annan som tyckte att det var skoj att ligga och nöta timme ut och timme in. Han såg ut som om jag hällt en hink kallt vatten över honom men accepterade tingens ordning.
Det började jag tänka på och när jag gjorde det ville jag bara ha kaffe och inget som helst sex. (Men jag erbjöd alltid mannen som jag hade tagit hem för att rensa hjärnan med en kopp innan de gick med oförrättat ärende och de flesta tackade märkligt nog ja.) Och kanske, vem vet, hade det fungerat om en man som förstått att jag just då var en olycka som höll på att hända, en tragedi för mig själv, korsat min väg. Den där som i första hand hade klätt av min hjärna och hittat alla tankar och all förtvivlan, all sårbarhet som brände sönder synapserna som det kändes och sedan bara suttit där tyst med mig. Om han som i stället vidgar mina vyer råkat dyka upp som av en slump?
Men sådana män är ovanliga, faktiskt har jag bara träffat en enda under hela min livstid som verkligen förstått mig och honom är jag så rädd för att jag emigrerat. (Det var väl smart av mig?!)
Så jag tog S-tåget ”ind til byen” där vi drack öl, några stycken. Gott. Och N ringde och berättade en sak som jag helt missat. Se där. Jag har hela tiden varit nästan säker på min sak men nu vet jag. Och fattar just därför ingenting.
Nu ska vi ta en av mina favoriter i repris. Jag hoppas att ni förstår innebörden av ordet invariant och därmed att ”Gud” är ett konstant begrepp, oförändrat från en referensram till en annan och inte en gubbe på ett moln, för det musiken handlar om och det Elin Kjos sa och säger oss alla är att vi ska ta varje sekund till vara. Det kan handla om kaffet till extrapris eller, som för mig, insikten att jag haft kärleken framför mig länge utan att fatta det och även om vi inte alltid får den där lockvaran ska vi i alla fall vara ärliga och leva fullt ut.
Sov nu gott, alla små. Det ska jag själv – jag har blivit alldeles för sen och sångtexten är mitt i prick även på det sättet.