Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Det var då ett jävla tjat om män som inte får knulla! Svenska Dagbladet har en serie artiklar i ämnet just nu, de flesta är låsta men den här går i skrivande stund att läsa fritt och fokus på just manlig sexlöshet blir extra märkligt när statistik som tidningen skickar med tydligt visar att i alla åldrar utom för de riktigt unga (16-29 år) är det fler kvinnor än män som inte haft sex de senaste tolv månaderna, en skillnad som också ökar för varje levnadsår. Utgår Svenska Dagbladet alltså från att kvinnorna inte vill ha sex medan de stackars männen vill men inte får? Annars borde man väl ha vänt på problemet och diskuterat kvinnors ofrivilliga celibat?

Jag skulle helt fräckt vilja påstå att de här unkna texterna som Svenska Dagbladet spyr ur sig bottnar i precis just de fördomarna och en kanske i och för sig ganska omedveten vilja att upprätthålla manlig maktstruktur. De hämtar sitt syre i en samhällssyn vi borde ha lämnat bakom oss för många decennier sedan men som inte bara envist kletar sig fast utan tvärtom fått ny luft under vingarna i takt med att jämställdhet och emancipation blivit omodernt, de speglar idéer om hur fina flickor till och med 2023 har händerna på täcket när de inte har sex med sin ”fasta partner” och på sikt blir gravida. Att det av stapeldiagrammet i tidningen framgår att det i åldersgruppen 65-84 år är hela 58 procent av kvinnorna men bara 40 procent av männen som inte haft sex det senaste året borde nämligen ha fått vem som helst som finner det angeläget att alls diskutera frågan att reagera och omformulera problemställningen.

Men faktiskt är det här helt ointressant. Att få knulla är ingen mänsklig rättighet och att inte få knulla därför heller inget som måste avhandlas över huvud taget; det är inget samhällsproblem som bör lösas. Män som misshandlar och våldtar kvinnor orsakar däremot oavbrutet stort och livslångt lidande och kostar samhället oerhörda summor varje år, det kan aldrig uppmärksammas för mycket.

Och svårare än så blir det aldrig.

Först:

Hört talas om ironi, ni som skrev och undrade hur jag kunde tro att ägarna till en ögonklinik skulle fundera över mina framtida besök innan de undertecknade säljavtalet? Det kallas självdistans; att driva med sig själv.

Nog tjafsat om detta.

Fortfarande blir jag ibland så oerhört förbannad och arg på den sjukdom som drabbade min sambo Anders. Efter många år av diffusa men accelererande problem fick han till slut diagnosen multipel systematrofi, MSA, som är en aggressiv och dödlig neurodegenerativ sjukdom och avled sedan inom den förväntade tiden, mellan fem och åtta år. Han fick inte ens fylla 61! Och jag hatar det som hände i hans kropp.

Det är ju så här fruktansvärt orättvis det är och jag läste faktiskt just i dag om Glenn Hysén, det före detta fotbollsproffset, som bestämt sig för att pensionera sig några år i förtid och sedan leva fullt ut eftersom livet kan ta slut så snabbt och oväntat och och innan dess bjuda på sjukdom och lidande. En klok man! Jag har gjort samma sak själv, jag skjuter numera aldrig upp något och även om jag alltid levt så att jag följt mitt hjärtas röst och aldrig brytt mig om konventioner eller vad andra kan ha tyckt (vilket jag blir bara mer och mer stolt över för varje år som går, eftersom det är väldigt klokt) är jag om möjligt ännu mer ovillkorlig i min integritet numera. Döden skrämmer mig inte, jag tror ju inte och därför är den för mig bara icke-liv; den beror på att de kemiska reaktioner som konstituerar oss upphör och därmed finns vi helt enkelt bara inte mer. Men vägen dit? Den gör mig rädd, ibland. Det kan finnas så mycken förnedring och smärta i att dö och jag har sett det på nära håll med både min mamma och med Anders (min pappa fick det precis som han hela livet sa att han ville – han dog knall och fall av en massiv hjärtinfarkt och hann förmodligen inte ens bli förvånad). Själv skulle jag vilja ha kvar min mentala förmåga och även om vi inte har demens i släkten utan alla tvärtom har varit smärtsamt medvetna om sin situation när det varit dags så vet man aldrig.

När det här kommer över mig sätter jag i gång med en massa fystester. Jag slänger mig upp på träningscykeln och trampar som en galning, så att hjärtat slår och pumpar som tokigt där i mitt bröst. Jag ställer mig på ett ben och blundar – kan jag hålla balansen? Jo, det kan jag, länge dessutom och jag kan gå i rask takt på stan och jag kan tala och svälja och räkna och tänka och spela bridge, jag är lika hetsig som vanligt och tröttnar när det går för långsamt, jag hör och jag ser….det verkar vara som det ska? Sist men inte minst rapar jag ramsan som så många som sett filmen Still Alice gör: ”John Black, 42 Washington Street, Hoboken” – japp, den sitter fortfarande!

Och sen stannar jag. Jag kliver av cykeln, jag tänker:

Var tacksam i stället för att du tillhör dem som sluppit hittills. Du blir 66 om bara några veckor, det är år som Anders säkert hade gett väldigt mycket för att få ha. Du får kärlek om du vill och du har aptit som en tjugoåring, både på livet och på god mat och dryck. Träna på, det är bra, det ska man men för övrigt – håll käften och var lite tacksam.

Jag har en liten morgonrutin och det är att kolla in de senaste bombdåden (svensk media använder eufemismen ”explosion”, vilket ju är skitkul eftersom det inte finns något roligare än när kejsaren springer omkring naken och viftar med snoppen) och skjutningarna i Sverige. Att det inte inträffat något sådant under det senaste dygnet är oerhört ovanligt och alltså får jag börja i princip varje dag med några rejäla skratt.

Ordningsfråga!: Det här feta arslet till justitieminister som Sverige har, är han på semester 24/7, eller? Han sköter ju uppenbarligen inte sitt jobb, så min fråga är befogad.

Nåja. I natt hade det smällt i Gröndal i Stockholm. Att det händer sånt här överallt i landet och definitivt överallt i Stockholm beror förstås på att man låtit 2000-talets misslyckade importer sippra ut i samhället (och försett dem med lägenheter!!!), så att de finns både här och där och när så dumma djur kan påträffas i varje kvarter – då är det här effekten. (Jag ska förresten återkomma till varför jag kallar dem djur, jag har inte skrivit så mycket om det sedan jag startade om bloggen. Men djur är de. Inte människor. Och jag ska skriva om vilka, helt onödiga, fel Sverige gjorde under 2000-talet och som har lett till att landet i dag är och ute i det övriga Europa betraktas som en babianrepublik.)

Artikeln om nattens bomb i Gröndal var också rolig. Lyssna på följande, språkliga grodor (och då har jag ändå bara ögnat):

• larmet nådde SOS vid 02.20-tiden på torsdagen (02.20 är en exakt tid, då skriver man inte dessutom ”-tiden”)
• polisen skriver på deras hemsida att en brottsutredning gällande allmänfarlig ödeläggelse tillskrivits ärendet (ska vara ”polisen skriver på sin sida att”…och en brottsutredning ”tillskrivs” inte ”ärendet”, den bara inleds, helt enkelt)
• bombtekniker är budade till platsen (det var som fan? – vilken budfirma fick uppdraget?)
• det har även knackats dörr för att säkra eventuella vittnesmål (bara mycket obildade människor skriver i passivform på det här sättet, det är helt enkelt dålig svenska och man säkrar bevisning, inte vittnesmål)

Förstår ni det oerhörda i att man alltså kan hitta så här otroligt illa skrivna artiklar i en av landets största tidningar? Förstår ni att det speglar den allmänt extremt låga kunskapsnivån hos svenskar och ”svenskar”? Det är ju djupt tragiskt!

Jag kan säga så här:

Om jag försökte leva i Sverige skulle jag förmodligen bli knäpp på grund av ren frustration inför all svensk dumhet. Jag klarar bara mycket korta vistelser i Sverige, sedan känns det som om jag kvävs mentalt och först när jag fått korsa gränsen till Danmark, där mycket få käringar är invirade i skynken och hucklen, det talade språket i det offentliga rummet är landets eget och den genomsnittliga intelligensen ligger som den ska kring 100 (och inte….vad kan det handla om….som importerna dragit ned den till?…..kanske….runt 70?) kan jag koppla av och trivas.

Man kan inte göra annat än skratta, som jag alltså gör varje morgon, men samtidigt:

Hur fan står ni ut?”

Det er snart tid til det årlige øjenlægebesøg og jeg anede absolut ikke hvem jeg kunne tage til i København. Det er jo sgu helt sindssygt at de solgte det jeg kaldte min klinik i Sverige, jeg forstår ikke hvad de tænkte på? Overvejede de overhovedet et sekund hvad der ville ske med mig?!

I guess not.

Men så havde M hørt om en læge der ”var god” og på vaklende dansk ringede jeg til klinikken – hvor jeg endte i en telefonkø. Jeg var så nervøs at jeg ikke kunne sidde stille, jeg tog et blad fra min reol og læste en halv artikel og bagefter computeren hvor jeg indtastede det forkerte kodeord så mange gange at jeg næsten blev smidt ud af mit eget system, fordi hænderne var helt våde af sved, så fingrene ikke kunne få fat.

Endelig svarede alligevel en kvinde og på det tidspunkt var jeg næsten klar til at græde. Men jeg glemte at jeg var i Danmark, hvor man ikke er så sur og gnaven som i Sverige, hvor man løser de fleste problemer både bedre og hurtigere. Hun sagde:

Hvis du er så bange for det her vil jeg sørge for at lægen ringer til dig, så du kan stille ham alle spørgsmålene direkte.

Det ville aldrig være sket i Sverige.

Så nu har jeg talt med en mand som jeg vurderer er på min egen alder. En venlig och sjov mand! For også det er en forskel på Sverige og Danmark, her tager man det der faktisk er et problem mere alvorligt men har evnen til at se komedien i resten.

– Jeg er jo meget bange for dette besøg. Tror du jeg kan sluge en lille en, før jeg kommer til dig?

– Hvis det stopper ved det kan jeg ikke se det er et problem.

– Og hvis det hele ender med at jeg skal opereres nu? Vi kan misforstå hinanden!

– Det skal nok gå i orden…

– Men hvis jeg forklarer forkert? Hvis jeg ikke siger det helt rigtigt, på dansk?!

– Så vil jeg stadig vide præcis hvad der skal gøres og hvordan!

– Ja?….

– Ja. Jeg har arbejdet som øjenlæge i mange år og du behøver faktisk ikke sige noget, hvis du ikke vil.

– Undskyld! Jeg er kontrolfreak. Er du blevet vred?

– Slet ikke! Tværtimod tror jeg det bliver interessant at møde dig!

Han tror sikkert allerede at jeg er en idiot, men nu føler jeg mig tryg ved ham og vil ikke gå til andre. Det her bliver et eventyr, må jeg sige!

Eller ”ordningsfrågan” var väl egentligen om man hade kunnat stå ut med att befinna sig i Sverige i två dagar, under pingsthelgen här. Och det hade man ju inte kunnat.

Så fort man kommer innanför Sveriges gränser så börjar skiten. På tåget talade jag med en god vän som precis fått ett barnbarn och glada och förväntansfulla hade hon och hennes man åkt till ett av Stockholms större sjukhus för att titta på underverket, de satte sig i cafeterian där de nyblivna föräldrarna snart dök upp med en liten vagn och när det värsta gullet lagt sig gick pappan och köpte fika till alla. Skulle han inte ha gjort. Efter en tio minuter anlände nämligen ytterligare en familj men med betydligt fler barn, ett litet syskon hade uppenbart gjort entré och om svartsjuka och en känsla av att det nu var slut med sötebrödsdagarna som familjens minsting eller något annat var förklaringen får väl vara osagt men det näst yngsta barnet förde ett sånt jävla liv att det knappt gick att ha ett normalt samtal. Hon sprang omkring som en galning, tog upp saker från golvet och kastade dem omkring sig samtidigt som hon tjöt som en ångvissla och föräldrarna….

gjorde ingenting. Det verkar som om man inte ägnar sig åt barnuppfostran i vissa delar av världen och fortsätter likadant om man bosätter sig i Sverige.

Till slut tvingades personalen ingripa och säga ifrån, antingen såg de till att barnet uppförde sig normalt eller så fick de lämna och först i det läget rörde sig något innanför alla skynken och sjalar och mumlade ohörbart, något som inte längre spelade så stor roll eftersom de allra flesta gäster ändå hade gett upp och gått därifrån. Mysigt, inte sant? Och såna där gökar finns ju numera överallt i det svenska, offentliga rummet, de dräller omkring och förstör varhelst de visar sig. Det är helt enkelt inte trevligt i Sverige längre. Det är extremt otrevligt. Och själv kan jag skratta åt eländet, men det beror ju på att jag inte befinner mig här särskilt ofta totalt sett; om jag hade levt i Sverige hade jag väl fått en depression eller nåt. För det är ju tragiskt.

En annan sak, i det före detta civiliserade landet Sverige, är att många inte längre verkar kunna uttrycka sig på och skriva en korrekt svenska. Det här är definitivt inte bara ett invandrarproblem, ”journalister” med namn så svenskklingande att det nästan skär i öronen får ur sig grodor så att man baxnar. Lyssna till exempel på den här rubrikgodingen som jag hittade i Expressen, där jag susade uppåt Sverige, ombord på tåget:

Lovisa födde i baksätet på bilen – två gånger. Hann inte till BB båda gångerna. Fina upplevelser.

Du som kan förstår vad som är felet här. Du som inte kan – förstår inte.

Men något som verkligen skakade om och gjorde mig faktiskt förvånad var det som hände när jag spelade nätbridge i helgen. En svensk satte sig vid bordet och jag skickade en liten extra hälsning – ”Hi Sweden” – och så skulle personen och hens partner rodda hem något kontrakt. Det gick åt helvete och då skrev svenskens partner:

Lol!!!! Those swedes and their gang shootings!

Jag tappade hakan helt. Nog för att Sveriges rykte utomlands är, för att uttrycka sig milt, skamfilat men att det gått så långt att det första en godtycklig bridgespelare från ett så stort land som USA, som vill vara lite syrlig, kommer på att skriva är just detta med ”gang shootings”, det var onekligen oväntat. Jag blev nyfiken också, var det här någon som kanske hade speciella kopplingar till Sverige och därför var särskilt insatt i landets mycket allvarliga problem? Det finns ju gott om svenskättlingar i USA och förvånansvärt ofta har de faktiskt kontakt med avlägsna släktingar i Sverige. Så jag började chatta lite med den här personen, det kan man göra om man inte spelar tillsammans; jag försökte luska och dra för att få reda på mer men efter ett tag stod det klart att nej, det här var en vanlig amerikan bara som blivit sur när partnern bjöd och spelade dåligt och klämde i med det där om gängskjutningar (det är rätt bitsk stämning vid bridgebord ofta, ska ni veta och det beror väl på att det ju är ett ändå avancerat spel som folk tar på allvar och att man inte ensam kan styra utfallet).

Läskigt. Så långt har det alltså gått, med Sverige. Jojo. Och jag satt där och var tacksam att jag ändrat min landsidentitet till dansk för ett ganska bra tag sedan!

Nåja, men nu är det sommar och när jag reser hem nästa gång är det för att stanna på obestämd tid. Det ska bli skönt! Då ska jag cykla långa turer i den vackra, danska naturen där jag bor. Och jag ska ta med kaffe ner till Öresund och sitta där med en bok, dator, ljuslykta att tända när skymningen faller och en varm filt att lägga om axlarna den sista timmen innan jag går hem igen. Underbart!

Ordningsfråga!:

Är det värt två tågresor à sju timmar för att ha helgen hemma i Köpenhamn?

Ja!

Det är det.

Härförleden, när jag var i Stockholm en sväng, tog en person på stan plötsligt tag i min arm. Jag ska erkänna att jag blev lite skärrad, som Sverige och Stockholm utvecklat sig med all kriminalitet, men innan jag hann tänka sa en röst:

– Heter inte du Carina?

Och det kan jag ju inte neka till att jag gör.

Han och jag kände varandra på det glada 70-talet, när vi båda var runt 17 år och jag gick där och spanade in honom lite; det var väl det gamla vanliga med mig, att han verkade smart och kul, vänlig och seriös, kanske lite blyg men också någon man gärna gick på bio med?

Och så frågade han det. Om jag ville gå på bio, alltså.

Jag minns inte vilken film vi såg, bara att det inte var någon romantisk sirapssörja och att jag tyckte att den var bra. Det var tur att den var det också, för annars hade jag väl hoppat på sätet av ren frustration över att han aldrig tog min hand, vi bara satt där som två fåglar på en tråd och när lamporna tändes i salongen var jag…helt orörd?

Tills nu, en dag i Stockholm i den fagra maj år 2023. Jag fick ett infall och sa:

– Är du på väg någonstans? Har du bråttom? Eller ska vi gå och ta en fika?

Sen satt vi där timme ut och timme in, tills det blev tidig kväll och vi lika väl kunde fortsätta med en middag som tog flera timmar – innan han följde mig till tåget mot Köpenhamn. Vem vet. Vi får se.

Tidigt under den där fikastunden sa han:

– Minns du att vi faktiskt gick på bio en gång?

– Ja!

– Jag undrade alltid…efter det drog du dig undan?

– Mjae…men det fanns väl inte så mycket att bygga på?

– Inte?

– Fanns det?

– Ja! Jag blev så förvirrad och till slut träffades vi ju inte mer. Så här många år efteråt kan jag väl få veta? Vad var det som hände?

Och jag sa som det var. Ingen hand. Ingen utsträckt. Jag har alltid var en praktisk liten cyniker, jag ödslar inte tid på meningslösa projekt och jag gjorde det inte då heller.

– Jaha. Annars var du ju sån att man inte vågade vad som helst.

– Vågade vad som helst? Du får det att låta som om vi skulle haft pornografiskt sex i bänken?

– Kul. Men alltså, jag satt ju där och ville men du verkade helt inne i handlingen och om jag hade försökt….så kanske du hade sagt ”Inte nu, jag vill se!”. Det var ett alternativ jag tänkte på. Eller ”Vad håller du på med?!” och så den där blicken, så att jag hade velat sjunka genom golvet. En idé var att ta din hand när vi kommit ut, men då skulle du tydligen med någon buss som gick om tre sekunder…eller hur det var. Jag var inte ensam om att vara lite rädd för dig, ska du veta!

Där börjar båda skratta. Det här är inte klokt och jag skakar på huvudet – vad hade hänt om han vågat? Eller om jag tröttnat och tagit initiativet? Inget alls? Om vi varit jättekära så hade vi väl inte bara släppt det?

– Nja, säg inte det. Livet har ett märkligt sätt att slingra sig förbi oss ibland.

– Men rädd för mig?

– Kanske inte direkt rädd, men man sa ju inte vad som helst, då kunde det komma någon syrlig kommentar flygande….och du var bra på det och sedan spelade det ju ingen roll att du smällde av ett leende efteråt, man stod där och tungan satt fast i gommen, inte ett ljud kom ut och om det gjort det så hade det väl bara varit något som du redan påpekat. Man tänkte sig för, kan jag säga!

Jag tänker: Herregud! Vem är jag?!

Till slut då och till dig som det handlar om:

Jag har funderat länge innan jag bestämde mig för att skriva det här. Och jag kunde ju ha ringt, det kunde jag, sådär som vi sa, för att göra något igen. Men jag fastnade för bloggen; här i denna blogg har det mesta avhandlats och jag tycker att du…passar här. Och jag ska berätta för dig att du nog har rätt, jag är faktiskt ganska rivig och slängd i käften och stannar inte länge på samma punkt, jag springer alltid framåt och har mitt favoritordspråk, att världen alltid rör sig framåt och aldrig bakåt, så att det enda man kan göra är att hänga med i svängarna fastän man blir lite yr då och då. Men jag är också en funderande sort, om man tror att jag alltid vet vad jag vill så tror man fel.

Hur som helst är det tisdag kväll nu. Här i Köpenhamn är det mulet men ljummet och jag har tagit med mig ett glas vin ut och satt mig i min lilla trädgård att kontemplera. Jag kan liksom inte sluta tänka på dig.

Skrattande läser jag om hur ett ”boendeintegrationsprojekt” i (på?) Limhamn i Malmö har gått åt helvete.. Okej? Fanns det alltså någon som trodde att det skulle fungera?

Även här i Danmark gör man såna här försök men jag har inte pejl på hur det fallit ut. En kvalificerad gissning är dock ”mindre bra” för som alltid i livet leker lika barn bäst, det är ingen slump att välutbildade människor med gott om pengar bor i städade och trevliga kvarter medan invånarna i miljonprogramsområden vadar i nedskräpning och skadegörelse och att den första gruppen är ungefär lika attraherad av att komma i kontakt med den andra som jag är av att ha en arg liten huggorm som husdjur.

Att det knasroliga projektet i Malmö var på väg mot katastrof redan för flera år sedan får mig bara att skratta ännu mer, eftersom få saker är så komiska som världsfrånvända typer som sedan tvingas kapitulera inför den grymma verkligheten! Haha, så kul och i artikeln från 2020 läser jag:

folk bryter mot oskrivna normer eller regler, pratar högt eller lämnar barnen utan uppsyn…

Det kan jag tänka mig, sånt hänger ihop med låg socioekonomisk förmåga och för övrigt har jag vid besök i Sverige den senaste tiden sett exakt den skiten på riktigt nära håll, även där handlar det förstås om att fel personer av oklar anledning släppts in i en bostadsrättsförening (”Förmodligen därför att ordföranden verkar vara en övervintrad 50-talist som inte fattat att hennes pikanta ideal från 1970-talet är long gone”, sa jag till N som skrattade så att, enligt uppgift, ”fittan blev fuktig”).

Nej, man bör tvärtom så långt det bara går hålla isär människor som inte passar ihop. Det gäller i skolan där elever som stör och/eller inte klarar att hänga med i undervisningen självklart ska plockas bort och placeras för sig (eller om man nu vill göra tvärtom och sätta studiebegåvade barn i särskilda rum där de får jobba i sin egen, högre takt). Det gäller inom olika sporter och spel, där det bara blir pinsamt, tråkigt och tragiskt om en duktig ska sitta och traggla med en mindre duktig. Och inte minst gäller det alltså boendet, som är något av det allra viktigaste för människor, så viktigt att man är beredd till mycket stora, ekonomiska uppoffringar för att få trivas och känna sig trygg. Jag blir direkt ledsen när jag läser vad en man i 30-årsåldern säger i Expressens artikel om Limhamn:

– Vi sparade intensivt i flera år för att kunna köpa oss till ett område där det känns tryggare och där vi bor med människor i samma livssituation som vi. Men nu när hyresrätterna är uppe känns det lite som att vi är tillbaka där vi startade.

Det är förstås oerhört hänsynslöst av politiker, stadsplanerare och bostadsrättsföreningars styrelser att tvinga på människor exakt sådant de velat och lyckats komma bort från. Att det sedan kanske sker beroende på ren och skär dumhet, mindre smarta människor har det ju ofta lite svårt med sin verklighetsförankring, gör det inte mindre förödande för de som drabbas.

Jag har skrivit det förr men oron i Danmark för att få in Sveriges skjutglada importapor är påtaglig och i dag hittade jag det här i en svensk tidning.

Ibland undrar jag om Sveriges politiker på fullt allvar vill sin egen befolkning illa? Att de skulle vilja den väl är uteslutet, hade det varit fallet hade man ju faktiskt sett till att svenskar sluppit få sina hem sönderbombade, bli våldtagna, förnedringsrånade och allmänt trakasserade av de importdjur som härjar i landet. Det går alltid att hitta sätt att genomföra det man vill och man kunde dels ha hänvisat till att asyl, enligt Dublinförordningen, sökts på felaktiga premisser och sedan omedelbart skickat ut alla de som då inte längre haft rätt att stanna, dels letat upp alla de som befinner sig olagligt i landet och gjort samma sak med dem. Så vad är felet med de som ska föreställa styra Sverige? Vid det här laget är det ju också uppenbart att det är helt ointressant vilka som sitter vid makten, den skrattretande Strömmer är lika handlingsförlamad som någonsin Löfven som körde med sitt ”Det är inte okej”, nu hade han till exempel varit ute i Rågsved i Stockholm, där ett gäng apor stormat in på en grill och börjat skjuta vilt omkring sig, men det enda fjanten hade att säga var att det här ”skakat om”. Jag skulle nog tippa att de flesta inser att det är det minsta som händer, utan att någon berättar det för dem och att en justitieminister inte förmår mer….ja, vad ska man säga?

Är han idiot? Sjuk på något sätt? Eller, som sagt, sadist – så att han vill att det här ska vara det svenska folkets vardag? Det lutar åt det senare om man frågar mig eftersom det inte krävs många poäng på IQ-testet för att förstå vad som måste hända – massutvisning av de som aldrig skulle ha tillåtits sätta sin fot i Sverige, ett arbete som kan påbörjas i morgon dag om bara viljan finns.

Nåja, jag har ju min uppfattning klar och för varje dag, vecka, månad och år som går får jag ju bara mer och mer rätt – Sverige kommer inte att klara det här, just eftersom man inte förmår svälja den enda medicin som botar, utan sluta som ett underutvecklat land där lågbegåvade importer med noll förmåga och kompetens tagit över resterna av det som en gång var. Och faktiskt skiter jag i det också, jag har redan lämnat det sjunkande skeppet och tycker mest att det är kul när jag ser hur det lutar och kränger på sin väg ned mot bottnen, det är på något sätt så korkat att man inte kan göra annat än skratta.

Men det jag bryr mig om är att Sveriges sönderfall inte ska tvingas på oss här i Danmark. Vi är många svenskar här, numera och vi har lämnat vårt hemland därför att vi är kultiverade människor som vill leva i ett civiliserat samhälle. Vi är inte intresserade av käringar i huckle som ska försörjas medan de spottar ur sig ungar med hjärnor som en valnöt, kreatur som vid tio års ålder sätter i gång att mörda andra nötter, varvid en högst otrevlig situation uppstår för alla runt omkring och vi tycker att det vore trevligt att höra det egna språket talas på bussar och tunnebana – åtminstone någon gång emellanåt. För oss är det självklart att vi själva och våra barn klarar av skolor på alla nivåer och att man sedan länge anpassar undervisningen i Sverige efter elever med som högst en apas intelligensnivå får oss att vilja spy.

Behöver jag fortsätta?

Här ska ingen djävul släppas över bron och eftersom vilken varelse som helst med ett svensk pass kan resa över den kan jag inte se någon annan lösning än att Danmark helt enkelt stänger gränsen norrut. Det tror jag också kommer, om problemet skulle uppstå. Sveriges situation må bero på vad som helst – politiker som är sadister eller helt enkelt bara oändligt korkade – men den ska inte gå på export.

Här i Danmark har vi ett förbud mot niqab och burka och det är ju bättre än inget alls. Men själv anser jag att det är självklart att all religiös beklädnad som innebär en förminskning av kvinnor ska bestraffas.

Jag har också tvekat kring detta tidigare och jag minns att jag skrev något om att ”så farligt är det väl inte” och jämförde med Kristina i Mobergs Utvandrarna – hon hade ju också sjal, gick hemma utan att lära sig det nya språket och födde en massa ungar, svenskar hade minsann varit ungefär likadana som vissa av dagens till västliga demokratier invandrade muslimska kvinnor. Min poäng var att den som lever i ett öppet och jämställt samhälle med tiden kommer att anpassa sig till det och själv omfatta dess ideal men jag både hade och tänkte fel.

För det första missade jag allvaret i och omfattningen av det kvinnoförtryck de här attributen representerar och för det andra att jämförelsen haltar för den som vägrar inlemma sig i det nya samhället utan i stället skapar ett parallellt. I takt med att jag lärt känna allt fler framför allt iranska kvinnor har jag förstått hur de tycker att Sverige sviker när landet accepterar att kvinnor klär sig i niqab och burka men även, betydligt vanligare, i hijab, hur de inte kan förstå att så grov intolerans får passera med hänvisning till – tolerans.

Inte heller här i Danmark har vi alltså ett totalt slöjförbud, det är bara Dansk Folkeparti som kommit på den tanken, men många har haft åsikter om hur man, om ett sådant infördes, i så fall också måste säga nej till kippa, kors och nunnedok, ”eftersom även det är religiösa symboler”. Ja? Det är klart att de är det. Eller, rättare sagt, de är det, till skillnad från muslimska, kvinnliga beklädnader som har som enda syfte att trycka ned kvinnor i skiten och hålla dem kvar där. Judiska män bär kippa för att hedra Gud, korset gör ingen skillnad på kvinnor och män och nunnedoket? Ingen kvinna blir jagad och kanske hedersmördad för att hon inte väljer att bli nunna.

Tolkningarna av vad, om något alls, Koranen egentligen säger om att kvinnan ska täcka sig går brett isär men helt klart är att det man kan hitta handlar om att hon inte ska väcka lust hos andra män än den hon lever med och med tiden har det även utvecklats till att dessa andra män kan delta i olika bestraffningar av henne om ”påbuden” inte följs. Hon ska finnas till uteslutande för sin man, han ska ha ensamrätt till henne och såna beteenden ska inte uppmuntras genom en klädsel, de ska motarbetas när- och varhelst de visar sitt fula tryne.

Att som kvinna dölja åtminstone hår och hals för att inte misshaga män är att spotta på alla oss som i våra västliga demokratier jobbat för ett jämställt samhälle under många decennier, det är att respektlöst försöka kasta oss tillbaka till en mörk dåtid vi inte vill veta av. Vi accepterar till exempel inte att hakkorset används i det offentliga rummet, det skulle vara hets mot folkgrupp. Men det är niqab, burka och hijab också! Att bära dessa plagg är exakt samma sak som att säga att den ena hälften av mänskligheten är mindre värd än den andra – och vi ska inte tolerera det.