Det är inte alla som får vakna i Prag, som jag just gjort. Inte alla som får känna doften av nybryggt kaffe på det lilla hotellet där vi bor och springa ned till frukosten med kurrande mage. Inte alla.
Jag älskar Prag, det är Europas vackraste och bästa stad om man frågar mig. Visst är Paris fantastiskt och London…och Hamburg…och Rom är ju så vackert…absolut – men inget slår Prag. Inget slår staden där klockan slår; där det astronomiska uret uppträder med döden i huvudrollen och man hittar ölhus med den mest fantastiska, ljusa lager. Här föddes Kafka och här är det olidligt lätt att vara.
Att återerövra Prag, att resa hit igen, har varit något av det svåraste för mig sedan Anders död. För det var ju här han och jag travade omkring på gatorna, sedan jag övertalat honom att följa med mig till hjärtat av Europa, det var här vi, kissnödiga så att det skrek om det eftersom vi deltagit i en ”ölvandring”, stod och hoppade i väntan på spårvagnen upp till Zizkov och sedan sprang in på hotellet, den ena till en toalett i foajén, den andra upp på rummet. Jag har aldrig varit så glad att jag tränat min bäckenbotten genom hela livet, kan jag säga och Anders skrattade och sa att det där måste nog ha varit hans personliga rekord i sprängfylld blåsa. Och på Karlsbron ställde jag upp Anders bredvid figurerna som pryder den, tog bild efter bild efter bild medan han klagade och gnällde och sa att han inte ville vara ”som en turist” och jag skrattande svarade att det var just därför jag gjorde det här, just för att det är så man förväntas bete sig och få saker är så komiska som när folk försöker falla in i det de tror att andra tycker är normalt.
– Du har väl aldrig brytt dig ett skvatt om normalt?
Sa Anders. Nä, så klart inte men bilderna som blev är i dag skatter för mig. Om han bara hade fått leva! Varför fick inte han leva vidare? Jag lever ju, jag finns, varför skulle just han behöva försvinna?! Svaret är fruktansvärt i all sin enkelhet men fullständigt ofattbart; det är bara så här grymt livet kan vara.
Anders och jag hade olika sätt att resa, han hade visserligen också tågluffat som ung men sen blev det mest sol- och skidresor som jag förstod det. Sånt har ju jag aldrig begripit vitsen med, jag är den typiska stadsturisten som vill uppleva lokal kultur, gå på opera och teatrar och museer, hitta de bästa kaféerna och ströva omkring. ”Har du varit i Prag också?”, sa jag en dag, när vi talade om var i Europa vi rest. Det hade han inte, dit hade de inte tagit sig under tågluffen och jag sa att det var ju inte klokt, Prag är mer Europa än alla andra städer i vår världsdel, har man inte sett Prag så har man inte sett Europa, då har man inte levt – nu måste det bli en ändring! Och så tog jag lite ledigt under en kurs på journalistutbildningen och vi satte oss på tåget från Kalmar.
Och nu var det ett annat tåg. En annan man. En kortare resväg, för från Köpenhamn är det bara en kort bit till kontinenten och vi var snart framme. Men Zizko blev det inte. Ett annat hotell.
Där jag, eder undertecknade, sitter i sängen med en massa kuddar bakom ryggen och laptopen i knäet, för att blogga. Som sagt är jag hungrig som en varg, doften av nybryggt kaffe och färskt bröd har slingrat sig upp till mig, jag ska alldeles strax gå ned till frukosten. Vädret verkar lite halvmulet och prognosen talar om regn i eftermiddag med temperaturer runt strax över 20 grader. Det låter bra, hemma i Köpenhamn är det visst fortfarande snustorrt. Perfekt gå-på-stan-väder.
Och häng nu inte upp er på texten i musiken här. Det handlar inte om de exakta orden, det är som vanligt känslan som är det viktiga; Kathy kan vara Anders eller så är hon jag. Eller båda. God morgon på er.