Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Det är först nu jag klarar att skriva det här inlägget om polischefen Mats Löfvings död, det behövde gå en tid för att jag alls skulle kunna hitta de rätta uttrycken. För att händerna skulle sluta skaka och illamåendet gå över, det är ju som bekant fruktansvärt att bli vittne till rena avrättningar och faktiskt skrev också en äldre läkare i en insändare i Dagens Nyheter, ”Mats Löfving utsattes för en nutida häxprocess”, följande:

Var fanns då den medicinska kunskapen, Polismyndighetens läkare, som kunde förstå att den ifrågasattes liv var i akut fara?

För så var det ju och de ansvariga – främst Anders Thornberg, Runar Viksten och Linda Staaf – hade lika väl kunnat sätta en kula i Löfvings panna direkt eller hängt upp honom på korset i direktsändning. Om dessa personer sedan är så lågbegåvade att de inte förstod vad de gjorde eller om de med berått mod och en cynism som är närmast ofattbar iscensatte mordet kan inte jag avgöra men de bör betala för sin synd under alla omständigheter, helst genom att avlägsnas från sina tjänster och alla möjligheter till mänskliga kontakter. Det här är odjur som inte ska få vara i närheten av andra.

Och apropå begåvning:

Det krävs inte mycket av den varan för att inse att den interna ”utredning” som rikspolischefen initierade var ett rent beställningsjobb, avsett att fria honom själv och Linda Staaf (som har ett förhållande med ÖB…) från alla misstankar om att ha gjort något fel. Man bestämde sig helt enkelt för att offra Mats Löfving för att själva gå fria, det var uppgjort från början och manifesterar sig inte minst genom att riktiga utredningar, studier och så vidare inte fabulerar och fabricerar bevis utan undersöker bara det som verkligen finns där. Mats Löfving förnekade hela tiden att han haft det förhållande med Linda Staaf som var en förutsättning för att han skulle kunna anses jävig, ändå kom den köpte utredaren Runar Viksten fram till att han haft det. På vilka grunder? Inga alls, är svaret, det enda Viksten gjorde vara att tala med olika personer, som dessutom själva påpekade att de inte riktigt mindes, var ”osäkra” och så vidare.

Däremot hade åklagaren som ledde förundersökningen avseende att Mats Löfving eventuellt begått grovt tjänstefel tillgång till mejl, sms och annan dokumentation. Den förundersökningen lades ned sedan Mats Löfving anträffats avliden i sin bostad och har nu offentliggjorts, jag har självfallet läst den. Mycket är maskat men vissa saker är ändå värda att notera, till exempel att Löfving i den, under förhör, vidhåller att han inte haft något förhållande eller en intim relation med Linda Staaf. Och eftersom Mats Löfving inte var någon dumskalle, tvärtom, hade han rimligen avstått från att hävda det här om han visste att åklagaren skulle kunna bevisa att han ljög. Men, som sagt, mycket är sekretessmarkerat.

Men det som egentligen är mest intressant i den här mycket tragiska historien är hur människor inte tänker själva utan tvärtom som lämlar följer flocken, det är nämligen de och det beteendet som möjliggör att andra, i det här fallet Anders Thornberg, Runar Viksten och Linda Staaf, kan totalt tillintetgöra någon på så sätt som skedde med Mats Löfving. Jag har sett och hört enbart två, två, personer som när de diskuterat Mats Löfving varit noga med att påpeka hur ”ord står mot ord” och använda uttrycket ”det förmodade förhållandet mellan Löfving och Staaf” och det är smarta Alice Teodorescu Måwe och läkaren jag nämnde i början. Alla andra talar om ”förhållandet” – som om det fanns fastän det alltså aldrig någonsin har blivit belagt. Och än en gång: utan förhållandet inget jäv.

Kanske har Linda Staaf verkligen velat etablera en nära relation till Mats Löfving men fått nobben, som han hävdade. Det är svårare att tro på Staaf än på Löfving med tanke på det samtal hon ber om och får med polisens säkerhetschef Ari Stenman i slutet av 2021 och då hon enligt Stenman bestämt påstår att hon varit ”intim” med Löfving från 2015 och sex år framåt samt att han utsatt henne för grova brott. Senare säger hon nämligen att Stenman missförstått henne, att hon inte haft annat än en ”ytlig relation” med Löfving och ej heller blivit illa behandlad av honom men själva det faktum att hon vill diskutera Löfving med Stenman visar ju att det finns i alla fall något där, man har inget behov av att ventilera en helt harmlös, kollegial situation och rimligen ljuger alltså Linda Staaf, oklart när och i vilken utsträckning.  Men om ingen hade läckt till pressen hade Mats Löfving varit i livet, den situation som leder till hans död tar sin början först när Anders Thornberg av tidningen Expressen anklagas för att ”inte ha agerat” sedan säkerhetschefen Stenman berättat för honom vad han uppfattat att Linda Staaf framfört i samtalet han hade med henne. Thornberg talar nämligen bara med Löfving och när de polisanmälningar mot Löfving som Stenman gjort med anledning av mötet med Staaf, det handlar om allvarliga brott som grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande, inte leder till åtal gör han inte mer. Det är också ett helt korrekt beteende av Thornberg eftersom ord står mot ord då precis som nu. Det är medias hackande och drev ett år senare som gör Thornberg nervös och får honom att kasta Löfving under bussen.

Jag tittar på bilderna av Mats Löfving och undrar vad han tänkte under den där sista tågresan hem till Norrköping. Han har själv, i åklagarens förundersökning, sagt att han ville ha ”respekt” och till anhöriga uttalat att man ”tagit heder och ära” av honom. Jag tänker att Mats Löfving i kanske alltför hög grad identifierade sig med sitt jobb och därför for så oerhört illa. Själv hade jag klarat mig även om jag förstås mått mycket dåligt jag också i en motsvarande situation, jag hade sagt till mig själv att det ju bara handlade om obekräftade rykten och att det räckte med att jag visste hur det verkligen förhöll sig. Och sedan hade jag varit glad och tacksam att slippa en organisation där man uppenbart kan behandla varandra hur som helst.

Hade Mats redan bestämt sig eller klev han in i sin lägenhet och gjorde ändå en kopp kaffe? Var han bara oändligt trött och ville få somna – och så gick det över styr? De få som inte lämnade honom ensam och ringde mobilen den där ödesdigra onsdagseftermiddagen, efter en uthängning helt utan grund som jag faktiskt aldrig sett maken till tidigare, kom aldrig fram, det tutade upptaget i timmar. Var han redan död då? Var det hans sätt att få avsluta sig själv i fred, utan att någon störde till och med det?

Vi landar i det den kloke läkaren skrev i Dagens Nyheter, i sin insändare: Det var en häxprocess och Mats Löfving borde inte ha lämnats ensam efter den. Någon som fanns i näromgivningen borde ha sagt ”Stopp! Nu följer du med mig hem och så äter vi en bit. Solen går upp i morgon också även om det inte känns så nu, den möter vi tillsammans.”. Det här är inte menat som en anklagelse mot de som ändå försökte, det kan säkert vara svårt att tolka en människa i så svår kris rätt. Men det är en uppmaning till alla att ta till sig hur man alltid ska vara proaktiv. Fråga rent ut: ”Funderar du på att ta ditt liv?”. Det är nämligen en myt att det kan trigga självmordet, tvärtom verkar det på motsatt sätt. Våga vara nära även om det kan kännas obehagligt och våga ta i, känslan av en annan människas varma kropp som finns intill hjälper, det visar forskning.

Ty allt är inte knulla eller bli knullad eller kanske ha varit knullad eller ta bakifrån och framifrån och från varje håll som bara finns och komma hit och komma dit och komma gång på gång – som media verkar tro. När själen just gått igenom en köttkvarn är en hand som håller din och håller kvar oändligt mycket viktigare.

Vi sitter på ett av Köpenhamns alla kaféer, jag och M (som är en kvinna); vi har gjort som vanligt så att jag varit där och skrivit ett tag och hon dyker in för en snabb lunchmacka (de flesta danskar äter inte lagad mat mitt på dagen). Jag var i Sverige ett tag nu och vad jag saknade henne, vi fann varandra direkt när vi träffades första gången och sedan dess hörs eller ses vi varje dag, nu kramar vi om varandra ordentligt och bestämmer en hel massa saker vi ska göra. Och jag bjuder hem henne till som i kväll:

– Du får marcipankage! Det er jo den første torsdag i marts.

– Første torsdag i marts, hvad er så specielt ved det?

– Altså….det er en svensk tradition. I første omgang fra Småland, hvor jeg boede i nogle år, men nu har det bredt sig. Det drejer sig om at det lyder sjovt når du siger det på den måde de gør i Småland: ”Fössta tossdan i mass”.

– Jeg forstår.

Sa hon och såg ut som om hon satt smörgåsen i halsen. Haha, men jag ska hem och montera tårtan i alla fall. Mat blir det också och sen kaffe då, på det film och sova över. Och det är ju hon som har fått mig ändå riktigt bra på danska, så där som alla som invandrat skulle få ha det för inget slår ju att en infödd är där hela tiden och korrigerar uttal och grammatik.

För övrigt är jag varm i hjärtat och lite darrhänt, det är ju så lätt att handskas fel med människor så det är tur för mig att denne man är både smart och klok. Jag tror att han ömsom skrattar åt mig, ömsom blir riktigt arg men han finns också kvar där, lugn och trygg, förmodligen därför att han fattar bättre än jag själv varför jag…gör vissa saker. Ändå och som sagt! – man måste vara varsam. Jag ska försöka vara mer varsam nu. Men jag blev väldigt glad när jag såg och du vet vad jag menar.

Jag drömde förresten om dig i natt. Det var en lycklig dröm, vi var båda två så glada att äntligen ses igen och du var lika knasig som alltid med dina märkliga uttalanden så att vi båda skrattade högt.

Jag längtar efter dig.

Vi kan väl varva lite mellan offentligt allvar och det mer privata.

Och då tycker jag att det är en dålig idé att gömma sig i sitt torn – eller bakom det. Det är säkrare att krypa undan, förstås, men leder ju ingenstans, man stampar bara på stället då, trampar vatten. Själv kan jag vara lika feg. Nej, det var fel, fegare ska det vara för det tar ju onekligen nästan pris att skaffa sig ett boende i Köpenhamn, så att själva det geografiska avståndet ska omöjliggöra alla tankar på kontakt. Korkat så att det förslår var det också eftersom det jag ville glömma fanns i min egen hjärna och mycket riktigt dök du alltid upp; oftast redan på morgonen men definitivt under dagens gång. Nåja, på kuppen upptäckte jag ju att jag fötts i fel land och hur det än blir kommer jag att ha kvar mitt lilla danska hus; att vara utan Köpenhamn skulle skapa samma sår i mig som att vara utan dig och när jag har skrivit klart det här inlägget ska jag dricka mitt morgonkaffe och ta tåget från Stockholm till min härliga metropol.

Det enda vi vill är ju att vara lyckliga. Vi strävar efter denna lycka hela livet men utbildning, jobb, karriär, fritidsintressen….skänker bara nöje för stunden, det vet vi om vi fått vara med om att börja älska en annan människa och blivit älskade tillbaka. Jag avser inte nödvändigtvis sex även om det ofta är en trevlig bieffekt, som jag fungerar är det hjärnan jag vill åt; när jag blir förälskad vill jag inte i första hand bli penetrerad utan själv tränga in i den där hjärnan som fascinerat mig så. Kom inte dragande med tramset att det bara är en omskrivning för kättja som bottnar i kärlek, jag är helt ärlig här. Kanske funkar jag fel? Men om jag verkligen går i säng med den där det handlar om (faktiskt gör jag inte alltid det) så kommer pratet, frågorna och funderingarna att fortsätta även under den stunden.

Jag är hopplös och hemsk i detta.

Nu är klockan snart fem och mokabryggaren har börjat puttra. Musik:

Jag vet att jag för länge sedan skrev om romanen Bevisbördan av den danske, numera avlidne författaren Anders Bodelsen. Boken handlar om taxichauffören Martin som fastän han är helt oskyldig blir mer och mer misstänkt för ett mord, delvis på grund av att han vill skydda närstående och slutar på ett sätt som har blivit högaktuellt de senaste dagarna, i hanteringen av de jäv polischefen Mats Löfving påstods ha gjort sig skyldig till. Budskapet är självklart att rättssamhället inte alltid fungerar som tänkt, där man ska anses oskyldig tills samhällets företrädare i form av en åklagare bevisat motsatsen utan tvärtom kan försätta människor i situationen att de döms utan rättegång i en häxprocess.

Jag har noga läst den utredning som presenterades vid en presskonferens samma dag som Mats Löfving hittades död i sin bostad och där han hängs ut som dels jävig, dels fullkomligt olämplig för sin tjänst. Efter presskonferensen berättade ju landets högste polischef dessutom öppet att han skulle hålla ”arbetsrättsliga samtal” med Mats Löfving dagen därpå och vad ska jag jämföra allt detta med? Jag tänker i termer av Kafka – den mardrömslika situationen, masspsykosen där ingen ställer sig upp och skriker att kejsaren ju för i helvete är naken, dumheten som får spela fritt och en kollektiv feghet som dödar.

Jag har läst, som sagt och ingenstans finns något som helst bevis för att det skulle ha förekommit ”en relation” mellan Mats Löfving och Linda Staaf, ändå kommer den så kallade ”utredaren” fram till att det förhållit sig så och bygger sedan sina märkliga ”slutsatser” på just det. Mats Löfving själv hävdade hela tiden att han aldrig haft något annat än ett rent professionellt samröre med Linda Staaf. Linda Staaf å sin sida har påstått än det ena, än det andra. När det började brännas under fötterna på henne, därför att polisforskaren Stefan Holgersson begärde ut handlingar i syfte att kartlägga hennes meriter, bad hon helt plötsligt om ett samtal med säkerhetschefen Ari Stenman varvid hon påstod att hon haft ”en intim relation” med Mats Löfving i hela sex(!) år. Under den tiden hade hon ”hoppats på att det skulle bli ett riktigt förhållande” men i stället blev det ”en destruktiv relation” där Löfving bland annat skulle ha ”förföljt” henne (det här resulterade i att Löfving polisanmäldes). Den senaste tiden har Staaf tvärtom hävdat att det absolut inte förekommit någon ”privat” relation med Löfving. Man kan då undra varför hon enligt egen, tidigare utsago parkerat sig utanför Löfvings bostad ”därför att han gömde sig” för henne?

Vem tycker ni verkar mest trovärdig? Den som bevisligen har ljugit vid åtminstone ett tillfälle eller den som hela tiden sagt samma sak? Frågan man bör ställa sig här är ”Cui bono?”. Vem gagnas av att ett förhållande påstås ha förekommit? Vem kan tjäna på att hävda något sådant? Mats Löfving? Knappast. Linda Staaf? Ja, det skulle kunna spela henne i händerna. Om hon upplever att hennes tjänst är ifrågasatt kan det gynna henne om fokus riktas från hennes i så fall bristande meriter mot att hennes chef kan ha gjort något fel, rentav något brottsligt.

Men även om trovärdigheten talar till Linda Staafs nackdel kan ingen mer än de två inblandade veta vad som verkligen hänt. Ord står mot ord och där borde det ha fått stanna. Kanske har de här två knullat vid ett eller några tillfällen. Kanske har de aldrig rört vid varandra. De brott som Mats Löfving påstods ha begått mot Linda Staaf kunde aldrig bevisas och har alltså rättsligt aldrig inträffat.

Ändå! Ändå är det Mats Löfving som hängs ut som om han haft ett förhållande med Linda Staaf och därigenom gjort sig skyldig till jäv vid flera tillfällen. Det är oerhört. Det är en häxprocess, iscensatt för att oskadliggöra en människa, i det här fallet Mats Löfving. Det är precis som i Bevisbördan av Anders Bodelsen.

”Det händer så mycket som jag inte förstår och inte känner igen mig i”, sa Mats Löfving en av de sista dagarna i sitt liv. Och det är klart att han inte gjorde det, för han placerades av andra i en fiktiv värld. I en uppdiktad tillvaro med ett enda syfte – att få honom ur vägen.

Mats Löfving är död och när man dött så blir man aldrig mer levande. Döden är icke-reversibel. Mats Löfving kommer aldrig mer att handla och laga mat tillsammans med sin lillebror. Hans barn kommer aldrig mer att få träffa sin pappa. Hans barnbarn kommer att få växa upp utan farfar.

Men vi kan hedra minnet av Mats Löfving genom att kräva justitieministerns och rikspolischefens avgång. Fjanten Runar Viksten, den hyrda horan, lakejen som sålde sig till uppdraget att avlägsna Löfving, kommer knappast att stå på fler presskonferenser och dessutom är ju gubben gammal – släpp ned honom i glömskans hål, bara. Men de andra två måste bort. Får de stanna kvar är Sverige inte längre en rättsstat.

Jag har gjort det fulaste som finns – förnekat kärleken. Flyttat många mil bort för att slippa den. Skrattat för att låtsas som ingenting och det är med darrande fingrar jag skriver just detta just denna morgon, det känns mer aktuellt än någonsin. Men jag har inte ljugit för någon annan än mig själv i alla fall – om än med blicken ned i koppen och kaffet har jag erkänt:

– Jag kan visst aldrig glömma honom.

Så enkelt det vore att skylla på att den här otroligt starka känslan skrämmer mig – men fega ursäkter för min egen brist på rak rygg skulle få mig att skämmas. Skitsnack om svagheten och rädslan för att älska igen med tanke på vad som hände med Anders, ty tro mig, när så mycket dör kauteriseras en bit av ditt hjärta, det bränns sönder, förtvinar och försvinner, skulle kunna rädda mig lite – men jag avstår det. För jag är ingen rädd människa; tvärtom har det alltid varit mitt särmärke att jag gjort det jag insett varit rätt. Vågat där många hade vikt undan. Tagit beslut som drabbat mig själv därför att det var rätt sak att göra.

Jag har dolt mitt ansikte i mina händer men aldrig kunnat sluta kika mellan fingrarnas springor. Det är ju så det blir, man vill alltid veta var den man älskar finns. Vad han gör. Helst också vad han tänker.

En sak är jag dock glad för och det är att den här mannen ser alla mina dåliga sidor men inte faller ner i en grop av tårar; han har förmågan att kunna dra elakt på munnen åt mig och det är min räddning.

För övrigt tycker jag att ni som har en prenumeration på Dagens Nyheter ska läsa det här. Insändaren handlar också om ful- och feghet.

Om jag erkänner att jag inte kan sluta tänka på dig? Om jag medger att jag sitter där på mina kaféer i Köpenhamn och stirrar ut genom regnblanka rutor utan att få dig ur mitt system? Om jag berättar att jag tänker att du borde bli tredje mannen de senaste två åren?

Är du nöjd då?

Klart att du inte är, du fungerar inte så; du håller inte på med sådana förvirrade fram- och tillbaka-förflyttningar. Du är lugn där jag är vild. Du är den trygga fixstjärnan när jag fladdrar runt på mitt nervösa sätt. Och kanske ganska förbannad på mig. Sårad? En ”aldrig-mer-du-kan-fara-åt-helvete-lilla-lady-attityd”?

Men för mig börjar sista tredjedelen av livet med en tredje utbildning – det är ett beslut jag precis tagit. Utbildningen finns i Sverige så jag kommer att pendla som en liten tok det närmaste dryga året (om jag kan få tenta av så snabbt, jag har ju så lätt att lära och vill inte lägga den tid som det egentligen tar) och då kommer du nära. Eller om jag valt det här för att komma dig nära?

Jag vet inte! Det är det enkla svaret – jag vet inte. Men en sak vet jag och det är att det känns så här, om du bara byter ut ”man” mot ”kvinna”: