Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Och så är ni då vid vägs ände, Sverige. Ni klarade det inte, er gränslösa dumhet fick er att tro att man kan importera MENA-djur i mängder utan att själv hamna i Mellanösterns konflikter och nu lever ni med konsekvenserna. Får jag gratulera? Får jag skratta åt er där ni ligger och ska sova, rädda och smärtsamt medvetna om att i morgon kan det vara ni som aldrig vaknar, era barn som ligger blodigt sönderslitna i sina sängar? Tack! Ni förtjänar det!

Vi var många som försökte förklara vad MENA är och vad som skulle hända med Sverige om ni lät dem komma in i landet. Som skrev och beskrev hur MENA är att likna vid ett slags primitiva varelser från förhistorisk tid, utan den förfining som långsamt men säkert formade dagens västliga demokratier; hur de med ett enda undantag, Iran, genom sin låga intelligens som i sin tur genererar ett rovdjurslikt beteende utan mänskliga inslag som empati, konsekvensanalys och normal förmåga till behärskning ödelägger allt som kommer i deras väg. I alla år trodde Sverige att Israel var en demonisk stat som ville stackars ”palestinier” (det finns inget ”Palestina” och därmed inga ”palestinier”, det är en social konstruktion som tillkommit för att försöka skapa ett ”Palestina”, ungefär som när någon vill göra lögnen till sanning genom att upprepa den tillräckligt ofta) illa. Vem vet, ni kanske har greppat nu? Äntligen fattat att Israel bara försvarar sig. Försvarar sig, hela tiden, mot stenkastande MENA-djur (ofta inte äldre än 7-8 år), mot lågpannade och apliknande existenser som trots att de förmår noll och intet vill ha ”samma rättigheter” som israeler och när de inte får det angriper både det israeliska samhället och dess medborgare med de mest barbariska metoder. Ah! Nu trillade tioöringen ned?!:

Det hon beskriver är ju Sverige!

Ja, just det. Och Israel.

Magdalena Andersson vill nu, när Sverige är i fullskaligt krig och terrorn skördar många offer, ofta helt oskyldiga, varje dag, få hjälp av de övriga nordiska länderna. Men varför skulle till exempel Danmark hjälpa Sverige? Som man bäddar får man ligga och knullar man kameler blir det kladdigt efteråt, det är ett val man gjort. Punkt. Slut. Möjligen (troligen) stänger däremot Sveriges grannländer snart gränserna för att inte själva smittas. Det har jag också varnat för i åratal.

Varför förstod jag från första stund vad som skulle hända? Varför gjorde andra samma sak medan i princip hela Sveriges befolkning stod som fårskallar och svalde de officiellt sanktionerade lögnerna om hur MENA-djuren som kom skulle bli ”tillgångar”, särskilt ”på sikt”. Varför sa vi andra att absolut är invandring en förutsättning för den genblandning som förebygger inavel, ett positivt kulturellt tillskott, en begåvningsinjektion och allmänt en trevlig företeelse – men bara om det handlar om normalt fungerande individer med mänskliga egenskaper?

Det handlar om självständigt tänkande. Om att aldrig tro på någon annan än sig själv och faktiskt förakta alla de där som går i flock och bekräftar varandra utan att det ens finns någon sanning att förhålla sig till. Och så är vi nog bra på att räkna, också, Ni vet….ett, två, tre….och tangenter som riktar sig och derivatorer, dessa metafunktioner som beskriver andra funktioner som i sin tur beskriver….det mesta står att finna om man förmår tolka siffror rätt. På det sättet är det till exempel uppenbart att MENA som grupp fungerar så dåligt i västliga demokratier att de aldrig bör släppas in, en iakttagelse och en åsikt som när den framförts fått politiskt rättrogna att störta med huvudet före rakt in i en vägg. Och det är roligt!….riktigt roligt, eftersom man inte förmått svalka sinnet och fundera kring om det faktiskt kan ligga något i den där iakttagelsen utan genast börjat hojta om ”det individuella perspektivet” och om att ”inte alla blir kriminella” (minsann!). Som om någon hade hävdat motsatsen? När det enda som hänt är att man räknat och sett hur MENA är överrepresenterade inom i princip all brottslighet. Hur de vägrar anpassa sig till de västliga kulturer de av oklar (*host*) anledning vill vara en del av. Hur dålig utbildning och förmåga de ofta har. Eller sammanfattat, just:

Hur de som grupp på så många olika plan kommer att bli en sådan belastning för de stackars länder som släppt in större mängder av dem att samma länder går under.

Nu vill Sveriges statsminister ta hjälp av militär. Tja, det borde både han själv och andra svenska politiker gjort i två decennier redan, för att hålla godtagbar ordning på svenska gator och torg tills man kunnat göra sig av med MENA. För det finns nämligen ingen möjllighet att straffa bort MENA-kriminaliteten, det här handlar om djur som inte värderar vare sig sitt eget eller andras liv särskilt högt och när en av dem har flugit i väg till Allah står genast fler små svin beredda att ta över. ”Vi ser inget slut på det här”, säger den svenska polisen om den så kallade ”våldsvåg” (det korrekta ordet är krig) som i vågor och likt en kaskadspya sveper över Sverige, med vänliga hälsningar från MENA. Och det är riktigt. Det finns inget slut – så länge man inte gör slut. På MENA.

Svenska folk, nu är det ni eller de. Möjligen kan militär få bukt med den yttersta udden av allt det fruktansvärda våld som blivit svensk vardag men ska ni bli fria igen och ett välfärdsland som förr, en rik stat där kreativitet och kultur frodas, då måste MENA bort. Helt bort. Utrotas. Det är enkelt: Mangla var sin MENA eller gå under.

Ja, allt är bra med mig. Jag har inte ramlat ned i en å, ej heller brunnit upp. Det är bara kärleken som tar tid och jag har ingen lust att lägga energi på så mycket mer än den.

Men just nu ska jag göra ett undantag och kommentera den helt absurda situation Sverige befinner sig i.

Jag talade för evigheter sedan om vad som skulle hända när man började massimportera MENA-människor, det var nämligen självklart. Dessa…varelser fungerar ingenstans, inte ens i sina egna länder och även om jag fattar mer och snabbare än de flesta känns det oerhört att svenskarna inte greppade i alla fall detta. Men av det jag sagt och skrivit har förvirrade (och rimligen stendumma) personer dragit slutsatsen att jag skulle vara någon slags rasist och främlingfientlig person. Det är jag alltså inte, tvärtom har jag ett oändligt antal gånger påpekat att Sveriges stora framgångar sedan andra världskriget berodde på att man tog emot många människor från många länder – tyskar, italienarna, grekerna, finnarna, sydamerikaner, människorna från Balkan… – som alla jobbade, betalade skatt och, inte minst, ökade medelbegåvningen i landet avsevärt. För låt oss vara ärliga, svenskarna själva, där kring 1945, var inte supervässade i skallen. Sverige drog ifrån därför att man sluppit kriget – och för att man fick sina invandrare.

Problemet är alltså inte invandringen, den är alltid positiv så länge det handlar om begåvade och duktiga människor. Den är bra för genetiken och den är bra för ekonomin och kulturen. Problemet är MENA (utom iranierna som klarar sig galant i Sverige). Det är inte svårt – notera omvärlden med en klar blick och tänk alltid själv. Samt snoka i statistik.

Och nej, det känns inte alls roligt att ha fått rätt till hundra procent, vi lider med er i Sverige, blir ledsna när vi läser hur ni inte vågar låta era barn leka ute eller gå själva till skolan. Hur ni får era bostäder söndersprängda och hur ni när som helst kan vara den som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Hur era bilar brinner.

Samtidigt är det väl bra att det nu går utför med landet i en allt snabbare takt, då slår man i botten och så får vi se om det Sverige som en gång fanns kan återuppstå. Själv har jag ju deltagit och varit drivande i arbetet att utomlands sprida bilden av Sverige sådan den utvecklats sedan millennieskiftet, då MENA-importen tog fart och man får säga att vi varit framgångsrika; det var också självklart att det skulle bli så för till slut är det alltid pengarna som talar. I dag är den svenska kronan en skräpvaluta, begåvade och välutbildade människor vill inte längre komma till Sverige för att till exempel forska och jobba och svenskarna själva flyttar i allt snabbare takt till andra europeiska länder. Då går förfallet snabbt.

Tja, det var väl det hela. Det fanns en gång ett välmående land som hette Sverige. Och sedan försvann det.

Men jag såg det, som sagt, som jag ser allt. Och jag flyttade och sedan fick jag andra att flytta efter, nu lever vi här och trivs fantastiskt bra. Jag tror också att jag är så mycket mer lyckligt lottad än andra människor som lämnat sina hemländer för jag längtar inte tillbaka. Kanske är det genetiskt inlärt, ett resultat av tidigare generationers flackande men förändringen är en del av min personlighet, helt nödvändig för att jag ska trivas; det är den som är motorn och motivationen. Dessutom kände jag mig aldrig hemma i Sverige, där man var så försiktig….och beige? Så konform…alla alltid klädda i uniform som visserligen varierade med tid och social kontext men i grunden var samma företeelse; några hade palestinasjal och näbbstövlar, andra V-jeans från Gul&Blå och en del drog med tiden på sig en läkarrock. Mer spännande blev det aldrig och egensinniga individualister sågs som ufon.

Och avslutningsvis har jag insett att jag lever med en sjuhelvetes språkbegåvning! Nu är han ju allmänt mycket smart men att lära sig så bra danska på mindre än två månader, det imponerar till och med på mig.

Middag med bedste venner i aften, men vi er allerede hjemme. Hvorfor? Søndag er som sædvanlig booket med husvisning, at finde et nyt hjem kan fuldstændig bryde alle sociale forbindelser? Spøg til side, jeg tror vi snart har købt og det bliver så fint.

Og nu om dage har jeg i min omgangskreds fået navnet Import-Carina. Jeg forstod ikke noget i starten, men så sagde min bedste veninde M at ”Det er fordi du importerer mænd her til Danmark. Men vi er taknemmelige, de er jo veluddannede og dygtige, det er bare et spørgsmål om at takke og tage imod.”. Eh? Man skulle tro de talte i hundredvis – hvis jeg ikke er blevet senil er det kun nogle få? Men ham der nu er blev både bekymret og lidt sur, så nu har vi en rigtig sjov spørgetime her i sengen (blandet med husannoncer). Helt sikkert – I’m in heaven!

Jeg sagde:

Det er sådan her: Gammel kærlighed ruster ikke og det faktum at der gik næsten halvtreds år før vi tog fat på sagen gør den kun endnu mere speciel og unik. Hvorfor vi, eller rettere jeg, bare lod den filmaften, da vi ikke engang var tyve år gamle, gå i vasken vil vi (jeg) aldrig få svar på og derfor er det meningsløst at spekulere. Og dig? Du forsøgte, siger du, at spørge om vi kunne mødes igen men jeg ville bare med en bus? Du prøvede, men da du ikke fik et hurtigt ja gav du op. Alt det er meget menneskeligt, vi var så unge og sikkert utrygge, utålmodige også, på den måde man er når man tror ​​man har hele livet foran sig (hvilket man normalt har); det vigtige er at vi har hinanden nu. Jeg kan være forvirret og usikker mange gange i livet men når det er virkelig seriøst tøver jeg aldrig, så går jeg bare ligeud og hvis det ender galt har jeg i hvert fald levet fuldt ud og med hjertet i hånden.

Bagefter sagde han:

– Nu skal jeg lave te og bage scones, du kan tjekke nogle husannoncer imens.

Og enhver der har boet sammen med nogle mænd gennem årene ved hvad det vil sige. It translates to I love you, ladies.

Jag vet att jag är en oromantisk sort. Jag vet, men kom inte dragande med skitsnacket att det gör mig ovanlig som kvinna, tvärtom tror jag att bilden av kvinnor som ständigt ömhetstörstande och sugna på långa filmkvällar tillsammans med mannen är en av alla tiders mest odlade myter. De flesta kvinnor jag känner är ungefär som jag:

• De har en massa projekt i gång och har helt enkelt inte tid att ligga och såsa i en säng timme efter timme.
• Om de ligger i en säng timme efter timme så vill de gärna ägna sig åt något vettigt, som att läsa en bok eller se en intressant dokumentär och detta inte på mannens arm.

Sen är det väl klart att jag är mer rastlös och otålig än de flesta kanske, det kan jag skriva under på. Och så tröttnar jag, jag kan vara nyförälskad i flera veckor men sen kliver jag ur den bubblan och riktar mina tankemissiler mot alla de håll jag brukar, det börjar kännas enahanda med ett enda jätteintresse och långsamt men säkert bryter jag mig ur famntag till förmån för intag – av mat, kultur, poddar, bloggar och inte minst musik. Missförstå mig inte, jag tröttnar inte alls på personen, tvärtom har alla förhållanden jag gått in i varit tämligen långa, men på samma sätt som min mamma alltid brukade berätta om hur fruktansvärt trist det var med mig när jag var liten och hon försökte ta upp mig i knäet för lite gullegull och jag bara slingrade mig ner så får jag nog av den där ständiga fysiska närvaron i alla nära relationer. Sorry, det är bara sån jag är.

Och så är det ju detta med huset! Som en narkoman som måste få sin drog tittar jag på programmet 3 x beliggenhed (jag tror att det i Sverige heter ”Husjägarna Danmark”) eftersom jag tänker att där kan jag verkligen lära mig något? Jag kan få ordning på områdena utanför Köpenhamn, vilka som verkar bra och hur kommunikationerna ser ut och så vidare. Men jag börjar undra om alla avsnitt är repriser från typ 2010? Priserna vi hittar är ungefär tre gånger så höga och det gör mig hypernervös – är tanken i Danmark att man ska pruta allt till en bråkdel av vad säljaren begär? I så fall ligger jag illa till, jag hatar att pruta och har alltid var så tacksam att jag mest levt i länder där denna ovana inte finns; något fånigare än situationen där två människor ägnar massor av tid åt att tjafsa om vad något ska kosta är svårt att tänka sig och förklaringen till att man vill ägna sig åt det är för mig helt ogreppbar. Vill man inbilla sig att man gjort en bättre affär än man har? Handlar det om kukmätning i kronor (och ören)? Löjligt, ju.

Som sagt, huspriserna nära Köpenhamn är som klubbslag i skallen och jag har redan fattat att närmare staden än Hørsholm eller Kokkedal kommer vi inte. Eller vi skulle kunna göra det om vi började låna massor men det har jag sagt nej till, det räcker så bra med att priserna i sig förmodligen pekar på en övervärdering.

– Men vi ska ju bo där resten av livet?

– Spelar ingen roll. Den som är i skuld är aldrig fri – inte ens som död.

– *skrattar högt* Nämen, fy fan! Du är verkligen lika cynisk som de som känner dig säger.

Jag skrattar själv och ja, kanske är jag lite cynisk av mig. Men rätt klartänkt också. I alla fall ibland.

Skämt åsido har vi hittat ett par, tre hus som vi är riktigt intresserade av och nu jämför vi mest andra objekt med dem. Vi har kollat med Civilstyrelsen också och det ska inte vara några problem för oss att köpa hus, vi uppfyller villkoren. Ska vi också bli danska medborgare? Det kan man bli på ett ganska enkelt sätt om man är nordisk medborgare men jag uppfyller inte riktigt alla villkor, jag har inte bott sju år i Danmark. Men man kan också ansöka om medborgarskap, då ska man bland annat visa prov på goda kunskaper i det danska språket och om det danska samhället, man får inte vara straffad, man ska kunna försörja sig själv, man ska svära trohet mot dansk lag och så vidare. Inga problem för mig med något av detta, helt tvärtom, men frågan är om vi inte ska ta det steget tillsammans, jag och mannen? Nåja, vi får se, jag måste tänka igenom det. Men att jag skulle återvända till Sverige? Nej, det tror jag inte. Det skulle jag inte vilja. Jeg bliver her, som vi säger i Danmark.

Hoppsan, mannen är tydligen klar med kvällens husletande. Sedan hur länge? Någon snarkar i min säng….

Denne husjagt driver mig til vanvid! Da vi lige er kommet hjem klokken tre om morgenen (altså efter lidt mere end en time siden) efter at have spist og drukket godt med gode venner går det straks i gang og vi skal sidde med computeren i sengen og søge via et kort. Yuk! Det kan han, hvis han vil – jeg har trukket en flaske vin op og taget et glas frem. Og skriver i bloggen…

– Om vi ska hitta något måste vi ju hjälpas åt!

– Du ska tala danska.

– Jag ska tala danska när vi ska diskutera hus? Du inser att det betyder att allting kommer att ta minst dubbelt så lång tid.

– Det är så man lär sig.

– Va?

– Genom att man måste. Man måste släppa sargen och ge sig ut som Bambi på isen. Låt det bli fel hur många gånger som helst, jag rättar.

*stöööööööööööööööööön*

Så nu sitter vi här och han talar svenska. Jeg taler dansk. I natt har han hittat följande:

Med hyggligt stor tomt, vilket är svårt att hitta i närheten av Köpenhamn.

Och så ett jättekonstigt hus med bland annat rosa på väggarna?

Må jeg endelig sove? Tak!

Og til mine kære landsmænd skriver jeg lidt mere personligt. 🙂

Nu er der gået flere uger siden manden kom til mig her i Danmark, for at blive. Må jeg fortælle at han er lige så forelsket som jeg – i dette yndige land? Det var kærlighed ved første blik! Jeg viste ham København, alt hvad jeg har fundet der og holder så meget af, cafeerne, de små butikker og ikke mindst bagerierne med deres gode brød. København er næsten som Paris når det kommer til brød, uforlignelig!

At få et job tog ham en dag. Arbejdsmarkedet leder konstant efter mennesker med hans kompetencer, så han bookede en tirsdag fuld af jobsamtaler og tog så aftenen til at beslutte hvor han ville være. Han er tydeligvis privilegeret, forskel på det og at være freelancejournalist….og han tilbød at kræve at virksomheden også skulle ansætte mig, for eksempel til at arbejde med information. Men jeg takkede venligt men bestemt nej – jeg har altid været mig selv og det har jeg tænkt mig at blive ved med.

Efteråret er på vej og København er så smuk i skumringen. Hver aften tager jeg cyklen til S-stationen her, hvor vi bor, lidt uden for storbyen, og møder den mand jeg nu kalder min mand. Det lyder måske som en kliché men jeg er så forelsket – og det er han også. Det her er noget man ikke forventer sker i vores alder (jeg fyldte seksogtres denne sommer), og derfor føles det som sådan en fantastisk gave. Som livets dessert – som forhåbentlig holder længe.

Lige nu sidder vi om aftenen og leder efter huse at købe. Huset jeg lejer er lille (men åh hvor jeg nød det!), vi mangler simpelthen noget større. Det skal under alle omstændigheder være langs S-toget nord for København og så skal vi have tilladelse til at købe, det er ikke oplagt at man som svensker kan gøre det i Danmark. Men nu har han et arbejde og jeg har boet her et stykke tid, måske kan det lykkes og man kan også få dispensation. For eksempel kan du købe hvis du starter en virksomhed og det kunne vi gøre hvis intet andet virker, han kan starte en lille virksomhed og udleje sine tjenester. Og jeg synes det er godt at man har de her regler, at det ikke er som i Sverige, hvor man ikke stiller krav til dem der vil bosætte sig i landet.

At bo her. At have mødt denne mand.

Jeg er glad.

Fascinerad följer jag debatten kring den svenska krönikören, författaren, entreprenören…Linda Skugge och hennes konton på olika sajter som säljer och visar pornografiskt innehåll. Debatten alltså, följer jag. Bilderna eller filmerna eller vad det nu handlar om (både och som jag förstått det och av ett riktigt grovt slag) är helt ointressanta.

På samma sätt som under metoo griper nu en svårförståelig masshysteri omkring sig bland kvinnliga tyckare. Att Linda Skugge säljer sex har analyserats på så många olika sätt, de allra flesta mer eller mindre idiotiska, att jag blir yr; hon tas i försvar (fastän i alla fall jag inte lyckats hitta någon som vill anfalla henne), man hyllar henne för att hon visar ”hur kvinnor ska ha rätt att ta för sig sexuellt” och en hel del anser att hon ”självklart ska få göra som hon vill” (vilket hon uppenbart redan gör) men att hon ”hellre borde sälja sin bostadsrätt för att slippa hora”. Och allas ”Jag-har-inga-gränser-i-vad-jag-säger-för-att-tjäna-pengar”, aka Pernilla Wahlgren, tycker att Linda Skugge är ”dubbelmoralisk” eftersom hon dristade sig att en gång i tiden kritisera sagda Wahlgren för att med ett skynke över rumpan och brösten vända från kameran posera på omslaget till någon i sammanhanget fullkomligt harmlös tidning. Som om det på något sätt skulle kunna jämföras med att låta män pissa i din mun och piska dig sönder och samman? Vilket enligt uppgift är vad Skugge gör.

Jag har sett bara en som sagt vad det här handlar om och han är man, heter Simon Häggström och jobbar som polis med prostitution och människohandel där kvinnor utnyttjas sexuellt.  På sin Instagram skriver han, utan direkt adressat:

”Jag har känt mig som en fucking queen där jag ägt mina val och tjänat pengar på det. Jag lovar att jag hade mått mycket sämre om jag hade gått och jobbat på typ Donken 9-17 för 15 000 i månaden.”

Citatet ovan är hämtat från en influencer aktiv på OnlyFans. På Instagram har hon tiotusentals följare varav många av dem är unga tjejer.

Efter att i 15 år ha arbetat mot prostitution och människohandel så har jag de senaste åren märkt att det allt oftare letar sig in en helt ny typ av resonemang kring dessa frågor från i synnerhet ett antal olika influencers. De menar att sälja sex eller pornografiskt material via digitala plattformar är ett sätt att som kvinna ta makten över sin egen kropp och samtidigt kunna tjäna mycket pengar. Det handlar om en ny typ av ”kvinnlig frigörelse” där unga kvinnor kan bli framgångsrika på alla plan genom att erbjuda sina olika ”tjänster” till män som är villiga att betala.

Den här typen av retorik är livsfarlig och extremt ansvarslös. Jag och mina kollegor möter varje vecka unga tjejer som har svalt den här typen av lögner eftersom ingen berättat för dem om priset de får betala. Depressioner, ångest, självmordstankar, skam, skuld, övergrepp, självskadebeteende. Listan av skadeverkningar kan göras lång.

Att som influencer basunera ut till sina följare att det här är ett bra sätt att tjäna pengar är vidrigt. Att ständigt leverera nytt content, inte tänka på konsekvenserna kring vad man lägger ut och bara tänka på sig själv och sin egen framgång verkar vara mer regel än undantag i vissa influencer-kretsar.

Jag vill påstå att som vuxen har man ett ansvar som gäller även på sociala medier. Och detta ansvar gäller i allra högsta grad även influencers. Jag kan inte annat än fundera på hur länge dessa profiler ska komma undan med att basunera ut sådant här skräp till sina följare? För sanningen är att de som ägnar sig åt detta skickar tonårstjejer raka vägen ner i fördärvet med den här typen av skitsnack.

Som sagt – ingen direkt adressat. Och Linda Skugge själv säger ju tydligt att hon säljer sig för att klara hyran och kunna ge sina barn det där lilla extra, alltså precis det som normalt är förklaringen till att kvinnor i alla tider förnedrat sig intill utplåning för att tillfresställa män med en egendomlig uppfattning om att deras sexuella behov är av gudomlig karaktär och därför måste uppfyllas; trasiga kvinnor som på egen hand måste få vardagen att fungera och som så gärna vill kunna sätta lite guldkant på den; vara lite som alla andra – inte behöva bo i ett kyffe utan ha över till en fin klänning någon enda jävla gång. Vad vet jag om hur man resonerar i den situationen? Jag som alltid haft det jag velat och behövt och mer därtill, jag som fått höra ”Det är så härligt att du tar för dig så sexuellt!” men bara i en högst privat relation som jag själv valt och som ingen annan någonsin tagit eller kommer att ta del av. Kanske tänker man att det ska vara enbart för ett litet tag, tills den mest akuta ekonomiska krisen är över? Och så fastnar man? Det var ju så lätt….eller i alla fall…enkelt?…bara att blunda, låtsas som om han inte ligger där ovanpå dig därför att han kört in ett mynt i springan, man kunde rentav fundera över vad man ska göra efteråt? Kanske ta en kaffe på stan! Och numera, man ställer sig framför kameran i några sekunder, poserar med benen brett isär och cashar in direkt via Swish. Inget fysiskt kladdande, i alla fall. På så sätt rent.

Linda Skugge har alltid tagit ut svängarna ordentligt och hon gör det även i detta. Men varför inte bara lyssna på henne? Hon har ju till och med valt att kalla sitt konto Lady Lazarus, vilket är en dikt skriven av den så sataniskt begåvade författaren Sylvia Plath, som led av ständiga depressioner och tog sitt liv bara 30 år gammal:

[..]

For the eyeing of my scars, there is a charge
For the hearing of my heart——
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair or my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash—
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there——

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

Det finns inga lyckliga horor.

Edit: Man kan alltid besöka den utmärkta sidan intedinhora. Där finns mycket att läsa och lära, om prostituerades utsatthet och situation.