Eller ”ordningsfrågan” var väl egentligen om man hade kunnat stå ut med att befinna sig i Sverige i två dagar, under pingsthelgen här. Och det hade man ju inte kunnat.
Så fort man kommer innanför Sveriges gränser så börjar skiten. På tåget talade jag med en god vän som precis fått ett barnbarn och glada och förväntansfulla hade hon och hennes man åkt till ett av Stockholms större sjukhus för att titta på underverket, de satte sig i cafeterian där de nyblivna föräldrarna snart dök upp med en liten vagn och när det värsta gullet lagt sig gick pappan och köpte fika till alla. Skulle han inte ha gjort. Efter en tio minuter anlände nämligen ytterligare en familj men med betydligt fler barn, ett litet syskon hade uppenbart gjort entré och om svartsjuka och en känsla av att det nu var slut med sötebrödsdagarna som familjens minsting eller något annat var förklaringen får väl vara osagt men det näst yngsta barnet förde ett sånt jävla liv att det knappt gick att ha ett normalt samtal. Hon sprang omkring som en galning, tog upp saker från golvet och kastade dem omkring sig samtidigt som hon tjöt som en ångvissla och föräldrarna….
gjorde ingenting. Det verkar som om man inte ägnar sig åt barnuppfostran i vissa delar av världen och fortsätter likadant om man bosätter sig i Sverige.
Till slut tvingades personalen ingripa och säga ifrån, antingen såg de till att barnet uppförde sig normalt eller så fick de lämna och först i det läget rörde sig något innanför alla skynken och sjalar och mumlade ohörbart, något som inte längre spelade så stor roll eftersom de allra flesta gäster ändå hade gett upp och gått därifrån. Mysigt, inte sant? Och såna där gökar finns ju numera överallt i det svenska, offentliga rummet, de dräller omkring och förstör varhelst de visar sig. Det är helt enkelt inte trevligt i Sverige längre. Det är extremt otrevligt. Och själv kan jag skratta åt eländet, men det beror ju på att jag inte befinner mig här särskilt ofta totalt sett; om jag hade levt i Sverige hade jag väl fått en depression eller nåt. För det är ju tragiskt.
En annan sak, i det före detta civiliserade landet Sverige, är att många inte längre verkar kunna uttrycka sig på och skriva en korrekt svenska. Det här är definitivt inte bara ett invandrarproblem, ”journalister” med namn så svenskklingande att det nästan skär i öronen får ur sig grodor så att man baxnar. Lyssna till exempel på den här rubrikgodingen som jag hittade i Expressen, där jag susade uppåt Sverige, ombord på tåget:
Lovisa födde i baksätet på bilen – två gånger. Hann inte till BB båda gångerna. Fina upplevelser.
Du som kan förstår vad som är felet här. Du som inte kan – förstår inte.
Men något som verkligen skakade om och gjorde mig faktiskt förvånad var det som hände när jag spelade nätbridge i helgen. En svensk satte sig vid bordet och jag skickade en liten extra hälsning – ”Hi Sweden” – och så skulle personen och hens partner rodda hem något kontrakt. Det gick åt helvete och då skrev svenskens partner:
Lol!!!! Those swedes and their gang shootings!
Jag tappade hakan helt. Nog för att Sveriges rykte utomlands är, för att uttrycka sig milt, skamfilat men att det gått så långt att det första en godtycklig bridgespelare från ett så stort land som USA, som vill vara lite syrlig, kommer på att skriva är just detta med ”gang shootings”, det var onekligen oväntat. Jag blev nyfiken också, var det här någon som kanske hade speciella kopplingar till Sverige och därför var särskilt insatt i landets mycket allvarliga problem? Det finns ju gott om svenskättlingar i USA och förvånansvärt ofta har de faktiskt kontakt med avlägsna släktingar i Sverige. Så jag började chatta lite med den här personen, det kan man göra om man inte spelar tillsammans; jag försökte luska och dra för att få reda på mer men efter ett tag stod det klart att nej, det här var en vanlig amerikan bara som blivit sur när partnern bjöd och spelade dåligt och klämde i med det där om gängskjutningar (det är rätt bitsk stämning vid bridgebord ofta, ska ni veta och det beror väl på att det ju är ett ändå avancerat spel som folk tar på allvar och att man inte ensam kan styra utfallet).
Läskigt. Så långt har det alltså gått, med Sverige. Jojo. Och jag satt där och var tacksam att jag ändrat min landsidentitet till dansk för ett ganska bra tag sedan!
Nåja, men nu är det sommar och när jag reser hem nästa gång är det för att stanna på obestämd tid. Det ska bli skönt! Då ska jag cykla långa turer i den vackra, danska naturen där jag bor. Och jag ska ta med kaffe ner till Öresund och sitta där med en bok, dator, ljuslykta att tända när skymningen faller och en varm filt att lägga om axlarna den sista timmen innan jag går hem igen. Underbart!