En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna på Ring P1 i Sveriges Radio, det tvingar mig att dunka huvudet i bordet upprepade gånger så att gammal skit faller ur det. Och numera har det också tillkommit ytterligare ett irritationsmoment.
Det är den nya, svenska mundiarrén ”Jamen”. Har ni hört det? Var och varannan svensk mening inleds i dag med ”Jamen”, gärna följt av ”jag tänker att” och det börjar bli olidligt att lyssna och se på svensk radio och tv, faktiskt. Den senaste tiden har det brunsmetat sig fast i nästan alla intervjuer jag hört.
Forskning visar att människans förmåga att imitera andra är unik och ger oss en god social förmåga som främjar bland annat samarbete och gjort vår art överlägsen andra. Men den kan också verka negativt. – Det blir en ond cirkel när vi härmar varandra utan att tänka, sa Carolin Zorell, som genomförde en studie i miljömässigt hållbara val vid Örebro universitet.
Själv hade jag en period för många år sedan då jag slängde in ”liksom” hela tiden. Sådana där så kallade utfyllnadsord tjänar syftet att ge oss tid att tänka samtidigt som vi talar – och jag talar ju mycket – men till slut var folk i min närhet lika trötta på mig som jag just nu är på ”Jamen” och ”jag tänker att” och sa till. Det var och är jag tacksam för eftersom effekten av ett sådant beteende ofta blir att andra slutar lyssna och så får man mindre sagt än om man använt färre ord. Men det tog lång tid att slipa bort ovanan och än i dag kan jag komma på mig med ett återfall.
Så du som vet med dig att du kör med detta ”jamen” och ”jag tänker att” i tid och otid – försök att sluta. Du driver oss andra till vansinne och du kan ha hur viktiga saker som helst att berätta – vi minns inget efteråt.