Journalist, uppfinnare och kattfrälst

I valet mellan att älga runt en lövad stång och yla om grodor eller mysa med brasa och fosterländsk sång valde jag Sankt Hans aften som vi har här i Danmark den 23 juni varje år; visst är midsommar otroligt fint och att fira den med vännerna hade ju varit jättetrevligt men jag bestämde mig för att resa hem ändå. Och det blev ju problem direkt. Tågen från Stockholm var antingen fullbokade eller snordyra och där har ni ytterligare en sak, Sverige, som ni måste få ordning på, ni framstår som underutvecklade i en tid då allt fler vill resa just med järnväg men tvingas sitta och skumpa på en buss i nio timmar.

Så det blev en lång dag men titta nu, vi är på bron och ordningen återställd!

Jag blir alltid lika glad av att återvända och varm och go inombords, som människan ska vara. All stress rinner av mig och jag ringde M som sprang ned från lägenheten och mötte mig för en öl. Kvällen är alldeles ljummen.

Minns ni att jag berättade hur jag spelade nätbridge och en amerikan då skrev till en svensk ”those swedes and their gang shootings!”? Det förvånade mig mycket att en godtycklig amerikan var så insatt i Sveriges allvarliga situation att hen som första syrlighet, när partnern, svensken alltså, spelade fel drog till med detta och jag trodde ju ett tag att det här handlade om någon med en särskild koppling till Sverige. Det var därför jag chattade lite med amerikanen men det visade sig att det inte var så.

Men jag och amerikanen fortsatte att skriva till varandra och nu ska vi inleda ett slags samarbete. Att helt täcka en så stor marknad som USA, för att sprida den riktiga bilden av Sverige som ett livsfarligt land att vistas och bo i, är inte lätt, det vet jag som ju har jobbat med frågan länge; jag och andra med mig har haft som mål att nå ut med all information om våldet och kriminaliteten i Sverige till andra länder för att på så sätt sätta press på Sveriges politiker. Money talks, heter det ju och om Sveriges rykte blev nedsmutsat skulle också ekonomin ta stryk – vilket rimligen borde få vem som helst i Sveriges ledning att omedelbart agera. Och vi lyckades ju och gjorde det väl, den svenska kronan står numera lågt i kurs, tillväxten är sämst i Europa och internationella aktörer väljer andra länder att samarbeta med.

Det var bara ett problem – Sveriges politiker verkar inte bry sig om att landet snart är bankrutt, heller. I alla fall fattar de inte de beslut som skulle återupprätta Sveriges rykte, ty ”fler poliser”, ”längre straff” och annat trams lär inte hjälpa eftersom det är MENA som är problemet och de bryr sig inte om sådana trivialiteter som liv, död eller att krypa in i finkan på livstid, de är ju djur och inte människor. Det som måste till är massutvisning, vilket är en fullt genomförbar handling då en stor del av MENA tillåtits söka asyl i strid med Dublinförordningen, Sverige kunde hur enkelt som helst göra sig av med enorma mängder skadedjur på bara några dygn och bara det skulle skapa ett betydligt större lugn i landet. Om man sedan dessutom konsekvent återkallade medborgarskapet för och utvisade alla importer som begått brott vore ordningen mer eller mindre återställd. Och du som läser det här:

Tro inte på någon av Sveriges politiker när de säger att det ”inte går” att göra så här. De ljuger nämligen, det går alldeles utmärkt om man bara bestämmer sig för det som kan tyckas självklart – att det inte är Sveriges problem vart de man skickar ur landet tar vägen. Det är bara att köra oönskat material till gränsen och tippa av det, om ”mottagarländer” sedan knorrar blir det ett problem för den som inte har någonstans att ta vägen, inte för Sverige.

Häpp!

Ändå tror jag att den hårda plånbokens metod kommer att vara framgångsrik i det långa loppet. Ingen ansvarig person, vare sig den sedan är vd för ett större företag eller finansminister, kan i längden blunda för ett minuskonto från helvetet och när man till detta lägger att allt fler välutbildade svenskar lämnar landet och därför inte längre betalar skatt och konsumerar är det nog en tidsfråga tills man helt enkelt tvingas agera. Än så länge ljuger Sveriges regering och opposition om läget men till slut håller inte det längre. Med Andreas Cervenkas ord är ett land som liksom Sverige har en mycket låg eller obefintlig statsskuld inte nödvändigtvis rikt, om själva landet förfaller och är ruttet spelar det ingen roll att man inte står i skuld och vad värre är – har man kört sin kreditvärdighet i botten kommer man heller inte att kunna låna när man väl kommer på bättre tankar.

Så det är fantastiskt bra att jag knutit den här amerikanska kontakten! En kontakt som har kontakter som i sin tur har kontakter som har ännu fler kontakter…då växer det exponentiellt. Mer och mer lättarbetat blir det ju också, de ”svenska” MENA-djuren vet ju snart inga gränser så det är riktigt smaskiga historier jag/vi kan presentera. Och om och när vi har rott det här i hamn? Då är Sverige rökt. Inget land överlever att världens starkaste ekonomi väljer bort det.

Det här känns toppen!

Ska vi kanske ta det här med varför de kriminella MENA-importerna är djur och inte människor, då? Jag kallar dem ju det; jag kallar dem djur. Apor, kallar jag dem också. Och jag gör det därför att det är en korrekt benämning.

Människan skiljer sig från övriga djur, det vet vi alla. Vi har en större hjärna som kan tänka abstrakt, så att vi till exempel har tidsuppfattning och därmed kan planera våra liv, se framtida konsekvenser av vårt handlande och bygga avancerade minnesbilder. Vi har uppfunnit matematiken och med hjälp av den kvantifierat och förstått hur vår omvärld fungerar fysiskt, vilket lett till att vi kunnat bygga både skyskrapor, broar och farkoster som tagit oss till månen. Och vi skapar musik, uppfinner, skriver och läser – vi är kort sagt tänkande varelser på ett helt annat sätt än andra djur.

Men det stannar inte där. Vi har också något som kallas moral, en universell uppfattning om vad som är rätt och fel och dit hör bland annat att inte skada andra människor eller ta deras egendom eller liv utan tvärtom hjälpa och samarbeta med omgivningen. Ur det springer sedan rättsstaten med sina sanktioner mot den som inte följer den samhälleliga överenskommelse moralen format och som tjänar syftet att trygga lugn och ro så att viktigare uppgifter kan lösas. Det här är själva definitionen på mänsklighet, en uppsättning regler som tryggar kollektivets överlevnad; det är vårt särmärke som gjort oss överlägsna alla andra arter – just därför att vi i grunden sätter arten före individen. Och vi vet att det hänger samman med det vi kallar intelligens, det kan man se genom att studera hur en högre IQ medför mer anvancerade, moraliska resonemang och överväganden samt en mer utvecklad empatisk förmåga (alltså att man klarar att sätta sig in i hur andra människor tänker, vilket inte ska förväxlas med ett allmänt gullegullande med kreti och pleti). Vilken bakgrund, utbildning eller socioekonomisk situation en individ har spelar däremot ingen roll.

Och den som inte definieras av denna moral är alltså inte människa. Den må gå upprätt på två ben och rent formellt tillhöra Homo sapiens men är ändå inte människa och rättsskipningen har alltid haft och har som mål att avlägsna denna felkonstruerade individ från gruppen, så att den inte kan reproducera sig och föra degenerationen vidare.

Kan den som ska få kallas människa aldrig frångå den grundläggande moralen? Kan hon aldrig mörda eller ta från andra det som inte rätteligen tillhör henne? Nej, faktiskt inte. Till och med om man tänker sig att bara två människor är tillsammans i en situation där man inte har föda nog att överleva kommer de att samarbeta för att skaffa den födan i stället för att försöka äta upp den andre. Och då är det inte så svårt att inse vad det handlar om när varelser dödar, förnedringsrånar, knivskär och allmänt skadar andra i ett samhälle där du har alla möjligheter att kunna utveckla dig själv, genom studier och på andra sätt och där den som inte har tillräckligt med pengar själv får hjälp till mat och tak över huvudet.

Är det viktigt det här då, att kalla Sveriges kriminella importer för djur? Ja, det är faktiskt det. Det är viktigt att se och förstå att de här individerna inte beter sig som de gör därför att de är ”trångbodda”, lever i ”utanförskapsområden”, ”misslyckas i skolan” eller något annat av allt det som förvirrade och dumma svenskar lyfter som förslag utan att de mördar, rånar, knivskär och spränger människor av enda anledning – att de inte själva är människor. De saknar det som konstituerar en människa. De är djur, farliga djur som ett sunt fungerande rättssystem ska oskadliggöra och varför de blivit sådana får väl bero på vad som helst (rimligen en dålig genetik just eftersom man vet att moral och empati hör ihop med intelligens),  det är ointressant ur samhällets perspektiv.

Varför den här diskussionen kring brist på mänsklighet inte är mer vidlyftig förstår faktiskt inte jag – men då står jag å andra sidan nästan alltid som ett frågetecken inför Sveriges och svenskars mycket märkliga sätt att hantera det som kallas verkligheten. Men jag har skrivit det många gånger förr och jag tänker det igen: Kanske är problemet att svenskarna inte kommit i kontakt med den stora, stygga världen i någon vidare utsträckning. Kanske förstår eller klarar de inte att ta in det som är ack så enkelt för oss andra, nämligen att ondskan finns överallt och alltid måste motarbetas för att den inte ska få fäste och ta över. En slags fundamental naivitet, alltså, som till slut ledde till att Sverige gick under.

Jag respekterar bara några få svenska journalister, resten är idioter om man frågar mig. De är flockdjur som likt får vandrar tillsammans i en och samma riktning och det är ju tragikomiskt eftersom just journalister ska tänka helt fritt och förutsättningslöst men tvärtom korsar alltså normalt inte en enda tanke som går utanför den av kåren för tillfället sanktionerade uppfattningen i en viss fråga skallen på dem. Och nu avser jag inte oss som skriver om sakfrågor inom ett visst område, där fungerar det bättre.

Mycket riktigt, också, är en av de där mycket få som jag tycker är smart och duktig specialiserad inom ekonomi och nu har han skrivit det här om ett land i ekonomiskt fritt fall. Vi talar om Sverige, gott folk. Skit-Sverige, vars valuta och allmänna rykte är ett dåligt skämt i andra länder, vi talar om den illaluktande, före detta välfärdsnationen Sverige som själv tror att den fortfarande ”ligger i topp” inom alla möjliga områden när sanningen är att man snart befinner sig på samma nivå som riktigt fattiga länder och betraktas just så.

Cervenka skriver:

Ännu märkligare blir upplevelsen efter ankomst på Kastrup. Det är som att återinträda i civilisationen. Och den som nyttjar Köpenhamns tunnelbana behöver, till skillnad från i Stockholm, inte fundera på om man av misstag klivit in på Spårvägsmuseet.

Jag skrattar där jag sitter och läser, eftersom jag känner igen mig så väl. Jag reser ju fortfarande då och då till Sverige (även om jag funderar på att helt sluta med det, sannolikheten att drabbas av landets extrema kriminalitet var ändå relativt liten förut men nu är det på riktigt farligt att befinna sig i Sverige, det visar de senaste dagarna) och för varje gång ser jag hur det blir bara värre och värre. I Köpenhamn har vi självkörande tunnelbana men trots detta har jag aldrig upplevt någon som varit bråkig eller hotfull, så att jag känt ett behov av någon ”tågvärd” – i Stockholm dräller det av aggressiva och uppenbart psykiskt sjuka personer, man ser sig för kan jag säga. I Köpenhamn är det rent och snyggt och det som ska fungera gör det, inte som när jag senast reste med SJ och hela golvet men även många säten var nedsölade med kak- och chipssmulor och man inte kunde erbjuda kaffe ”eftersom man inte hade något vatten”. Wow! Inget vatten! Ni hör ju själva, det är u-landsvarning på den. (När jag undrade varför man inte städat vagnen fick jag svaret att man ”bara plockstädade” mellan två turer. Okej? Bryr jag mig som resenär om något annat än att det är rent och snyggt? Skiter inte jag fullkomlig i vilka rutiner man har? Herregud…)

Det finns förstås flera förklaringar till att Sverige dekat ner sig så och dit hör de ständiga utförsäljningarna och privatiseringarna av det som borde vara statliga åtaganden. Det är inte fel att tillåta privata aktörer men de ska i så fall övervakas och styras, inte släppas lösa som vilddjur som tuggar i sig det bästa och godaste och lämnar bara rester kvar för andra att ta hand om och även om sjuk- och tandvården utgör de mest flagranta exemplen, eftersom det drabbar människor i särskilt utsatta lägen, finns samma problematik överallt. Hur är det till exempel ens möjligt att vara så dum att man låter landets järnväg ha mer än en ansvarig? Det ser vi resultatet av i dag, vilket förstås är extra allvarligt när tänkande människor vill åka mer tåg än någonsin, för att försöka rädda det som räddas kan av vår miljö.

Och så har vi de enorma kostnader MENA-invandringen orsakar Sverige. Cervenka tar inte upp det och han är ju ekonomijournalist så det är väl rimligt men det behövs inte många vare sig hjärnceller eller sekunder för att göra ett snabbt överslag och apornas framfart belastar ju också hela samhällets vitala delar på ett så förödande sätt: skola, sjukvård, arbetsmarknad, bostadsmarknad, polis, rättsväsende….det är ingen ände på vad djuren ställer till. (Jadå, jag ska försöka hinna skriva det där inlägget om varför jag kallar dem ”apor” och djur” men det är egentligen inte svårt alls utan handlar bara om att vissa egenskaper skiljer människan från övriga djur och att dessa egenskaper saknas. Och så är det viktigt att tala klarspråk och inte ägna sig eufemismer, sådant försenar och försvårar bara de åtgärder som måste till genast.)

Cervenka skriver också i sin text, lite raljerande:

Turligt nog för svenska politiker är den svenska kronan så svag att allt färre medborgare har råd att lämna landet och med egna ögon beskåda hur långt vi halkat efter.

Och det är ju kul men också väldigt allvarligt. För svenskarna saknar självinsikt, de tror fortfarande att ”vi har den bästa sjukvården” och skolan är också ”bra”, precis som ”vi också är världsledande inom IT”. Att man i andra länder vid det här laget gapskrattar åt sådana uttalanden förstår svensken inte ens och även om det nog beror mer på att man har så svårt att släppa bilden av det land som en gång fanns än på uteblivna utlandsvistelser så är naiviteten i sig alarmerande. För att kunna åtgärda ett problem krävs ju att man identifierar det.

Tack för fina födelsedagshälsningar och presenter (de flesta fick jag i förväg eftersom vi reste bort).

Och tack till dig som är med mig här – middagen var precis så god som vi kunde vänta oss och musiken så vacker.

Nu ska vi sova så att vi är utvilade till hemresan.

Sverige var länge ett av världens tryggaste och mest välfungerande länder. Som ni vet finns inget av det kvar, Sverige är numera Europas farligaste land att vistas i och ligger föga smickrande i absolut topp avseende skjutningar på öppen gata, bombdåd, knivskärningar, våldtäkter och annan kriminalitet, både grov och mer vardaglig.

Hur kunde det bli så här? Svaret är lika enkelt som pinsamt – det beror på att svenskarna är skrattretande korkade och långsamma. När svenskarna ställs inför ett problem måste de utreda saken i en halv evighet och därefter drar ett oräkneligt antal debatter i gång, där svensken säger hur den tycker att saker och ting borde vara, hur det borde fungera (och att den fromma förhoppningen inte har ett skvatt med verkligheten att göra bekommer inte svensken).

Och det var ju en utmärkt metodik i det Sverige som en gång fanns. När befolkningen bestod av laglydiga medborgare som gick till jobbet och betalade skatt och som det mest busiga möjligen knullade med grannen i ett snår på midsommarnatten var det tvärtom väldigt bra att man noga övervägde beslut som sedan i sin tur kunde överklagas; den tunga, svenska byråkratin malde långsamt men var oftast rättvis och Sverige tuffade på med mellanmjölk och en allt högre levnadsstandard. Till den alltmer blommande välfärden bidrog inte minst de människor som med jämna mellanrum kom från andra länder – italienarna som hämtades i det sönderbombade Europa när andra världskriget var över och blev billig arbetskraft i alla fabriker som gick på högvarv (eftersom Sverige givit fri lejd åt nazisterna och därför slapp bli ockuperade, så att man som enda europeiska land hade produktionen rullande när allt skulle byggas upp på nytt), grekerna, finländarna, sydamerikaner…och så på 1990-talet flyktingarna från Balkan. Alla dessa nya invånare i Sverige hade två saker gemensamt – en välfungerande hjärna och en vilja att jobba hårt för att lyckas i det nya landet.

Sen kom MENA och som grupp (med iranier som ett lysande undantag, iranier är fantastiskt begåvade och duktiga, där de jobbar inom avancerade yrken i hela Sverige) betraktade har de något helt annat gemensamt – en mycket dåligt fungerande hjärna och (därför) ingen ambition och förmåga alls. Men svenskarna fattade inte, de trodde på fullt allvar att de här gökarna skulle anpassa sig de också och bli ”en resurs”. Jag och andra tjatade i år om motsatsen! Vi som sett patrasket på nära och andra håll i världen visste och vet hur de fungerar, hur de aldrig klarar något själva utan skriker på andra att stoppa mat och medicin i käften på dem och hur de, förmodligen någonstans i dimman medvetna om sin underlägsenhet och därför hatiska, angriper människor och samhällen som lyckats. Ni har faktiskt hört det i evigheter om ni bara avkodat budskapet rätt, fastän det i svensk media alltid förvrängs till att ”palestinier” är de utsatta och elaka Israel de som ”anfaller” medan det i verkligheten förhåller sig på rakt motsatt vis, ni har läst om konflikten i Mellanöstern som en del yra höns tror att man ska kunna lösa men som alltid kommer att finnas där och som omfattar betydligt fler länder än Israels närmsta grannar. Detta är MENA.

Om det var roligt att få rätt? Naturligtvis inte, det finns inget annat än tragik i hur Sverige gick under. För Sverige har gått under, landet kommer inte att lyckas vända den här skutan, riket kantrar och svajar, nedtyngt av MENA och deras vanliga lata och kriminella levnadsstil – som en båt på Medelhavet med ”flyktingar” (a k a lycksökare med en IQ på som bäst runt 70).

Jag brukar ofta kalla svenskarna ”dumma” och på ett sätt har jag rätt, man är ju faktiskt ”dum” om man, medvetet eller ej, ljuger för sig själv eftersom verkligheten förr eller senare kommer i kapp och då blivit mycket jobbigare att ta itu med än den varit om man agerat direkt. Kanske är jag också influerad av min mormor, som alltid talade om svenskarna som ”dumma”? Kanske är det en fråga om temperament, där min otålighet med just långsamma människor är ett av mina mer utmärkande drag? Men jag vet att det inte är riktigt så där enkelt, den långsamme eleven i klassrummet, som tar tid på sig för att bli klar, behöver inte vara ointelligent alls och kan mycket väl vara den som i det långa loppet drar det längsta strået. Ett exempel: Jag spelar ju mycket bridge på nätet och en av de fasta partners som jag har skrev en gång, i privat meddelande: ”Du är ju duktig som fan och snabb, men ibland skulle du faktiskt vinna på att låta det ta några sekunder extra. Du hade fått hem ett stick till om du bara tänkt ett varv till och gjort så här….” och så följde en liten förklaring. Fan! Han hade ju rätt!

Men oavsett det där måste svenskarna lära om nu och överge sin senfärdighet. Hela världen snurrar snabbare, med internet och fler resvägar (den svenska befolkningsförändringen är till stora delar ett resultat av detta). Människor tar emot och delar information inom loppet av några sekunder, på gott och ont och då måste myndigheter och politiker kunna matcha detta, man måste själva fatta beslut otroligt mycket snabbare än man i dag gör och den gamla gången vid till exempel förändringar i lagstiftning håller inte längre. Mot detta ställs förstås rättssäkerhet och demokratiska värden, det är en svår balansgång men den hade kunnat vara mindre vinglig om svenska politiker tagit de enorma problem MENA-invandringen orsakat Sverige på allvar och i tid. Nu måste man i stället välja mellan demokratins överlevnad och dess innersta värden, till exempel genom snabbspår för att kunna återta medborgarskap, utvisa på nya grunder (som att någon tillåtits söka asyl i Sverige i strid med Dublinförordningen) och tillåta preventiv förvaring av personer som misstänks kunna begå allvarliga brott. Det är en allt annat än bra situation – men nödvändig. Absolut nödvändig ty i ett land där grovt kriminella är de som dikterar villkoren (och hotar och dödar de som inte ställer upp på samma villkor) är ingen fri. Det landet saknar allt vad demokrati heter. Det landet är en diktatur.

Det landet är Sverige av i dag.

I dag när vi gick omkring hittade vi den ultimata restaurangen till morgondagens middag. Det är ju för att jag fyller år då som vi reste hit men på måndag åker vi hem igen, det här blir en fin avslutning på några fantastiska dagar och personalen var också så vänlig när vi ville beställa en minitårta till kaffet efter maten, de erbjöd sig att baka precis enligt mina önskemål så nu väntar en gudomlig liten skapelse i choklad på oss efter den trerätters lyxmåltid som blir ett välkommet avbrott i vår gatuståndsmat.

Men det är tur att man har pigga ben! Bara någon enstaka gång har vi hoppat på en spårvagn, för övrigt har vi använt oss av apostlahästarna och han kallade mig ”brisk”.

– Hvorfor taler du engelsk?

– Jeg synes det er så sjovt et ord!

Tja, vem vet hur långa mina telomerer är? Jag har berättat många gånger här i bloggen hur jag älskar att promenera genom städer där jag befinner mig och bor och förr i tiden var det ju Stockholm. Herregud som jag gick – från Söder, över Västerbron, till Fridhemsplan, vidare mot Odenplan och ändå upp på Valhallavägen – och jag njöt varje sekund, alla årstider; det var underbart skönt och underbart vackert med särskilt Västerbron som en absolut favorit. Men numera är Stockholm alldeles för farligt att röra sig i. Det beror på den galna importen av MENA-djur som inte på laglig väg klarar att skaffa sig det de trodde att de skulle få i Sverige och därför försöker bli rika genom att handla med narkotika på olika nivåer, varvid de skjuter hej vilt omkring sig och fullkomligt förstör all civilisation. I ett civiliserat samhälle skjuts det nämligen inte på gator och torg, människors hem sprängs inte i luften, små pojkar på cykel körs inte ihjäl av lågbegåvade apor i bil, elever knivhugger inte andra elever och vanliga människor vågar röra sig fritt ute men Sverige, där allt detta och mer därtill sker, är i dag Europas farligaste land att vistas i och det är bara i knarkkartellernas Mexico som det sprängs och bombas mer. Det visar väl vad Sverige blivit – ett u-land, en bananrepublik som andra länder inte vill ha att göra med och jag förstår faktiskt inte hur någon normal människa kan välja att bo kvar där. Det senaste jag hörde var dessutom att det inträffat en omfattande skjutning i Farsta i Stockholm, där en 65-årig kvinna skadats eller avlidit (det är i skrivande stund oklart vilket) och jag betvivlar starkt att hon är något annat än en helt oskyldig person som bara gjorde misstaget att gå utomhus i babianrepubliken Sverige. Svenskar: Märker ni inte att det blir bara värre och värre? Förstår ni inte att det är för sent för Sverige? Förstår ni inte att ni måste lämna ett land där polisen om denna händelse i Farsta säger: ”Nu ska vi hålla förhör med de gripna och så får vi se om de ska vara fortsatt frihetsberövade.”. Man tänker alltså eventuellt släppa ut dessa djur så att de kan skjuta fler? Ni är för fan inte kloka i Sverige.

Och varför är de av er som har något i huvudet kvar??? Det är obegripligt.

Nej, det fick bli Köpenhamn och som ni ju till och med fått se på bild här i bloggen, om ni nu inte upplevt det själva, är staden mycket vacker och dessutom på ett helt annat sätt än Stockholm också en metropol. I Köpenhamn är man i Europa, Stockholm är en storstad men långt från den internationella pulsen – jag är mycket nöjd med mitt byte och faktiskt tacksam att Sverige, som jag ändå aldrig känt någon direkt samhörighet med, spårade ur så att flytten blev av.

Om ungefär 23 timmar men för 66 år sedan såg jag dagens ljus på Sabbtasbergs BB i Stocholm och det har vi bestämt oss för att fira. Det blir god mat, som sagt men sedan hem till hotellet eftersom tåget går ganska tidigt. Jag är nöjd och glad med de här dagarna i Europas vackraste huvudstad och reser hem med fina minnen i bagaget.

Det är inte alla som får vakna i Prag, som jag just gjort. Inte alla som får känna doften av nybryggt kaffe på det lilla hotellet där vi bor och springa ned till frukosten med kurrande mage. Inte alla.

Jag älskar Prag, det är Europas vackraste och bästa stad om man frågar mig. Visst är Paris fantastiskt och London…och Hamburg…och Rom är ju så vackert…absolut – men inget slår Prag. Inget slår staden där klockan slår; där det astronomiska uret uppträder med döden i huvudrollen och man hittar ölhus med den mest fantastiska, ljusa lager. Här föddes Kafka och här är det olidligt lätt att vara.

Att återerövra Prag, att resa hit igen, har varit något av det svåraste för mig sedan Anders död. För det var ju här han och jag travade omkring på gatorna, sedan jag övertalat honom att följa med mig till hjärtat av Europa, det var här vi, kissnödiga så att det skrek om det eftersom vi deltagit i en ”ölvandring”, stod och hoppade i väntan på spårvagnen upp till Zizkov och sedan sprang in på hotellet, den ena till en toalett i foajén, den andra upp på rummet. Jag har aldrig varit så glad att jag tränat min bäckenbotten genom hela livet, kan jag säga och Anders skrattade och sa att det där måste nog ha varit hans personliga rekord i sprängfylld blåsa. Och på Karlsbron ställde jag upp Anders bredvid figurerna som pryder den, tog bild efter bild efter bild medan han klagade och gnällde och sa att han inte ville vara ”som en turist” och jag skrattande svarade att det var just därför jag gjorde det här, just för att det är så man förväntas bete sig och få saker är så komiska som när folk försöker falla in i det de tror att andra tycker är normalt.

– Du har väl aldrig brytt dig ett skvatt om normalt?

Sa Anders. Nä, så klart inte men bilderna som blev är i dag skatter för mig. Om han bara hade fått leva! Varför fick inte han leva vidare? Jag lever ju, jag finns, varför skulle just han behöva försvinna?! Svaret är fruktansvärt i all sin enkelhet men fullständigt ofattbart; det är bara så här grymt livet kan vara.

Anders och jag hade olika sätt att resa, han hade visserligen också tågluffat som ung men sen blev det mest sol- och skidresor som jag förstod det. Sånt har ju jag aldrig begripit vitsen med, jag är den typiska stadsturisten som vill uppleva lokal kultur, gå på opera och teatrar och museer, hitta de bästa kaféerna och ströva omkring. ”Har du varit i Prag också?”, sa jag en dag, när vi talade om var i Europa vi rest. Det hade han inte, dit hade de inte tagit sig under tågluffen och jag sa att det var ju inte klokt, Prag är mer Europa än alla andra städer i vår världsdel, har man inte sett Prag så har man inte sett Europa, då har man inte levt – nu måste det bli en ändring! Och så tog jag lite ledigt under en kurs på journalistutbildningen och vi satte oss på tåget från Kalmar.

Och nu var det ett annat tåg. En annan man. En kortare resväg, för från Köpenhamn är det bara en kort bit till kontinenten och vi var snart framme. Men Zizko blev det inte. Ett annat hotell.

Där jag, eder undertecknade, sitter i sängen med en massa kuddar bakom ryggen och laptopen i knäet, för att blogga. Som sagt är jag hungrig som en varg, doften av nybryggt kaffe och färskt bröd har slingrat sig upp till mig, jag ska alldeles strax gå ned till frukosten. Vädret verkar lite halvmulet och prognosen talar om regn i eftermiddag med temperaturer runt strax över 20 grader. Det låter bra, hemma i Köpenhamn är det visst fortfarande snustorrt. Perfekt gå-på-stan-väder.

Och häng nu inte upp er på texten i musiken här. Det handlar inte om de exakta orden, det är som vanligt känslan som är det viktiga; Kathy kan vara Anders eller så är hon jag. Eller båda. God morgon på er.

Nu blir det fritt fram för skratt. Fritt fram att peka finger och säga:

– Ha! Där sitter hon i sitt Danmark, den lilla fjanten. Och ändå kan hon inte sluta tänka på Sverige, därför att han finns där och och hon inte kan glömma honom.

Så är det och visst är det för jävligt? Jag menar, det vore ju en sak om jag riskerade att torka ihop alldeles, om jag fick vada omkring i ensamhet och tristess utan någon att ha lite skoj med men jag kan ringa till både den ene och den andre om och när andan faller på. Ändå:

(funderande) Undrar vad han skulle ha sagt om det?

(skrattande) Nu hade han nog flinat!

Kan inte någon förklara det här för mig, kan ni inte förklara det här mysteriet som rätt som det är dykt upp, hela livet? Det är inget speciellt med en man, han är helt ordinär, kanske till och med…tråkig och man säger det till sig själv:

– Han är tråkig, ju!

Och sedan säger man (högt) att han även har töntiga intressen för att bara inte tala om vilka löjliga sidor han följer på nätet:

– Gud, så patetiskt! Har han inget liv?!

(Jodå, han har ett liv och han är på god väg att ta över mitt.)

Men då påpekar någon som känner en väl:

– Om han nu är så tråkig och intetsägande, varför vet du allt det där?

För att han inte lämnar mig någon ro. Men det svarar jag inte, jag kniper nogsamt igen käften och låtsas som om det regnar.

Om jag inte hade den här….självdistansen? Om jag inte hade förmågan att skratta och framför allt skratta åt mig själv? Då skulle jag ha varit ett vrak, vid det här laget. Då hade jag tvingats till terapi för att försöka förstå hur två människor kan passa så bra ihop och ändå leva sina liv så långt, ack så långt, från varandra, hur de kan välja bort fullt medvetna om att varje förlorad sekund är en tragedi.

Men jag kan alltså dra på munnen. Jag tänjer smilbanden och grinar glatt mot det absurda.

Tills en natt kommer då jag varit uppe och donat med en massa saker och packat inför en liten Europaresa (trevligt med Danmark är nämligen också att nästa stopp är Tyskland och vips är man nere på kontinenten), så att det börjar ljusna utanför mitt fönster och Öresund skymtar grått i gryningen? Då kommer ändå vemodet och det griper om mig så att jag nästan inte kan andas. Jag vill springa ut på den steniga stranden, dra lungorna fulla av luft, vråla över till andra sidan:

– Hör du mig?!

I stället rullar jag om några minuter ned min mörkläggningsgardin och skickar ett sms till min reskamrat om att för säkerhets skull ringa och väcka mig i god tid, så att vi inte missar tåget.

Jag är praktisk.

Jag är förnuftig.

Men hopplöst förälskad.

Varför inte fortsätta på den inslagna vägen och ta upp det här. Herregud, ”vilken typ av penis imponerar på kvinnor”???

Nåja, den här utseendehysterin drabbar ju inte bara män utan ännu mer kvinnor, som även funderar över fittan och skärskådar tuttar, läppar, anus och fan vet allt. Fastän de som håller på så förhoppningsvis är relativt få? Jo, jag hoppas det eftersom dåligt självförtroende aldrig kan sminkas eller opereras bort och den som försöker lär nog hamna i en ond och nedåtgående spiral där man gör bara mer och mer för att duga men mår allt sämre. Resten är väl som jag själv som i ett helt liv gått omkring och känt att jag duger som jag är – fastän allt annat än perfekt.

Men alltså…har ni hört på maken att kvinnor alltså inte bara skulle gå omkring och bedöma kukar utan dessutom koppla kukutseendet till en viss personlighet?! Jag satt här och tänkte efter, kan jag själv skönja ett mönster bland de inte helt få enögda snokar jag haft nöjet att möta och faktiskt fann jag ett svar. Vill ni veta vad det är? Det är så här:

Ser inget mönster. Och anledningen är att jag inte, shame on me!, la på minnet hur den såg ut. Man kan tortera mig och jag kommer inte att kunna svara på om den var lång eller kort eller tjock eller hit eller dit eftersom den helt garanterat var normal; en helt förödande majoritet är ju det och förhåller det sig annorlunda är det ett medicinskt problem som man kan råda bot på. Precis som med kvinnor som kan ha stora blygdläppar eller små, bröst i alla varianter och former och höga kindben eller runda lår. Wow! Visst är det fantastiskt! Att vi är olika men ändå, som sagt, helt normala.

Nej, jag hade antagligen fullt upp med att uppleva mannen som kuken satt på, i stället. Hans sätt. Vad han sa. Vad av det han sa som fick mig att skratta. Hur gott kaffe han gjorde efteråt. Och om jag ville träffa honom igen. Sånt. Inga kukstudier för mig. Personstudier, bara. Ja, och så förstås vad han kunde göra med sitt kön och om det fick mig att njuta, men det har ju bara med annat än utseende att göra. Och jag har faktiskt aldrig hört någon kvinna som just träffat en man säga:

– Han har en helt fantastisk kuk! Det här kan bli nåt!

Däremot har jag hört följande jag vet inte hur många gånger:

– Han är trevlig. Och kul; vi hade kul! Så verkar han trygg och vänlig också, någon som det är värt att försöka bygga på. Och till sist hade han något att säga mig – och jag förhoppningsvis något att säga honom.

Och så ett litet leende. Lite blänk av förväntan i ögonen. Kinder som redan börjat blossa i rosa.

Koppla av killar, den duger som den är, jag lovar. Läs inte sån här skit, skratta bara åt tramset.