Jag har gjort det fulaste som finns – förnekat kärleken. Flyttat många mil bort för att slippa den. Skrattat för att låtsas som ingenting och det är med darrande fingrar jag skriver just detta just denna morgon, det känns mer aktuellt än någonsin. Men jag har inte ljugit för någon annan än mig själv i alla fall – om än med blicken ned i koppen och kaffet har jag erkänt:
– Jag kan visst aldrig glömma honom.
Så enkelt det vore att skylla på att den här otroligt starka känslan skrämmer mig – men fega ursäkter för min egen brist på rak rygg skulle få mig att skämmas. Skitsnack om svagheten och rädslan för att älska igen med tanke på vad som hände med Anders, ty tro mig, när så mycket dör kauteriseras en bit av ditt hjärta, det bränns sönder, förtvinar och försvinner, skulle kunna rädda mig lite – men jag avstår det. För jag är ingen rädd människa; tvärtom har det alltid varit mitt särmärke att jag gjort det jag insett varit rätt. Vågat där många hade vikt undan. Tagit beslut som drabbat mig själv därför att det var rätt sak att göra.
Jag har dolt mitt ansikte i mina händer men aldrig kunnat sluta kika mellan fingrarnas springor. Det är ju så det blir, man vill alltid veta var den man älskar finns. Vad han gör. Helst också vad han tänker.
En sak är jag dock glad för och det är att den här mannen ser alla mina dåliga sidor men inte faller ner i en grop av tårar; han har förmågan att kunna dra elakt på munnen åt mig och det är min räddning.
För övrigt tycker jag att ni som har en prenumeration på Dagens Nyheter ska läsa det här. Insändaren handlar också om ful- och feghet.