Sverige var länge ett av världens tryggaste och mest välfungerande länder. Som ni vet finns inget av det kvar, Sverige är numera Europas farligaste land att vistas i och ligger föga smickrande i absolut topp avseende skjutningar på öppen gata, bombdåd, knivskärningar, våldtäkter och annan kriminalitet, både grov och mer vardaglig.
Hur kunde det bli så här? Svaret är lika enkelt som pinsamt – det beror på att svenskarna är skrattretande korkade och långsamma. När svenskarna ställs inför ett problem måste de utreda saken i en halv evighet och därefter drar ett oräkneligt antal debatter i gång, där svensken säger hur den tycker att saker och ting borde vara, hur det borde fungera (och att den fromma förhoppningen inte har ett skvatt med verkligheten att göra bekommer inte svensken).
Och det var ju en utmärkt metodik i det Sverige som en gång fanns. När befolkningen bestod av laglydiga medborgare som gick till jobbet och betalade skatt och som det mest busiga möjligen knullade med grannen i ett snår på midsommarnatten var det tvärtom väldigt bra att man noga övervägde beslut som sedan i sin tur kunde överklagas; den tunga, svenska byråkratin malde långsamt men var oftast rättvis och Sverige tuffade på med mellanmjölk och en allt högre levnadsstandard. Till den alltmer blommande välfärden bidrog inte minst de människor som med jämna mellanrum kom från andra länder – italienarna som hämtades i det sönderbombade Europa när andra världskriget var över och blev billig arbetskraft i alla fabriker som gick på högvarv (eftersom Sverige givit fri lejd åt nazisterna och därför slapp bli ockuperade, så att man som enda europeiska land hade produktionen rullande när allt skulle byggas upp på nytt), grekerna, finländarna, sydamerikaner…och så på 1990-talet flyktingarna från Balkan. Alla dessa nya invånare i Sverige hade två saker gemensamt – en välfungerande hjärna och en vilja att jobba hårt för att lyckas i det nya landet.
Sen kom MENA och som grupp (med iranier som ett lysande undantag, iranier är fantastiskt begåvade och duktiga, där de jobbar inom avancerade yrken i hela Sverige) betraktade har de något helt annat gemensamt – en mycket dåligt fungerande hjärna och (därför) ingen ambition och förmåga alls. Men svenskarna fattade inte, de trodde på fullt allvar att de här gökarna skulle anpassa sig de också och bli ”en resurs”. Jag och andra tjatade i år om motsatsen! Vi som sett patrasket på nära och andra håll i världen visste och vet hur de fungerar, hur de aldrig klarar något själva utan skriker på andra att stoppa mat och medicin i käften på dem och hur de, förmodligen någonstans i dimman medvetna om sin underlägsenhet och därför hatiska, angriper människor och samhällen som lyckats. Ni har faktiskt hört det i evigheter om ni bara avkodat budskapet rätt, fastän det i svensk media alltid förvrängs till att ”palestinier” är de utsatta och elaka Israel de som ”anfaller” medan det i verkligheten förhåller sig på rakt motsatt vis, ni har läst om konflikten i Mellanöstern som en del yra höns tror att man ska kunna lösa men som alltid kommer att finnas där och som omfattar betydligt fler länder än Israels närmsta grannar. Detta är MENA.
Om det var roligt att få rätt? Naturligtvis inte, det finns inget annat än tragik i hur Sverige gick under. För Sverige har gått under, landet kommer inte att lyckas vända den här skutan, riket kantrar och svajar, nedtyngt av MENA och deras vanliga lata och kriminella levnadsstil – som en båt på Medelhavet med ”flyktingar” (a k a lycksökare med en IQ på som bäst runt 70).
Jag brukar ofta kalla svenskarna ”dumma” och på ett sätt har jag rätt, man är ju faktiskt ”dum” om man, medvetet eller ej, ljuger för sig själv eftersom verkligheten förr eller senare kommer i kapp och då blivit mycket jobbigare att ta itu med än den varit om man agerat direkt. Kanske är jag också influerad av min mormor, som alltid talade om svenskarna som ”dumma”? Kanske är det en fråga om temperament, där min otålighet med just långsamma människor är ett av mina mer utmärkande drag? Men jag vet att det inte är riktigt så där enkelt, den långsamme eleven i klassrummet, som tar tid på sig för att bli klar, behöver inte vara ointelligent alls och kan mycket väl vara den som i det långa loppet drar det längsta strået. Ett exempel: Jag spelar ju mycket bridge på nätet och en av de fasta partners som jag har skrev en gång, i privat meddelande: ”Du är ju duktig som fan och snabb, men ibland skulle du faktiskt vinna på att låta det ta några sekunder extra. Du hade fått hem ett stick till om du bara tänkt ett varv till och gjort så här….” och så följde en liten förklaring. Fan! Han hade ju rätt!
Men oavsett det där måste svenskarna lära om nu och överge sin senfärdighet. Hela världen snurrar snabbare, med internet och fler resvägar (den svenska befolkningsförändringen är till stora delar ett resultat av detta). Människor tar emot och delar information inom loppet av några sekunder, på gott och ont och då måste myndigheter och politiker kunna matcha detta, man måste själva fatta beslut otroligt mycket snabbare än man i dag gör och den gamla gången vid till exempel förändringar i lagstiftning håller inte längre. Mot detta ställs förstås rättssäkerhet och demokratiska värden, det är en svår balansgång men den hade kunnat vara mindre vinglig om svenska politiker tagit de enorma problem MENA-invandringen orsakat Sverige på allvar och i tid. Nu måste man i stället välja mellan demokratins överlevnad och dess innersta värden, till exempel genom snabbspår för att kunna återta medborgarskap, utvisa på nya grunder (som att någon tillåtits söka asyl i Sverige i strid med Dublinförordningen) och tillåta preventiv förvaring av personer som misstänks kunna begå allvarliga brott. Det är en allt annat än bra situation – men nödvändig. Absolut nödvändig ty i ett land där grovt kriminella är de som dikterar villkoren (och hotar och dödar de som inte ställer upp på samma villkor) är ingen fri. Det landet saknar allt vad demokrati heter. Det landet är en diktatur.
Det landet är Sverige av i dag.