Journalist, uppfinnare och kattfrälst

En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna på Ring P1 i Sveriges Radio, det tvingar mig att dunka huvudet i bordet upprepade gånger så att gammal skit faller ur det. Och numera har det också tillkommit ytterligare ett irritationsmoment.

Det är den nya, svenska mundiarrén ”Jamen”. Har ni hört det? Var och varannan svensk mening inleds i dag med ”Jamen”, gärna följt av ”jag tänker att” och det börjar bli olidligt att lyssna och se på svensk radio och tv, faktiskt. Den senaste tiden har det brunsmetat sig fast i nästan alla intervjuer jag hört.

Forskning visar att människans förmåga att imitera andra är unik och ger oss en god social förmåga som främjar bland annat samarbete och gjort vår art överlägsen andra. Men den kan också verka negativt. – Det blir en ond cirkel när vi härmar varandra utan att tänka, sa Carolin Zorell, som genomförde en studie i miljömässigt hållbara val vid Örebro universitet.

Själv hade jag en period för många år sedan då jag slängde in ”liksom” hela tiden. Sådana där så kallade utfyllnadsord tjänar syftet att ge oss tid att tänka samtidigt som vi talar – och jag talar ju mycket – men till slut var folk i min närhet lika trötta på mig som jag just nu är på ”Jamen” och ”jag tänker att” och sa till. Det var och är jag tacksam för eftersom effekten av ett sådant beteende ofta blir att andra slutar lyssna och så får man mindre sagt än om man använt färre ord. Men det tog lång tid att slipa bort ovanan och än i dag kan jag komma på mig med ett återfall.

Så du som vet med dig att du kör med detta ”jamen” och ”jag tänker att” i tid och otid – försök att sluta. Du driver oss andra till vansinne och du kan ha hur viktiga saker som helst att berätta – vi minns inget efteråt.

Och så stod det där, helt plötsligt, på flashen: Elin Kjos, den svenska ”träningsprofilen” som så tappert levde med obotlig lungcancer i flera år, hade avlidit.

Jag följde Elin på sociala medier och förstod den sista tiden att det inte var långt kvar men blev likväl mycket ledsen när nyheten kom. Herregud, trettiofem år – det är ju ingenting. Det borde finnas lagar mot sådant. Någon borde ställa sig att skrika, klättra upp på barrikader, som nu i Paris och demonstrera. Trettiofem år. Och då var de sista tre dessutom fyllda av ångest och sorg.

Nej. Det är inte acceptabelt.

Och jag vet på ett ungefär vad de som blev kvar går igenom – trampet i en dimma av overklighet, den enorma tröttheten när väntan på döden väl är över och en fullständigt tom mängd som inte går att fylla. Man gråter inte nödvändigtvis, det är mer att….dagarna bara glider förbi en efter en och man tänker att låt dem göra det, kanske blir det bättre med tiden….för det är väl så man säger?…att det blir ”bättre med tiden” och om man är riktigt hurtfrisk kanske till och med att ”tiden läker alla sår”. Fast det där är en helvetes jävla lögn! Det enda som händer är att man glömmer lite, så att någon slags slemmig sårskorpa lägger sig över sorgen, men en kväll när man inte vaktar sig själv i varje avseende kommer man åt det och vätska och var rinner och sölar ned; det luktar illa och ser ut som fan, det är i sanning ingen vacker syn precis som döden aldrig är vacker utan full av skit och spyor och feber och svett som torkar och stinker och fall på toaletten när snart alla hjärnans neuroner är angripna och ingenting längre fungerar.

Själv hade jag idéer om att försöka panikknulla mig ur det. Jag har alltid sett på sex som ett nöje och ett sätt att koppla av i första hand och en gång läste jag en artikel (det var i nån sån där ”damtidning”) där man listade olika ”sextyper”. Det visade sig då att jag var ”den flyktiga sorten” som ”fokuserar på den egna njutningen” och verkligen borde ”låta saker och ting ta sin tid”. Blä!!! Jag fattar inte varför man ska ta sig fram på krokiga småvägar när motorvägen bara…ligger där och väntar på en, med flera filer och omkörning? För mig är målet – och inget annat – meningen. Så primitiv är jag och när det sedan i ”damtidningen” dessutom antyddes att det här sättet att vara i sexet mest är ”manligt” visste jag säkert att antingen var de ute på rejält hal is eller så hade jag varit i säng med enbart eunucker. I princip alla män jag legat med (reservation för att jag missar någon) har nämligen klagat just på det här, det är de som tyckt att jag haft en ”klinisk” inställning, det är de och inte jag som velat spendera halva kvällar med förspel och efterspel och gud vet vad.

Vad ville jag säga? Jo! Att jag tänkte att det kunde vara bra att blåsa ur hjärnan helt med en massa sex. Men det fungerade inte. Jag började bara tänka på Anders och på vad han skulle ha sagt, jag mindes hans omtanke och hans försök att ”lugna ned dig i alla fall en aning”, som när han köpte svarta ljus som satt i lampetter bakom sängen och påstods sprida ”ett magiskt sken”. Ljusen var av plast och innehöll en oljekammare som hela tiden behövde fyllas på för att de fortsatt skulle vara ”magiska” och jag tröttnade ganska snart på dem, jag sa till Anders att antingen tog han mig som den jag var eller så fick han väl hitta någon annan som tyckte att det var skoj att ligga och nöta timme ut och timme in. Han såg ut som om jag hällt en hink kallt vatten över honom men accepterade tingens ordning.

Det började jag tänka på och när jag gjorde det ville jag bara ha kaffe och inget som helst sex. (Men jag erbjöd alltid mannen som jag hade tagit hem för att rensa hjärnan med en kopp innan de gick med oförrättat ärende och de flesta tackade märkligt nog ja.) Och kanske, vem vet, hade det fungerat om en man som förstått att jag just då var en olycka som höll på att hända, en tragedi för mig själv, korsat min väg. Den där som i första hand hade klätt av min hjärna och hittat alla tankar och all förtvivlan, all sårbarhet som brände sönder synapserna som det kändes och sedan bara suttit där tyst med mig. Om han som i stället vidgar mina vyer råkat dyka upp som av en slump?

Men sådana män är ovanliga, faktiskt har jag bara träffat en enda under hela min livstid som verkligen förstått mig och honom är jag så rädd för att jag emigrerat. (Det var väl smart av mig?!)

Så jag tog S-tåget ”ind til byen” där vi drack öl, några stycken. Gott. Och N ringde och berättade en sak som jag helt missat. Se där. Jag har hela tiden varit nästan säker på min sak men nu vet jag. Och fattar just därför ingenting.

Nu ska vi ta en av mina favoriter i repris. Jag hoppas att ni förstår innebörden av ordet invariant och därmed att ”Gud” är ett konstant begrepp, oförändrat från en referensram till en annan och inte en gubbe på ett moln, för det musiken handlar om och det Elin Kjos sa och säger oss alla är att vi ska ta varje sekund till vara. Det kan handla om kaffet till extrapris eller, som för mig, insikten att jag haft kärleken framför mig länge utan att fatta det och även om vi inte alltid får den där lockvaran ska vi i alla fall vara ärliga och leva fullt ut.

Sov nu gott, alla små. Det ska jag själv – jag har blivit alldeles för sen och sångtexten är mitt i prick även på det sättet.

Jag får många frågor om det här med att flytta till Danmark – är det svårt att lära sig språket, är danskarna välkomnande, hur hittar man bäst en bostad….och jag länkar till en sida som man kan ta sig vidare från.

Resten blir ju mina personliga erfarenheter. Och nej, jag tyckte inte att det var svårt att lära mig danska, men det berodde nog på att jag hade övat lite långt innan jag bestämde mig för att flytta till Köpenhamn; jag hade redan grunderna och ett visst ordförråd. Och så älskar jag att lära mig nya saker, så mest var det kul!

Att läsa danska är direkt lätt, det är när en dansk sätter i gång att tala fort på sitt språk som utmaningen kommer men då får man ju göra som i vilket land som helst och be personen att sakta in lite. Jag vet inte hur många gånger jag uttalade orden ”Kan du tale lidt langsommere, jeg prøver at lære dansk?” men ingen blev sur eller irriterad, tvärtom reagerade man som väl de flesta människor gör när det börjar handla om det egna modersmålet och jag fick mycket hjälp. Det händer förresten fortfarande att jag måste fråga om något ord eller uttryck även om det mesta flyter på bra nu.

Att själv tala danska är en lustig utmaning, till att börja med. Jag minns en gång när jag var hemma hos min vän N i Stockholm och passade på att öva danskt uttal med Google Translate. Hon sa: ”Inga problem med det där! Det är bara att låta som om man håller på att spy, ju!”. Nåja, riktigt så enkelt är det inte och jag har tränat mycket, ändå hörs det säkert fortfarande att jag inte är infödd. Det är mycket svårt att få precis den där rätta intonationen i ett främmande språk, till och med efter många, många år, men jag får ändå påstå att jag talar danska flytande vid det här laget.

Är danskarna så där vänliga och mysiga som svenskarna tror? Det är klart att det finns danska skitstövlar men bilden av den glade och gemytlige dansken stämmer ändå och manifesterar sig väl i det danska ”hygge”. En del skulle kanske översätta ”hygge” med ”mys” men det stämmer inte helt, ”hygge” är en hel livsstil, ett sätt att ta livet till vara varje dag, att hitta guldkornen och njuta fullt ut i vardagen. Jag vet att jag på sin tid bloggade om kunderna som blev insnöade på Ikea i Ålborg därför att det är ett så bra exempel på ”hygge” och jag ska lägg ut klippet igen nu. Titta på filmen, lyckas ni hitta en sur min så är ni duktiga. I stället för att klaga och gnälla för att det inte går att ta bilen hem gör man den här kvällen till något kul och mannen som är anställd på Ikea och har dukat fram godsaker säger:

– Og så har vi alle tiders hygge her!

Det är en väldigt talande bild av Danmark. Faktiskt. Själv mår jag fantastiskt bra av det där, för jag är i grunden en så intensiv person och vinner mycket på att sakta ned en aning. Ännu bättre blir det av att dansken, fastän full med ”hygge”, inte skräder orden. Det är inte alls som i skitnödiga Sverige, där du i princip måste hålla en pistol mot svenskens tinning för att hen ska uttala sin ärliga åsikt, i Danmark säger man rakt ut vad man tycker och sedan kan det bli väldiga diskussioner. Passar mig perfekt.

Förstår ni hur jag menar? Att trivas i ett land handlar ju väldigt lite om var och hur man bor, man måste passa in för att det ska bli bra. Det är därför jag brukar skoja och säga att jag föddes i fel land, Sverige och svenskarnas fega försiktighet får mig bara att känna…..nja, inte ett förakt, det är ett för starkt ord men….irritation. Men i Danmark! Där passar jag!

Många av er har också frågat om jag inte kan lägga ut bilder. Jag är inte så mycket för bilder, både när jag skriver professionellt och här i bloggen är det texterna, de verbala budskapen, som intresserar mig. Men nu har ni bett om det där så mycket att jag kapitulerar, jag ska bara vänta på att det blir lite mer vår i Köpenhamn, så att ni får se staden i sin allra vackraste skrud och så tar vi väl en ordentlig kavalkad. För att det inte ska bli som i en turistkatalog kommer jag nog att fokusera på de personliga vattenhålen, de små gatorna man kanske aldrig besöker när man bara är på kort besök. Någon bild på mitt lilla hus blir det däremot inte – det har ni också frågat efter. Icke, det skulle aldrig falla mig in att avslöja något om var jag finns.

Nu ska jag sova. Jag har förberett saker hela dagen och i morgon ska jag träffa de personer jag förberett mig inför.

Ni är för härliga, en del av er som läser här och ger mig ofta så många goda skratt att ni borde ha ett pris. På så sätt gick jag in i loggfilen innan jag började skriva det här inlägget och hittade en sötnos som velat läsa anonymt, med hjälp av ”provider HideMyAss” och jag höll ju på att placera kaffet jag just tagit en klunk av på väggen – ”HideMyAss”, huh? Haha!

Jag befinner mig i Sverige och i går kväll, när jag donade runt i sonens kök, började det liksom….skrapa…på ytterdörren. Sen lät det lite mer och jag tänkte att ”Vafan? Är det en knackning eller vad?” men när jag öppnade stod där en liten tjej med någon form av lika liten vagn som hon drog efter sig och några meter bort stod det som antagligen är hennes pappa, i dörren till lägenheten mitt emot. ”Var det du som knackade på?”, sa jag och då sa pappan att det hade hon inte gjort. Den lilla kärran eller den lilla tösen hade väl kommit emot dörren på något sätt men det där gjorde mig så glad, för hon var söt som en sockerbit när hon tittade på mig med stora ögon. Hoppas att jag inte skrämde henne bara, jag hade sovit en stund och risken är att håret stod på ända.

Nåja, det där var en parentes och ska vi kanske ta det här med olika svenska invandrargrupper igen? För visst förstår jag att många reagerar när jag skriver väldigt aggressivt om detta men man får sansa sig lite och faktiskt ta en titt på verkligheten – och om man gör det kommer man att se att jag har rätt. Frågan blir därefter om grupper alls är intressanta, många hävdar säkert att man alltid bör anlägga ett individperspektiv. Jag är av motsatt uppfattning och skriver än en gång att förmågan att dela in verkligheten i kategorier, att klassificera, är en av människans allra viktigaste, det är så vi får syn på problem som till exempel mäns våld mot kvinnor.

Och på samma sätt som uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” inte betyder att alla män utövar våld mot kvinnor men samtidigt är resultatet av en framgångsrik indelning på gruppnivå är det viktigt och betydelsefullt att konstatera att det är Sveriges invandring från så kallade MENA-länder som lett till den absurda situation landet i dag befinner sig i, inte minst avseende det enormt grova och ständigt förekommande våldet i det offentliga rummet. Aldrig tidigare har Sveriges invandring varit mer till nackdel än till fördel för landet, alltid tidigare har det visserligen förekommit att invandrare varit eller blivit kriminella (precis som etniska svenskar är eller blir kriminella) men de allra flesta som kommit har jobbat sig upp från den situation alla som är nya i ett land hamnar i; utbildat sig om det behövts och inte minst sett till att deras barn skött skolan exemplariskt och sedan börjat bidra till den välfärd de själva fått tillgång till. Det visar förstås det som normalt gäller invandrare, nämligen att man är mer arbetsam och mer kompetent än en godtycklig person i landet man kommit till. Man måste nämligen vara det om man ska lyckas som invandrare – och det är därför invandring normalt är en mycket stor tillgång för mottagarlandet.

Man kan diskutera varför den här nya, svenska invandrargruppen från MENA-länder (Iran undantaget, iranier klarar sig generellt mycket bra i Sverige) inte förmår anpassa sig och börja bidra men åtminstone för mig är det helt ointressant, det räcker med att det är så. Jag är fullkomligt ointresserad av om de verkligen är så lågbegåvade och paranoida att de på fullt allvar tror att svensk socialtjänst ska komma och röva bort deras barn, svenskar som bara inte klarar att erkänna att de missbedömt MENA från första stund griper ju nu efter detta fabricerade halmstrå för att ”förklara” varför MENA inte som alla andra tar hand om och uppfostrar sina ungar utan låter dem drälla omkring fritt och ställa till jävelskap. Och jag kan skratta åt att de uppenbart är lättprovocerade och går på vilka försök som helst att hetsa, så att en halvt efterbliven dansk lyckas starta upp stenkastningar de luxe men det förändrar ju inte det faktum att de ska in i finkan utan att passera ”Gå”.

Sverige ville säkert väl när man lät så många av dem komma in i landet men jag har egna och tidigare erfarenheter och både skrev och sa från början att det här kommer inte att gå bra. Nu har jag tittat på gamla klipp och särskilt ett sticker ut, det är en filmsnutt från 2015 där en polis står på Hyllie station i Skåne, dit de flesta kom och dirigerar en flod av människor: ”Ni som vill söka asyl, gå den här vägen!”. Jojo – det var många som ville det, många av dem dessutom utan att ha några som helst asylskäl. Och naiva Sverige bara lät det hända. Så gick det som det gick – och Sverige blev på mindre än tjugo år en babianrepublik.

Vad ska man göra nu då? Nu när Sverige fallit samman på grund av MENA-invandringen, nu när Sveriges grundskolor inte längre fungerar därför att barn till MENA stör undervisningen så till den milda grad att eleverna erbjuds hörselskydd för att alls få något gjort och för övrigt hotar både klasskamrater och lärare – med konsekvens att hela utbildningsväsendet uppåt påverkas negativt? När personer ur MENA skjuter och spränger dagligen i det svenska offentliga rummet (ofta på beställning av narkotikahandlare på en betydligt högre nivå i hierarkin). När de belastar socialtjänst och sjukvård intill bristningsgränsen? När de mycket sällan bidrar till ett gott samhälle?

Många av de som kom 2015 har faktiskt ännu inte permanent uppehållstillstånd och kan alltså avvisas på ganska enkla sätt – det är bra. Men det ska ju också göras och innan det skett måste man hantera problemet, därför skulle jag tro att många som röstade på något av Sveriges nuvarande regeringspartier känner en stor besvikelse över att de inte effektuerat de löften de själva gav. Var är till exempel visitationszonerna? De fungerar i Danmark och boende i områden som är aktuella reagerar tvärtemot vad svenskar verkar tro positivt på dem, det är nämligen de som i normalfallet drabbas värst av den grova kriminaliteten. De ”strängare straffen” lyser också med sin frånvaro och även om så kallade hårdare tag inte är någon långsiktig lösning, så här pass grovt kriminella bryr sig inte om vilket straff de kan få, de är ju till och med beredda att spela med sitt eget liv, så handlar det om att helt enkelt snabbt få bort dräggen från samhället, om att inkapacitera dem. Den nuvarande svenska regeringen går i stället en annan väg och låter mördare bli medborgare, i den länkade artikeln säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard bara att frågan om en lagändring ”bereds i regeringskansliet”. Det är onekligen ett svar som tyder på handlingsförlamning eller kanske snarast bristande vilja och det var dessutom den förra regeringen som la förslaget. Så det är inte konstigt att opinionssiffrorna ser ut som de gör – om det var val i dag skulle Ulf Kristersson åka ut från Sagerska med en stor smäll – men tyvärr, gott folk, det skulle inte hjälpa med en ny regering, eftersom det inte finns någon svensk politiker som är beredd att göra det som krävs för att lösa MENA-problemet. Det beror på att de värnar sin egen makt och inte Sveriges väl och ve och den som sitter vid den där makten vid ett givet tillfälle aktar sig noga för att stöta sig med motståndarsidan (tills valet närmar sig, då kommer det desto fler uttalanden).

En speciellt intressant iakttagelse i det här är Sverigedemokraterna som helt verkar ha försvunnit från den politiska radarn redan nu och är på god väg att utradera sig själva. Sverigedemokraterna fick väldigt många röster i valet 2022 och av en enda anledning – att verkligen åstadkomma en förändring. Trots detta sitter de nu bara som fåglar på en tråd och tittar på när Kristersson & Co kör Sverige ännu längre ned i skiten och det kostar dem rimligen allt politiskt stöd i nästa val, för varför skulle någon rösta på den som låter sig uttnyttjas utan att få något för det, det är ju ett i princip efterblivet beteende. Själv är jag i och för sig inte förvånad, partiet består ju inte direkt av några raketforskare, men deras beteende nu är ändå märkligt korkat. Det de borde göra är förstås att offentligt gå ut med en varning till den sittande regeringen: ”Nu sätter ni fart med det vi kom överens om eller så blir det nyval”. Det skulle inte göra dem svagare, vilket de kanske själva tror, utan tvärtom, faran ligger ju i att stödja uteblivna åtgärder. Någon direkt makt skulle de heller inte riskera att förlora eftersom de ingen har, särskilt inte när Kristersson och hans kumpaner skiter fullkomligt i allt vad Tidöavtal heter.

Är Sverigedemokraterna på riktigt så korkade att de inte begriper det här? Det är ju ta mig tusan kul om det är så! Riktigt roligt, faktiskt.

För att avsluta:

Det enda som skulle kunna rädda Sverige är faktiskt att det svenska folket gick ut på gator och torg och tog saken i egna händer. Målade plakat med ”Don’t touch my homeland!” och sedan satte i gång med utrensningarna. Men det kommer ju aldrig att ske – för flatare och fegare folk än det svenska finns inte. Det är därför jag skriver att de svenskar som kan ska skynda sig att utvandra från sitt eget land. Särskilt de som har en högre utbildning är varmt välkomna i Danmark och lugn och ro skulle de också få, eftersom inget annat land än Sverige varit så korkat att de låtit MENA fullkomligt välla in. I till exempel Danmark, där jag själv till stora delar bor, är man tvärtom väldigt tydlig med vilka MENA är och nu överväger man också att undanhålla de av dem som inte jobbar och gör rätt för sig rätten till sociala förmåner. Det är bra för det lär skynda på processen att bli av med dem, det här är parasiter som suger blodet ur andra så länge de kan men som försvinner när maten tar slut. Och då har Danmark ändå bara en bråkdel så många MENA som Sverige.

Det blev en lång bloggpost men nu är jag klar. Så här ser alltså jag (och resten av Europa) på MENA-invandringen och ni kan tycka precis vad ni vill om detta. Eller så öppnar ni ögonen och erkänner att jag och andra har rätt.

Nu ska jag jobba denna söndag och halva måndagen och sedan får jag återvända till ett ännu västligt civiliserat land. God morgon på er.

Men det var väl skönt att vi nu blir av med den här losern.

Hon har uppenbart någon form av psykisk störning och enorma problem i sin interaktion med andra människor, särskilt de som överglänser henne verkar det som och det bästa för både henne själv och samhället är att hon försvinner.

Bra.

Jag förstår faktiskt inte det etniskt svenska folket? Ni släpper in enorma mängder lågbegåvade djur i ert land, djur som en stjärt kan räkna ut kommer att klara sig lika bra i Sverige som en amöba. Och när sedan dessa djur förstör allt ni byggt upp under en fruktansvärd massa år, så att den offentliga sektorn totalt kollapsar när den ska försörja misslyckade importdjur som aldrig bidrar via skattsedeln och ständigt utsätts för hot när samma djur inte ”accepterar” ett nej till livslång försörjning samt det offentliga rummet ständigt präglas av händelser som är av den karaktär som sker i krig, utförda och orkestrerade av de invandrardjur som trängde sig in i ert samhälle med start kring millennieskiftet och som ni satt och inbillade er skulle bli en ”resurs” – så stannar ni kvar och låter er rövknullas 24/7?

Jag fattar inte, varför är ni kvar i Sverige? Vill ni verkligen bo i den där skiten? Förstår ni inte att Sverige är en så kallad bananrepublik i dag, för så blir det när en så stor del av befolkningen består av lågbegåvade djur som inte klarar något mer än att utöva våld. De här invandrade djurgrupperna som i dag har ödelagt Sverige fungerar inte bra någonstans i världen. Inte i sina egna länder. Inte i andra länder än Sverige heller. Det beror på att de saknar förmåga – och det har de alltid gjort; inget är nytt under solen och jag försökte i mina kanaler säga detta redan kring år 2000 – det kommer att sluta med en katastrof. Invandring är fantastiskt bra för ett land – så länge man inte tar emot djur från de länder det här handlar om och som brukar sammanfattas i begreppet MENA. Ett land i samma region skiljer ut sig och det är Iran; iranier har blivit en fantastisk tillgång i Sverige men fastän de är lika lyckade som djuren är misslyckade kan de inte väga upp de enorma problem Sverige skaffat sig på grund av sin djurinvandring efter år 2000.

Den här familjen, till exempel. Har ni blivit så vana vid att det är så här Sverige ser ut i dag att ni inte ens orkar resa er, söka jobb i något annat europeiskt land och sedan flytta så fort det bara går? Varför tar ni inte till er att det land ni föddes i inte finns längre och att ni utsätter både er själva och era barn för livsfara varje dag ni blir kvar? De som bär sig åt så här i ert land är som sagt primitiva djur – och ju mer primitiv en varelse är desto mer styrs hon av känslor och infall, radhussprängningen i går, till exempel, har alltså skett för att ett djur blivit kränkt av att ett annat djur visat bilder på sig själv till stöd för ett tredje djur. En intelligent människa, det räcker med en standard-IQ, löser konflikter genom samtal och formella processer.

Djur gör som djuren i Sverige gör nu.

Dottern i radhusfamiljen som intervjuas”vill inte bo kvar”. Nej, det är väl klart att hon inte vill men det finns ingenstans inom Sverige att fly till – de här djuren ni importerat finns överallt numera. Ni måste bort från Sverige, ni måste själva utvandra. Försök nu att förstå detta innan någon av er dör – för det kommer att sluta så och sedan hända bara oftare och oftare.

Eller tror ni att något svenskt politiskt parti ska få ordning på det här? Det kommer de inte att få för det finns bara en sak som skulle hjälpa vid det här laget och det stavas massutvisning. Ni har väl greppat att svensk polis inte klarar situationen? Och att era fega politiker inte sätter in militär? Att fjanten Kristersson trots att han haft möjligheten i flera månader nu fortfarande inte upprättat några visitationszoner och att hans ständigt flåsande kumpan mest vill fraternisera med Anders Thornberg och för övrigt har svårt att släppa gaffeln. Jag röstade själv på ett borgerligt parti eftersom allt annat var sämre i det läget, de skulle i alla fall få en chans. Som ni säkert har märkt – och själv är jag inte ett dugg förvånad, ty grundproblemet är den svenska fegheten, masochismen och oförmågan att säga som det är – har Sverige bara sjunkit ännu längre ned i träsket.

Sverige klarar allt sämre än sina grannländer. Ni tog under pandemin, faktiskt till stora delar på grund av just dumma invandrare som inte klarade att sköta sin hygien i vården, livet av så många av era gamla att människor i Norge, Danmark och Finland hade tårar i ögonen (och att svenskar som inte klarar att erkänna verkligheten nu försöker påstå motsatsen genom beställda rapporter ändrar inte på den saken). Ni blir inte insläppta i Nato (tack och lov, får väl vi andra säga!). Och just nu har ni högre inflation än övriga nordiska länder och hyror och matpriser som tangerar det absurda. Jag lyssnar i skrivande stund på svenska P1 och de talar just om inflationen. En intervjuad person säger då att den till stora bottnar i den svaga, svenska kronan – och det är riktigt. Men förstår ni varför kronan är så svag? Det är inte svårt, valutor påverkas nämligen av hur omvärlden betraktar den och om ni nu inte fattat det heller kan jag meddela att den omvärlden, som jag befinner mig i och har god kontakt med, ser så här på Sverige:

”Det där landet är kört, det går inte ens att besöka landet längre, det är för farligt. De klarar ingenting.”

Omvärlden tror helt enkelt inte på Sverige. Man ser på Sverige som det Sverige är – ett land som gick baklänges från välfärdsstat till babianrepublik på tjugo år. Och ska ni bli av med den stämpeln så handlar det om att massutvisa alla som kommit från MENA-länder. Sluta tjafsa om ”individuellt perspektiv” och om att ”de flesta invandrare ju ändå är bra” – det där är gamla sanningar som gällde när Sveriges invandrare kom från länder som Italien, Grekland, Sydamerika, Balkan…..herregud!, de invandrarna är ju smartare än ni själva, det är de och inte ni som gjorde Sverige oslagbart fantastiskt och välmående!

MENA-pack är något helt annat.

Jag börjar bli rejält trött på kvinnor som skriker våldtäkt och sexuellt ofredande när det passar och ofta flera år efter det påstådda överfallet. På intet sätt påstår jag att det skulle betyda att de ljuger och det är inte svårt att tänka sig in i hur processen med en polisanmälan och en rättegång som kanske ändå slutar med att han går fri måste kännas närmast övermäktig när händelsen är färsk. Men frågan om huruvida ett brott har begåtts ska avgöras av svensk domstol och avstår man från det får man sedan stå sitt kast. Det är inte folkdomstolar och egenhändigt ihopsnickrade tribunaler i sociala medier, sammanträdesrum eller på partikanslier som ska bedöma skuldfrågor.

Ändå är det precis vad som hänt nu när Sara Skyttedal, i samband med att hennes parti ska ha försökt hindra henne från att i tv framföra sin åsikt att cannabis borde vara lagligt, påstår att KD:s partisekreterare Johan Ingerö för snart ett decennium sedan ”försökte ta sig rätten till hennes kropp” genom att ”lägga en hand på insidan av hennes lår”. Ingerö själv säger att det här inte är sant men det spelar ju ingen roll eftersom ett parti inte har råd att ta några risker. Ingerö kan vara skyldig men han kan också vara ren som en barnstjärt – han ryker ändå. För om Ebba inte kickat honom hade sociala medier och arga mediakvinnor gjort det och opinionssiffrorna dykt inte bara ned i källaren utan rent av hela vägen till Hades. Häpp!

Känns mönstret månne igen? Det är bara några veckor sedan polischefen Mats Löfving ”hittades död” i sitt hem efter en offentlig personavrättning iscensatt av ingen mindre än rikspolischefen. Bakgrunden till karaktärsmordet på Mats Löfving var att hans kollega Linda Staaf helt plötsligt, åtminstone om man fick tro polisens säkerhetschef Ari Stenman, dragit sig till minnes hur Löfving under flera år, då hon samtidigt hade ett ”intimt” förhållande med honom, förföljt och trakasserat henne vilket ledde till ett flertal polisanmälningar som först lades ner men senare läckte till Expressen och då gav den högsta polisledningen ett så pass nervöst sammanbrott att någon måste offras för att få tyst på anklagelserna om jäv och annat olämpligt – och så föll lotten på Löfving. Lustigt nog sammanföll Staafs lidnerska knäpp med att någon börjat rota i hennes meritlista genom att begära ut offentliga handlingar.

Efter Skyttedals utspel klingar det oavbrutet i spalterna när den ena kvinnan efter den andra utan ens fråga sig om det Skyttedal säger är sant skyndar till hennes undsättning. Vi får veta att ”det vänder sig i magen” på dessa damer och att den som inte förstår det de själva tydligen ser glasklart är ”dum i huvudet”. Det verkar kort sagt ha inträffat en kollektiv kortslutning, precis som under metoo och det är okej att påstå vad som helst om vem som helst som har en kuk mellan benen. Faktiskt, jag blir nästan tvungen att ställa mig samma fråga som de hjärndöda mansvrak som i olika sociala forum sitter och tycker att Skyttedal måste ljuga ”eftersom ingen fylla i världen kan få någon man att vilja röra henne” – nämligen ”Är kvinnor på riktigt så lättledda idioter?”.

Det är bara några dagar sedan jag skrev ett inlägg om att alltid tänka själv. Jag gör det och mycket riktigt har jag av och till fått utstå en del hån från personer som hamnat i masspsykos och hetsat varandra till både det ena och det andra. Det har aldrig bekommit mig för det har ju bara visat hur blåsta de är och sedan har det slutat med att jag fått rätt. Men då har jag inte varit en offentlig person och det var därför med stort intresse jag tog del av intervjun med Lina Makboul. Vad ska man säga? ”Hatten av” blir väl bra för världen skulle bli så mycket bättre med fler Linor. Läs också gärna hennes bok, Revolutionens första offer – en berättelse om en granskning.

Strax dags för Oscarsgalan på tv och det är tradition att jag tittar på den hela natten. Visst, okej, jag kanske vilar ögonen liiiiite, nån gång, men faktiskt är jag mest vaken för det här är kul.

Men nu är traditionen i fara. M jobbar i morgon och har inte tid:

– Synes du jeg skal være vågen hele natten?Er du skør, jeg skal stå op klokken syv!

Och så är det även med några andra här. Till slut ringde jag honom, han som bor kvar trots att vi inte längre är och gillar allt här lika mycket som jag.

– Alltså, det är nog inte så bra?

– Hot date i kväll?

– Nä…men du vet ju hur det blir. Jag kommer över, jag lagar mat, du dukar, vi äter i sängen…och sedan leder det ena till det andra och så vaknar vi och jag vill vara kvar medan du vill vara fri…och till slut är luften så laddad med olikheter att båda måste få luft och går åt var sitt håll.

Han har ju rätt. Vi har kört några varv vid det här laget.

Så jag gjorde i ordning allting och satte sedan på SATC, från första avsnittet, säsong ett och faktiskt håller ju serien fortfarande, vilket väl mest visar hur bra den faktiskt var. Det där är en bra regel, står sig ett konstuttryck mer än i alla fall tio år så har det blivit en klassiker och kommer att attrahera även kommande generationer.

Många skratt har det blivit och igenkänning också, mest hos Miranda då. Hon är den skönt cyniska med de vassa replikerna och det är ju kul när hon bestämmer sig för att inte fejka fler orgasmer med Josh utan lära upp honom:

– A woman’s anatomy is a little more complicated.

– Hey, I know all about a womans anatomy, I’m a doctor!

– You’re an eye doctor…

– Okay, give me some tips, tips to get you off.

– Do you know how the clitoris works?

– Yes!

– Do you know where it is?

– Yes!

– Well, it’s about two inches from where you think it is…

– Oh my God….

– Relax, I’ll show you.

Jojo, det är inte alltid lätt att vara man men det blir ju heller inte enklare av att kvinnor envisas med att vilja ha men inte vilja visa. Töntigt, vill man hamna rätt i terrängen är det bäst att själv vara kartläsare och så får han köra, ska stackaren fixa allt själv så är det klart att det slutar i diket.

Sådärja, nu har de börjat försnacket inför galan. Jag har vindruvor. Jag har annan frukt också. En megamugg te ångar på bordet, nybryggd och så finns det nötter i en skål. Jag tror också att jag ska växla mellan den danska och den svenska sändningen, för att se vilken som är bäst.

Men aldrig att Ruben Östlund tar hem en statyett och det säger han ju själv också. Ändå – vad häftigt det vore om jag fick fel!

Natti.

Jag gillar siffror. Och tal. Och hur dessa siffror och tal på olika sätt kan beskriva verkligheten. Statistik kallas det visst.

Men statistik kan missbrukas, användas för tvivelaktiga ändamål och i syfte att förvränga en bild. Staplar höga som skyskrapor får journalister att kippa efter andan fastän det enda de egentligen visar är att någon stökat till proportionerna – och sedan går ”nyheten” som en löpeld mellan redaktionerna. För så fungerar media, allt kritiskt tänkande lyser illrött med sin frånvaro när man ständigt kikar på vad de andra håller på med.

Så kom det sig att nyhetssändningen  i TV4 i går kväll också hakade på att ”Sverige haft lägst överdödlighet under pandemin”. Man skulle ju skratta om det inte var så fruktansvärt dumt, här har vi alltså en mediecirkus som såvitt jag förstått det börjar med att Svenska Dagbladet från SCB beställer en rapport om överdödligheten i Sverige under pandemiåren. SCB själva påpekar redan från början att det är vanskligt att räkna på det här viset, något som dock inte hindrar att tidningen glatt trumpetar ut det falska budskapet – ”Haha! Så var vi ändå bäst i världen på att hantera pandemin och skydda medborgarna, visar det sig till slut!” – och när Svenska Dagbladet skrivit, då följer alla andra efter. Anders Lindberg slår sig för bröstet på ledarplats, i Aftonbladet. Alex Schulman (hör och häpna!) häver ur sig en text i Dagens Nyheter, något som får en IVA-läkare att på Twitter utbrista ”Men herregud! Finns det någon mindre relevant att tycka till om detta!” och andra att skratta, allmänt men också åt läkarens indignation. Googla själva, så hittar ni alla alster om denna falska ”nyhet”. Det blev en pandemi efter pandemin – om pandemin.

Jag förstår att det kan finnas ett intresse i Sverige av att göra om den dystra verkligheten, där enormt många fler människor än i jämförbara länder, särskilt de nordiska, dog då SARS-CoV-2 började spridas över världen. Sverige saknade i princip allt som behövdes och vem minns inte hur medborgarna tvingades tillverka egen handsprit när hyllorna på apoteken gapade tomma och en sjukhusläkare i Stockholm på bästa sändningstid i tv demonstrerade hur hon köpt regnrockar till sin avdelning eftersom inga lager av skyddsutrustning fanns att tillgå. Veckotidningarna hade mönster för hur man sydde sitt eget munskydd och personalen på äldreboendena begrep eller respekterade inte ens att de borde tvätta händerna och stanna hemma om de kände sig sjuka, med konsekvens att de gamla började dö som flugor, inte sällan utan att ens få träffa en läkare och neddrogade för att lindra ångesten när de anhöriga inte fick närvara. För- och grundskolor höll öppet ”av sociala skäl” (kodord för att en massa missanpassade ungar annars hade löpt amok i ännu högre utsträckning än de redan gör) och barnen blev därmed effektiva smittprojektiler utan att själva nödvändigtvis vara särskilt sjuka medan däremot gymnasierna, där man faktiskt kunde ha bedrivit klassrumsundervisning till i alla fall viss del, då eleverna är äldre och förhoppningsvis duktigare på att ta ansvar, klappade igen portarna så att den viktigaste tiden under en ung människas utbildning reducerades till distansarbete framför en dator, utan direkt tillgång till lärare.

Det var kort sagt ingen ände på de svenska galenskaperna och fastän resten av världen hade fullt upp de också hann de ändå skaka på huvudet åt det tokiga landet där längst uppe i norr. Låt oss aldrig glömma hur den famöse Anders Tegnell stod där dag efter dag och drog sin litania medan den församlade journalistkåren satt som tända ljus och snällt skrev ned hans felaktiga påståenden och slutsatser i sina små block. En gång hörde jag en journalist ställa en kritisk fråga – en gång. Fast han var inte svensk. Förstås.

Låt oss aldrig glömma dem som dog i onödan och låt oss aldrig förlåta dem som lät det ske. Aldrig.

Det finns så många fel i de här galna rapporterna om att Sverige haft ”lägst överdödlighet under pandemin” men några av de mer centrala är att själva begreppet överdödlighet för att alls ha någon mening måste sättas in i en kontext av bland annat befolkningsstruktur och socioekonomi. Dessutom har man använt sig av ett tokigt tidsintervall, det var alldeles i början av pandemin som många, särskilt äldre, dog och när man räknar från januari 2021 blir det skevt, särskilt som vaccinationerna då drog i gång på allvar.

Ändå blir jag egentligen mest upprörd av att Sverige alls försöker reparera sitt skamfilade covid-19-rykte för även om det hade visat sig att Sverige klarat sig väl genom pandemin är det tillräckligt illa att det i så fall bara hade handlat om ren tur. Alla som jobbar med katastrofer vet att när ett allvarligt hot snabbt dyker upp och växer ska man ta till alla metoder man kan komma på och sedan plockar man bort åtgärder som visat sig onödiga i takt med att kunskapsläget förbättrats. Man ska börja med att skjuta vitt och brett – men Sverige hade inte ens en liten pistol. Och där stannar beskrivningen av Sveriges usla pandemihantering.

Det Sverige borde göra hellre än att producera och publicera sagor är att visa stor ödmjukhet inför att det inte gick ännu värre och sedan lära sig av alla de misstag man begick under pandemin. Något av det farligaste som finns är nämligen att ljuga för sig själv, en positiv utveckling hos såväl individ som samhälle förutsätter självinsikt. Det är bara en tidsfråga innan Sverige och världen drabbas av en ny farsot, det beror bland annat på klimatförändringarna och vårt globala levnadssätt och det är där Sverige borde lägga fokus.

Jag har ju skrivit det förut – det enda problemet med Köpenhamn är att tiden inte riktigt räcker till. Stan är ett smörgåsbord (eller, om man nu skulle försöka översätta det till danska, ”et koldt bord”; ”det kolde bord” är ett begrepp här som också bjuder på de härliga ”smørrebrødene”) och jag tuggar i mig hela tiden.

Samtidigt som jag börjar tycka att det kan vara dags att du får tummen ur. Visserligen är jag inte typen som går och väntar på en enda människa, jag väljer och har alltid valt att leva hela tiden och ska jag vara exklusiv för någon (jag är inte helt säker på att det är så det eventuellt ska se ut för oss?) får det ta sin början först om vi verkligen träffas, men jag längtar också efter dig. När jag kommer hem efter mina kvällar i Köpenhamn (som jag gjorde för en timme sedan) och skalar av mig mina paltor, ställer mig i duschen och därefter glider ner i min pyjamas eller i min morgonrock svär jag nästan alltid en ramsa: ”Det lilla svinet! Han har mig i sitt grepp och han är inte ens här!”.

Ja, jag skrattar när jag skriver det här. Men det är också alldeles sant.

Kanske är det olösligt. För som sagt tänker jag inte bo i Stockholm igen, jag är bara där på besök ibland och även om det händer att jag stannar i mer än en vecka skulle det inte finnas någon kontinuitet mellan oss om vi byggde på det. Nej, det bästa blir om du kommer till mig här, det löser dessutom en del annat trassel som skulle kunna röra till det. Jag säger inte att du ska bo här stadigvarande, pendla gärna om du vill det, men det är här vi ska ha vår relation. Det är i Köpenhamn vi ska bli till och vara, det är i denna lilla metropol vi ska gå gata upp och ner, dricka kaffet och äta sena middagar. Och göra allt annat.

Som vanligt slänger jag in lite musik – till dig och till den som vill lyssna. Det här är förresten en kvinna som är värd respekt, som levt sitt liv som hon velat och skitit fullständigt i vad andra kan ha tyckt; hon är tjejen på sidan tre som flashade tuttarna om hon hade lust men faktiskt aldrig, trots detta, var till salu. Det finns ju så många åsikter om vad kvinnor ska och inte ska, hur vi ska klä oss och se ut och bete oss och hur många vi kan knulla utan att vi ska betraktas som fnask – inte minst är det outrett exakt hur mycket vi kan sparka män som tror att de ska ha automtisk tillgång till oss eller kunna fälla oombedda kommentarer åt helvetet till. Men då kan man dansa loss som en tok, sjunga om hur man vill ha en viss man så mycket att det gör ont men samtidigt veta hela tiden att om han inte kommer, tja, då kysser jag mig väl själv och sen går jag ut och hittar någon annan som vill vara med och leka. Eller så hittar jag flera. Eller så hittar jag ingen.

För det finns inget starkare än en kvinna som vet vad hon vill. Glöm aldrig det så ska det nog gå bra.