Om jag erkänner att jag inte kan sluta tänka på dig? Om jag medger att jag sitter där på mina kaféer i Köpenhamn och stirrar ut genom regnblanka rutor utan att få dig ur mitt system? Om jag berättar att jag tänker att du borde bli tredje mannen de senaste två åren?
Är du nöjd då?
Klart att du inte är, du fungerar inte så; du håller inte på med sådana förvirrade fram- och tillbaka-förflyttningar. Du är lugn där jag är vild. Du är den trygga fixstjärnan när jag fladdrar runt på mitt nervösa sätt. Och kanske ganska förbannad på mig. Sårad? En ”aldrig-mer-du-kan-fara-åt-helvete-lilla-lady-attityd”?
Men för mig börjar sista tredjedelen av livet med en tredje utbildning – det är ett beslut jag precis tagit. Utbildningen finns i Sverige så jag kommer att pendla som en liten tok det närmaste dryga året (om jag kan få tenta av så snabbt, jag har ju så lätt att lära och vill inte lägga den tid som det egentligen tar) och då kommer du nära. Eller om jag valt det här för att komma dig nära?
Jag vet inte! Det är det enkla svaret – jag vet inte. Men en sak vet jag och det är att det känns så här, om du bara byter ut ”man” mot ”kvinna”: