Jag vet att jag för länge sedan skrev om romanen Bevisbördan av den danske, numera avlidne författaren Anders Bodelsen. Boken handlar om taxichauffören Martin som fastän han är helt oskyldig blir mer och mer misstänkt för ett mord, delvis på grund av att han vill skydda närstående och slutar på ett sätt som har blivit högaktuellt de senaste dagarna, i hanteringen av de jäv polischefen Mats Löfving påstods ha gjort sig skyldig till. Budskapet är självklart att rättssamhället inte alltid fungerar som tänkt, där man ska anses oskyldig tills samhällets företrädare i form av en åklagare bevisat motsatsen utan tvärtom kan försätta människor i situationen att de döms utan rättegång i en häxprocess.
Jag har noga läst den utredning som presenterades vid en presskonferens samma dag som Mats Löfving hittades död i sin bostad och där han hängs ut som dels jävig, dels fullkomligt olämplig för sin tjänst. Efter presskonferensen berättade ju landets högste polischef dessutom öppet att han skulle hålla ”arbetsrättsliga samtal” med Mats Löfving dagen därpå och vad ska jag jämföra allt detta med? Jag tänker i termer av Kafka – den mardrömslika situationen, masspsykosen där ingen ställer sig upp och skriker att kejsaren ju för i helvete är naken, dumheten som får spela fritt och en kollektiv feghet som dödar.
Jag har läst, som sagt och ingenstans finns något som helst bevis för att det skulle ha förekommit ”en relation” mellan Mats Löfving och Linda Staaf, ändå kommer den så kallade ”utredaren” fram till att det förhållit sig så och bygger sedan sina märkliga ”slutsatser” på just det. Mats Löfving själv hävdade hela tiden att han aldrig haft något annat än ett rent professionellt samröre med Linda Staaf. Linda Staaf å sin sida har påstått än det ena, än det andra. När det började brännas under fötterna på henne, därför att polisforskaren Stefan Holgersson begärde ut handlingar i syfte att kartlägga hennes meriter, bad hon helt plötsligt om ett samtal med säkerhetschefen Ari Stenman varvid hon påstod att hon haft ”en intim relation” med Mats Löfving i hela sex(!) år. Under den tiden hade hon ”hoppats på att det skulle bli ett riktigt förhållande” men i stället blev det ”en destruktiv relation” där Löfving bland annat skulle ha ”förföljt” henne (det här resulterade i att Löfving polisanmäldes). Den senaste tiden har Staaf tvärtom hävdat att det absolut inte förekommit någon ”privat” relation med Löfving. Man kan då undra varför hon enligt egen, tidigare utsago parkerat sig utanför Löfvings bostad ”därför att han gömde sig” för henne?
Vem tycker ni verkar mest trovärdig? Den som bevisligen har ljugit vid åtminstone ett tillfälle eller den som hela tiden sagt samma sak? Frågan man bör ställa sig här är ”Cui bono?”. Vem gagnas av att ett förhållande påstås ha förekommit? Vem kan tjäna på att hävda något sådant? Mats Löfving? Knappast. Linda Staaf? Ja, det skulle kunna spela henne i händerna. Om hon upplever att hennes tjänst är ifrågasatt kan det gynna henne om fokus riktas från hennes i så fall bristande meriter mot att hennes chef kan ha gjort något fel, rentav något brottsligt.
Men även om trovärdigheten talar till Linda Staafs nackdel kan ingen mer än de två inblandade veta vad som verkligen hänt. Ord står mot ord och där borde det ha fått stanna. Kanske har de här två knullat vid ett eller några tillfällen. Kanske har de aldrig rört vid varandra. De brott som Mats Löfving påstods ha begått mot Linda Staaf kunde aldrig bevisas och har alltså rättsligt aldrig inträffat.
Ändå! Ändå är det Mats Löfving som hängs ut som om han haft ett förhållande med Linda Staaf och därigenom gjort sig skyldig till jäv vid flera tillfällen. Det är oerhört. Det är en häxprocess, iscensatt för att oskadliggöra en människa, i det här fallet Mats Löfving. Det är precis som i Bevisbördan av Anders Bodelsen.
”Det händer så mycket som jag inte förstår och inte känner igen mig i”, sa Mats Löfving en av de sista dagarna i sitt liv. Och det är klart att han inte gjorde det, för han placerades av andra i en fiktiv värld. I en uppdiktad tillvaro med ett enda syfte – att få honom ur vägen.
Mats Löfving är död och när man dött så blir man aldrig mer levande. Döden är icke-reversibel. Mats Löfving kommer aldrig mer att handla och laga mat tillsammans med sin lillebror. Hans barn kommer aldrig mer att få träffa sin pappa. Hans barnbarn kommer att få växa upp utan farfar.
Men vi kan hedra minnet av Mats Löfving genom att kräva justitieministerns och rikspolischefens avgång. Fjanten Runar Viksten, den hyrda horan, lakejen som sålde sig till uppdraget att avlägsna Löfving, kommer knappast att stå på fler presskonferenser och dessutom är ju gubben gammal – släpp ned honom i glömskans hål, bara. Men de andra två måste bort. Får de stanna kvar är Sverige inte längre en rättsstat.