Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Här i Danmark har vi ett förbud mot niqab och burka och det är ju bättre än inget alls. Men själv anser jag att det är självklart att all religiös beklädnad som innebär en förminskning av kvinnor ska bestraffas.

Jag har också tvekat kring detta tidigare och jag minns att jag skrev något om att ”så farligt är det väl inte” och jämförde med Kristina i Mobergs Utvandrarna – hon hade ju också sjal, gick hemma utan att lära sig det nya språket och födde en massa ungar, svenskar hade minsann varit ungefär likadana som vissa av dagens till västliga demokratier invandrade muslimska kvinnor. Min poäng var att den som lever i ett öppet och jämställt samhälle med tiden kommer att anpassa sig till det och själv omfatta dess ideal men jag både hade och tänkte fel.

För det första missade jag allvaret i och omfattningen av det kvinnoförtryck de här attributen representerar och för det andra att jämförelsen haltar för den som vägrar inlemma sig i det nya samhället utan i stället skapar ett parallellt. I takt med att jag lärt känna allt fler framför allt iranska kvinnor har jag förstått hur de tycker att Sverige sviker när landet accepterar att kvinnor klär sig i niqab och burka men även, betydligt vanligare, i hijab, hur de inte kan förstå att så grov intolerans får passera med hänvisning till – tolerans.

Inte heller här i Danmark har vi alltså ett totalt slöjförbud, det är bara Dansk Folkeparti som kommit på den tanken, men många har haft åsikter om hur man, om ett sådant infördes, i så fall också måste säga nej till kippa, kors och nunnedok, ”eftersom även det är religiösa symboler”. Ja? Det är klart att de är det. Eller, rättare sagt, de är det, till skillnad från muslimska, kvinnliga beklädnader som har som enda syfte att trycka ned kvinnor i skiten och hålla dem kvar där. Judiska män bär kippa för att hedra Gud, korset gör ingen skillnad på kvinnor och män och nunnedoket? Ingen kvinna blir jagad och kanske hedersmördad för att hon inte väljer att bli nunna.

Tolkningarna av vad, om något alls, Koranen egentligen säger om att kvinnan ska täcka sig går brett isär men helt klart är att det man kan hitta handlar om att hon inte ska väcka lust hos andra män än den hon lever med och med tiden har det även utvecklats till att dessa andra män kan delta i olika bestraffningar av henne om ”påbuden” inte följs. Hon ska finnas till uteslutande för sin man, han ska ha ensamrätt till henne och såna beteenden ska inte uppmuntras genom en klädsel, de ska motarbetas när- och varhelst de visar sitt fula tryne.

Att som kvinna dölja åtminstone hår och hals för att inte misshaga män är att spotta på alla oss som i våra västliga demokratier jobbat för ett jämställt samhälle under många decennier, det är att respektlöst försöka kasta oss tillbaka till en mörk dåtid vi inte vill veta av. Vi accepterar till exempel inte att hakkorset används i det offentliga rummet, det skulle vara hets mot folkgrupp. Men det är niqab, burka och hijab också! Att bära dessa plagg är exakt samma sak som att säga att den ena hälften av mänskligheten är mindre värd än den andra – och vi ska inte tolerera det.

man ska väl inte vara elak och det var heller inte min mening att vara det – jag lägger undan inlägget just nu. Faktiskt oroar jag mig mest, det verkar inte bra alls det jag ser.

Nu har dygnet den 11 maj snart gått sitt varv, jag klarade det i år också även om jag varit mycket ledsen.

Om du levt hade du varit 63 år.

Så i förmiddags tog jag tåget in till Köpenhamn och sedan var vi där hela dagen, du och jag, jag visade dig alla mina smultronställen, tog med dig till favoritfiket och vi gick och gick och gick medan jag talade med dig inne i huvudet. Kan du tänka dig så mycket som har hänt, på bara tre år? Huset i Läckeby – där bor andra nu. Och jag valde inte Stockholm till slut i alla fall, som du alltid trodde att jag skulle göra, det är ingen trevlig och trygg stad längre utan mest bara skit faktiskt; jag började snegla allt oftare mot Öresundsbron och till slut reste jag över den på ett mer definitivt sätt.

Om du levt skulle vi ha tagit turer till Skåne. Det var där du föddes och du talade så ofta om det, med så mycket kärlek.

De forskar fortfarande intensivt på de neurodegenerativa sjukdomar som du fick en av och jag fortsätter att bidra till det på mitt sätt. Parkinsons gör man stora framsteg med just nu och jag tror ju det jag gjort länge, man kommer att hitta en nyckel som sedan kan låsa upp gåtan med hjärnans sjukdomar mer allmänt och då kommer också lösningen på allihop. Dit är det fortfarande ett tag men:

Om du bara levt! Man kanske hade kunnat rädda dig?

Vissa stunder, denna 11 maj 2023, gick jag undan här i mitt älskade Köpenhamn, satte mig ned och lutade huvudet så att ingen skulle se att jag grät. Jag undrar vad du hade sagt om att jag lever här? Att jag passar in, kanske? Det finns bara en annan man som förstått mig lika bra som du, det du sa skulle man alltid lyssna på om man ville sitt eget bästa. Jag saknar dig, ska du veta, så att kroppen nästan värker.

Och ändå skuttar jag ju gatorna fram, när jag inte tar med mig cykeln på S-tåget och sedan hojar runt. Mina ben bär, min rygg är ännu rak; hjärnan verkar fungera precis som den ska. Jag ser dig framför mig de sista månaderna, hur du hade svårt att kliva ur bilen och sedan gick med böjd rygg till brevlådan, ute på bygatan och du anar inte hur många gånger jag stod vid fönstret i arbetsrummet med tårarna rinnande – jag hatade (och hatar) den där sjukdomen på ett nästan fysiskt sätt, jag vill ta den och vrida sönder den, sparka och slå den blodig, sticka vassa saker in i dess onda väsen.

Om du levt, älskade ängel, bästa Anders, så skulle jag precis just nu ha frågat dig om du ville ha en kopp te. Jag ska dricka te snart, nämligen, men du hade bara skrattat lite och sagt att det där var inget för dig, det var för mig, nattugglan som alltid är som mest kreativ från nio på kvällen och fram till vargtimmen. ”Sitt inte uppe för länge nu!”, hade du sagt och lutat dig fram, gnuggat näsan mot min kind och sedan hade du gått och lagt dig. Och jag hade inte känt någon oro, jag hade sett morgondagen an med tillförsikt och lycka, funderat lite på vad vi kanske skulle göra – jag hade inte haft en tanke på att det skulle komma en början till ett slut.

Om du levt.

Jag är ju inte religiös, jag tror inte på någon högre makt som styr och ställer utan på att vi ibland hamnar i situationer vi inte planerat och sedan kan vi göra det bästa eller sämsta, både av dem och av livet mer allmänt. Vi är inte helt och hållet herrar över vår egen tillvaro men heller inte rön för vinden.

Men ibland undrar man ju. Ni har väl sett de där hockeyspelen där spelarna kan dras fram och tillbaka i skåror med hjälp av spakar och vid vissa tillfällen känner man sig ha ungefär lika stor makt över sitt liv som en av de små figurerna, de mest fantastiska saker händer och enormt märkliga sammanträffanden slår en i skallen innan man hunnit få på sig hjälmen. Så var det för mig i går och med mitt hetsiga humör och den där tendensen att snabbt som attan överge det som enligt mig inte fungerade och gå vidare reagerade jag som alltid förr med att först blir tvärarg (av det jag såg), sedan ledsen och besviken (eftersom jag inte hade förväntat mig en sådan sak där) och till slut ryckte jag på axlarna, sa till mig själv att skit händer och att det var dags att lägga ned det jag hade hoppats på.

Som om jag vore så jävla perfekt själv. Som om jag aldrig gjorde förhastade saker utan att tänka efter före. Det finns många tillfällen då jag borde ha funderat minst en andra gång men det här är inte en av dem.

För det är klart att man ska hålla fast vid principer om något är väldigt viktigt och för mig som jobbat med kvinnofrågor i hela mitt liv finns det liksom ingen acceptans för sexistiska uttryck i det offentliga rummet, oavsett vem som ägnar sig åt dem. Jag ska skriva mycket om det här nu, den närmaste tiden, för samhället går verkligen kräftgång och särskilt kvinnor i min ålder, vi som var unga sent sjuttio- och tidigt åttiotal, kan vittna om hur början till verklig jämställdhet aldrig fick blomma ut utan tvärtom gamla unkna föreställningar och idéer vunnit mark på nytt. Ändå är vi inte de stora förlorarna, vi blev vuxna under några få år då kvinnor hade förmånen att kunna utveckla en god självkänsla och en fri könsidentitet, vi påverkas inte mer än att vi tycker att det som händer numera är dumt på så otroligt många sätt. De som far illa är dagens unga kvinnor; jag har talat med rätt många av dem vid det här laget.

Håhåjaja – och sen är det ju hockeyspelet, som sagt, som kan skjuta pucken i en helt oväntad riktning. Så här sitter jag och jag tänker att ja men hvad fanden, jeg bor jo faktisk her næsten hele tiden og jeg taler godt dansk, hvorfor skulle jeg rejse til Sverige for at operere et øje? Nu skete dette, tag det som et tegn på skæbnen.

Jaha? Hjärtat rusar ju men ett ståndaktigt sinne kan stilla en darrande hand.

Vidunderligt!

Så her har jeg lige skrevet et blogindlæg om sexistisk reklame og så kommer jeg til siden, fordi jeg tænkte at nu var det på tide at jeg skulle lave den operation. Og da jeg ikke gider gå til den gamle klinik var din min frelse, som fik mig til at føle mig tryg! Jeg kunne finde dig et andet sted, du var ikke væk. I efteråret tænkte jeg. Det skal nok gå.

Er du synsk, så du ved på forhånd hvad jeg skal blogge om – og så laver du sådan noget rod? Nej, jeg nægter at tro på at det er din dårlige idé, det her, men er du fuldstændig uvidende? Er du blevet helt tosset? Jeg er i lægelimbo nu og det er din skyld! Og hvad synes du jeg skal gøre?! Finde en øjenkirurg i Danmark? Måske helbrede mig selv?

Det eneste hyggelige her til morgen er at jeg er hjemme i Danmark og at jeg har friskbrygget kaffe.

Og at du måske ikke forstår dansk.

För ett tag sedan skulle jag undersöka möjligheterna att köpa en viss tjänst och hittade några olika företag som verkade bra. Men när jag klickat mig in på hemsidan till ett av dem fick jag till min förvåning en lättklädd kvinna rakt i nyllet fastän det jag sökte inte hade något alls med sådant att göra och först började jag skratta högt, det var så totalt absurt, men sen blev jag irriterad, nästan förbannad.

Vi matas hela tiden med den här kroppsfixeringen i de mest oväntade och irrelevanta sammanhang och ju vanligare det blir desto mer utmanande blir också bilderna på tuttar och biffiga bröstkorgar, det gäller att sticka ut. Vill någon ha detta? Och om någon vill det, i så fall vem? Eller har man bara blivit så tillvand att man inte ens reagerar på skiten längre? Det leder till dålig kvalitet på varor och tjänster också eftersom det uppenbart fungerar att sälja nästan vad som helst utan att behöva redogöra för innehållet, det räcker med att någon med bara en tandtråd över könet står med särade ben så börjar stålarna rulla in. Smidigt, inte sant?

I Danmark har man en mycket mer avslappnad inställning till sex än i Sverige, det är liksom ingen slump att gladporren var dansk och att antalet swingerklubbar är mångdubbelt större när man lämnat Malmö bakom sig och rest över Öresundsbron. Men det där hänger också ihop med en annan syn på människan som sexuell varelse. Den som går omkring och förväntar sig sex med en skyltdocka lever ju i en lögn, ska man hitta ett rikt och roligt sexliv måste man kunna njuta av helt vanliga kroppar med helt vanliga behov, det är så de flesta ser ut och fungerar och därför är det kanske inte så konstigt att många svenskar är tillknäppta knullobjekt som verkar må konstant dåligt i stället för att ha det kul i sänghalmen, proppas man full med Barbiebilder dagarna i ända blir det väl svårt med verklighetsförankringen, tänker jag. Jag har inte räknat på förekomsten av sexistisk reklam i Sverige respektive i Danmark men det kanske jag borde, det kunde bli intressant.

Vad jag gjorde med tjänsten? Jag letade förstås vidare och hittade ett seriöst företag som jag sedan träffade ett avtal med, aldrig i helvete att jag medverkar till den typ av marknadsföring och den människosyn det första representerade. Men hur många tänker likadant? Alltför få, är jag rädd.

Jag är i Sverige eftersom jag ska göra ett jobb här och sonen har varit vänlig nog att hysa mig under några dagar, innan glada danska vänner kommer efter till den fest vi ska ha, ett större gäng. Någon rundtur för dem blir det inte, jag begriper liksom inte vad jag skulle visa upp – ett gäng importer som svinar omkring på huvudstadens gator? Nej, vi håller oss i skärgården och sedan får jag ju resesällskap på väg hem.

Nåja, men här är jag alltså i läskigaste kåken alla kategorier…eller om man skulle kalla det Lustiga Huset? Jag håller på att gå upp limningen av alla ljud, det låter ”bom!” och ”skraaaaaap” och en hel del annat också av oidentifierat ursprung och fastän jag inser att folk gör förmodligen helt normala saker (väggarna verkar vara av papper) driver det mig till vansinne. Problemet är väl att jag, efter några tragiska månader precis efter Anders död, åter blivit van vid villa och numera dessutom med havets lugna sus utanför fönstret, om jag skriver hemma finns plats för tankepauser utan att det låter ”smäll!” mitt under dem och om jag skulle vilja kliver jag bara över tröskeln för en nypa frisk luft. Vad skulle jag göra här? Ta hissen ner och kanske möta ett ”pang!”? Jag tror att jag avstår, faktiskt.

Ibland knarkar jag, som så många andra, på skoj loss på bostadssajter, i mitt fall de danska. Och visst kan jag då bli riktigt sugen och dregla över någon glassig grej på till exempel Vesterbro (tänk att vara hemma på några minuter när man gottat sig i Kødbyen!!!); jag kikar på golven som är av trä i original och slipade och lackade, de vackra, höga fönstren och den mysiga innergården där man kunde sitta och läsa och hygge sig. Ibland ringer jag också upp M och redogör för mina planer:

– Lad være med at gøre det, du ville blive skør af al den larm. Du kan jo blive hos mig når du vil og resten af ​​tiden har du det bedst med havluft og stilhed.

– Men…

– Du ville være et nervøst vrag efter et par uger. Forresten skal jeg måske også hvile mig fra ludere og hash og så vil jeg gerne kunne ringe til dig.

”Ludere og hash”? Alltså….visst är det en viss…trafik på särskilt Istedgade men det där lät ju väldigt allvarligt. Hittills har jag aldrig känt mig obekväm, i alla fall.

Men här! Precis när jag på nytt har kommit i gång med en text, efter att ha givit upp på grund av av femton ”pjoink!!!!” och tjugotre ”brummelibrum och tjohej” (tammefan hörs det i köksventilen inte bara att grannarna pratar utan också, om man spänner öronen riktigt, vad de säger, vilket fått mig att överväga att tejpa upp en liten diktafon full med med skitsnuskiga meddelanden som sedan skulle få sitta där och spela upp stånk och stön och fula ord och till sist: ”Storebror hör dig!”) och ”gjort kaffe” för att ”lugna ned mig” så:

”Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr” (borr?) eller ”kladonk!!!!!” (tappad kastrull?) eller ilskna vrål från något ouppfostrat barn som lämnats utan uppsikt och verkar befinna sig inte bara direkt utanför ytterdörren utan i nyckelhålet? (En kontroll som jag faktiskt gjorde gav vid handen att ungjäveln måste ha varit flera trappor upp eller ned vilket onekligen borgar för en röstresurs från helvetet!) Men värst är ändå att någon ganska exakt runt midnatt sätter i gång att….vad? Städa köket? Jag sitter där vid köksbordet och är på väg att bara vråla rakt ut: ”Käften pissluder!” men två timmar senare har jag glömt det när jag vill ha en sista kopp kaffe till mina texter och googlingar – och själv blir värsta pissludret. Slutsats: man ska helt enkelt inte stapla människor på varandra i boendekartonger. Det är en jävligt dålig idé.

Oj, nu höll jag på att glömma några grejer:

• gettokråkan som med sina dånande rotorblad nästan får mig att vibrera där jag sitter och skickar budskapet att någon import i Hagalund avlossat ett högst påtagligt ”pang!”. Mys!
• den utrotningshotade jävel som röker någonstans i närheten, så att det luktar illa trots stängda fönster. Jag menar, vem i helvete röker 2023? Och det är vanlig tobak för även om jag inte känner mig nämnvärt påverkad av haschångorna när vi vandrar från Hovedbanegården till M:s lägenhet så vet jag i alla fall precis hur det luktar.
• stanken av billig parfym i trapphuset. Alltså, jag är ju typ sämst i världen på att klä mig bra, vårda mitt utseende och så vidare, det är bara dusch, skaka håret torrt, borsta tänderna (noga!!!), paltor på, häkta i örhängen och smink har jag aldrig använt (skulle aldrig falla mig in att slösa tid på sån skit, jag kör den manliga stilen). Men parfym är min stora last. Jag vet allt om hur parfym verkar, med topp-, hjärt- och basnoter och kan med en snabb sniffning avgöra vem som låtit det kosta och vem som besökt fjortisdisken på billiga butiken. Fy fan, ge det några hundralappar extra om du absolut ska spruta på dig något!

Nä, jag funderar starkt på att ringa N och tränga mig in hos henne. Där är det visserligen också mycket lyhört men samtliga boende i hennes och min ålder samt av samma skrot och korn, så att de mest sitter och läser, skriver, spelar bridge eller schack eller möjligen häller upp en konjak. Det är en annan del av Stockholm och, som man brukar säga, ”ett annat klientel”. Och samtidigt älskar jag min son (som jag försöker övertala att flytta) över allt annat, jag vill ju inte missa en sekund med honom.

Blä. Men bara torsdagen och fredagen, sedan är det över för den här gången – och skulle det låta för mycket kör jag väl mitt elementdunk, hehe….hämnden är ljuv. På lördagen ska vi som sagt festa och därefter reser vi hem. Jag måste förresten skratta lite när jag tänker på hur danskarna gör, om man åker sista vägen med Öresundståg så får man vackert kunna danska om man ska förstå vad de säger i högtalarna. Inget jävla tjafs som i Sverige, där hjärndöda importer inte bara tillåts stanna utan fastmer erbjuds tolkhjälp trots att de efter massor av år i landet ännu inte lyckats trycka in det nya språket i skallen, nej, det här är Danmark och passar inte galoscherna så kan du ju bara resa någon annanstans. Jag älskar det lika mycket som jag föraktar Sverige.

Och nu har jag förberett mig klart inför morgondagens jobb och ska krypa ned i min fina, bäddade soffa, kanske somna till ett avsnitt av fantastiska, danska serien Matador, som visst aldrig åldras. Matador och West Wing – där har ni alla tiders två bästa produktioner.

Ska vi kanske ta något dansk musik? Jag tycker att den här är kul, hur lite den än har med det här inlägget att göra, så den kör vi! Och ni svenskar som omedelbart blir upprörda och börjar gnälla om taskig kvinnosyn, ålderism och allt möjligt – i Danmark skojar vi om och driver med det mesta men vi är garanterat mer seriösa i grunden än vilken patetiskt allvarstyngd svensk som helst. Ni vet att humor och intelligens hör ihop, va?

Välkomna då till massor av god mat, dyrt vin och trevligt sällskap på lördag, ni där på andra sidan sundet!

Det är förskräckligt att läsa hur fyraårige Oskar avled i sepsis på grund av en allt sämre svensk sjukvård. Mamma Sandra säger till Aftonbladet:

– Jag vet inte om jag klarar av att stanna i Sverige. Allt påminner mig om honom. Det är jobbigt efter det som hände med Oskar. Jag litar inte på sjukvården längre, jag vet inte om någon kan hjälpa oss när vi i framtiden kommer behöva hjälp. Vi har också en yngre son.

Sandra, du gör rätt som lämnar Sverige. Sverige har på några tiotal år och på grund av en invandring av inkompetenta nollor som bara kostar men aldrig bidrar gått från föregångsland till babianrepublik, det är precis som du säger inte säkert att leva i Sverige, tvärtom är det direkt farligt. Jag har själv flyttat, att stanna i Sverige hade varit liktydigt med att riskera att bli mördad på öppen gata eller, som det du drabbades av, inte få hjälp i tid i en akut situation, en fråga jag tog upp så sent som i mitt förra inlägg.

Det är inte de läkare, sjuksköterskor och andra inom vården som sliter som djur som är problemet, tvärtom är de själva drabbade av det systemfel som uppstått när allt fler som inte betalar skatt ska ha rätt till samma förmåner som arbetande människor och dessutom hotar och trakasserar dem. Situationen har också lett och leder till att allt fler begåvade och välutbildade svenskar, etniska såväl som av god invandrarbakgrund, flyttar från Sverige – och så blir det ännu värre. Det skrivs mycket om den enorma brist på kompetent arbetskraft som råder i Sverige där läkare, tandläkare, veterinärer, sjuksköterskor, barnmorskor och de som jobbar inom ambulansen är alldeles för få men ingen nämner att det beror på att de inte längre finns kvar i landet. De har, precis som du och jag, tröttnat på ett samhälle som inte längre fungerar och präglas av våld och inkompetens med vänliga hälsningar från MENA-invandrare. De har flyttat och jobbar i övriga delar av världen, ofta i Sveriges grannländer.

Lycka till Sandra, du är mycket säkrare i Polen än i Sverige. Din yngre son kommer att få en mycket bättre framtid där – en skola som är värd namnet och en trygghet i uppväxten – stanna inte i Sverige en dag längre än du behöver utan lämna genast – inte minst för ditt andra barns skull.

Jag läser svenska Aftonbladets tårdrypande artiklar om människor som fått avslag på sin asylansökan och nu ska utvisas. De använder sig av ett känsloladdat språk men ingen berör vad det verkligen handlar om, nämligen att de här personerna befinner sig olagligt i Sverige och i åtminstone det ena fallet vägrar lämna landet; en kvinna berättar att hon inte längre öppnar breven från Migrationsverket utan ”slänger allt” därför att hon ”inte orkar med det” och ”inte vill läsa”. Wow! Respektfyllt! Och om inte annat visar ju det hon säger vilket hänsynslöst svin hon är och hur illa hon skulle ha fungerat i det svenska samhället om hon varit välkommen. Vilket hon dessbättre alltså inte är.

Sveriges invandring de senaste ungefär tjugo åren präglas av att landet tagit emot ett enormt stort antal människor som sedan många av dem visat sig inte bara vara grovt kriminella och i avsaknad av förmåga att lära så enkla ting som det nya språket utan dessutom ha och envist vägra släppa värderingar som inte hör hemma i ett modernt, civiliserat land samtidigt som de kräver att samhället, till vilket de inte bidrar med något, ska rätta in sig efter dem i stället för tvärtom. Som alla vet vid det här laget har denna massimport lett till en ekonomi som är helt under isen, att välfärdsinstitutionerna vacklar med konsekvens att svårt sjuka människor inte får vård i tid och till ett extremt våld som pågår dagligen i Sveriges offentliga utrymmen, så att den ursprungliga befolkningen får sina hem sönderbombade, mördas på öppen gata och upplever en sådan otrygghet att man inte längre vill gå ut och så kallad blåljuspersonal attackeras när man försöker hjälpa utsatta. Bland annat. Och för att alltså sammanfatta har Sverige blivit en bananrepublik.

Många av de som på det här sättet kom till Sverige och helt ödelägger landet har inte asylskäl. De är lycksökare som i strid med Dublinförordningen tillåtits söka asyl och eftersom Sverige bar sig så korkat och avigt åt i hanteringen av dem, när man inte höll dem kvar i speciella uppsamlingsstationer vid gränsen i avvaktan på beslut och eventuell avvisning, har de också fått sippra ut i kommunerna, där de sedan biter sig fast och förstör. Vissa har en temporär rätt att stanna men andra antingen gömmer sig eller vägrar lämna Sverige och med tanke på den akuta situation de skapat är det anmärkningsvärt att regeringen inte omedelbart återkallar alla de tillfälliga uppehållstillstånd som givits på felaktiga grunder och sedan via verkställande myndigheter påbörjar utrensningen av både dem och de som befinner sig illegalt i landet. Mycket anmärkningsvärt, faktiskt.

Att en tidning uttrycker åsikter är förstås ingenting konstigt men det blir lite patetiskt när man gör det genom snyftreportage där förvirrade känsloresonemang ersätter logik och förnuft i syfte att manipulera läsare som inte tänker så bra. Självfallet är det fruktansvärt synd om en helvetes massa människor här i världen och det är heller inte särskilt märkligt att den som föds i ett fattigt land försöker skaffa sig ett bättre liv genom att emigrera. Ändå kvarstår faktum: Länder har gränser och en suverän rätt att bestämma vad som ska gälla inom dessa och vem som ska få korsa dem, ibland för ett tillfälligt skydd, ibland för en mer stadigvarande bosättning. Där stannar också diskussionen och den som inte respekterar en stats lagar och regelverk ska självklart kastas ut.