Nu har dygnet den 11 maj snart gått sitt varv, jag klarade det i år också även om jag varit mycket ledsen.
Om du levt hade du varit 63 år.
Så i förmiddags tog jag tåget in till Köpenhamn och sedan var vi där hela dagen, du och jag, jag visade dig alla mina smultronställen, tog med dig till favoritfiket och vi gick och gick och gick medan jag talade med dig inne i huvudet. Kan du tänka dig så mycket som har hänt, på bara tre år? Huset i Läckeby – där bor andra nu. Och jag valde inte Stockholm till slut i alla fall, som du alltid trodde att jag skulle göra, det är ingen trevlig och trygg stad längre utan mest bara skit faktiskt; jag började snegla allt oftare mot Öresundsbron och till slut reste jag över den på ett mer definitivt sätt.
Om du levt skulle vi ha tagit turer till Skåne. Det var där du föddes och du talade så ofta om det, med så mycket kärlek.
De forskar fortfarande intensivt på de neurodegenerativa sjukdomar som du fick en av och jag fortsätter att bidra till det på mitt sätt. Parkinsons gör man stora framsteg med just nu och jag tror ju det jag gjort länge, man kommer att hitta en nyckel som sedan kan låsa upp gåtan med hjärnans sjukdomar mer allmänt och då kommer också lösningen på allihop. Dit är det fortfarande ett tag men:
Om du bara levt! Man kanske hade kunnat rädda dig?
Vissa stunder, denna 11 maj 2023, gick jag undan här i mitt älskade Köpenhamn, satte mig ned och lutade huvudet så att ingen skulle se att jag grät. Jag undrar vad du hade sagt om att jag lever här? Att jag passar in, kanske? Det finns bara en annan man som förstått mig lika bra som du, det du sa skulle man alltid lyssna på om man ville sitt eget bästa. Jag saknar dig, ska du veta, så att kroppen nästan värker.
Och ändå skuttar jag ju gatorna fram, när jag inte tar med mig cykeln på S-tåget och sedan hojar runt. Mina ben bär, min rygg är ännu rak; hjärnan verkar fungera precis som den ska. Jag ser dig framför mig de sista månaderna, hur du hade svårt att kliva ur bilen och sedan gick med böjd rygg till brevlådan, ute på bygatan och du anar inte hur många gånger jag stod vid fönstret i arbetsrummet med tårarna rinnande – jag hatade (och hatar) den där sjukdomen på ett nästan fysiskt sätt, jag vill ta den och vrida sönder den, sparka och slå den blodig, sticka vassa saker in i dess onda väsen.
Om du levt, älskade ängel, bästa Anders, så skulle jag precis just nu ha frågat dig om du ville ha en kopp te. Jag ska dricka te snart, nämligen, men du hade bara skrattat lite och sagt att det där var inget för dig, det var för mig, nattugglan som alltid är som mest kreativ från nio på kvällen och fram till vargtimmen. ”Sitt inte uppe för länge nu!”, hade du sagt och lutat dig fram, gnuggat näsan mot min kind och sedan hade du gått och lagt dig. Och jag hade inte känt någon oro, jag hade sett morgondagen an med tillförsikt och lycka, funderat lite på vad vi kanske skulle göra – jag hade inte haft en tanke på att det skulle komma en början till ett slut.
Om du levt.