Hur många gånger ska vi behöva ta det här? Svenskar – vad är det ni inte förstår? Vad är det ni inte förmår se? Varför tror ni på något som inte längre finns? Och varför, som sagt, stannar ni i Sverige? Det är helt ofattbart för ni leker inte bara med era egna liv utan även med era hemmavarande barns och ingen skyddar er. Inte era politiker. Inte polisen. Personer som bodde nära de ”anhöriga” i radhuslängan i Hässelby har självfallet undrat varför de inte varnades för sina grannar. På det svarade en talesperson för svensk polis att ”det ju finns många gängkriminella i Sverige och därför ännu fler anhöriga till dem, vi kan inte skydda alla som bor nära dessa”.
Wow! Nåja, det var ju raka besked om att man inte klarar sitt uppdrag, i alla fall. Alltid nåt.
Jag tycker att det är intressant om än också fruktansvärt att följa det svenska folkets sätt att hantera att det land som var deras är borta fastän de själva bor kvar. Det svenska samhället präglas i dag av ett våld och en kriminalitet som du inte möter i något civiliserat land och även om Stockholm är värst drabbat går medborgarna inte säkra någonstans, när MENA-invandrare hela tiden knivskär, skjuter, gruppvåldtar, spränger och förnedringsrånar svenska ungdomar. Ändå verkar svenskarna inte reagera? Det är som om de frusit, som om de är paralyserade och inte förmår tänka alls längre. De verkar gömma ansiktet i händerna i någon slag märklig och mycket dum förhoppning om att när de tittar upp så ska allt vara en Bullerby igen.
Men så kommer det inte att bli. Våldet kommer bara att eskalera ännu mer – våld som man inte sätter stopp för gör nämligen det. Det är som i relationer där en man misshandlar en kvinna, det slutar nästan alltid med att han dödar henne – och så kommer det att bli med det här också om man inte börjar massutvisa MENA. Och det är klart att MENA är korkade, det har de för övrigt alltid varit, för själva kommer de ju aldrig att klara att bygga ett land som det Sverige som en gång fanns, för att lyckas med en sådan sak krävs laglydiga medborgare som är beredda att jobba hårt med samhällets bästa för ögonen; som förstår att kollektivet måste fungera för att individen ska kunna vara fri. Det krävs intelligens, framåtanda och innovativ förmåga, egenskaper som inte minst de invandrare som kom till Sverige före millennieskiftet bidrog med i så stor utsträckning och när svenskarna och de goda invandrare Sverige fick under så många år väl är borta återstår alltså bara en steril och lågbegåvad öken – precis som det blir i varje land där MENA lever. Filmen Independence Day ger en så bra bild av det här, där presidenten säger om utomjordingarna: ”De ödelägger allt, förbrukar alla resurser och sedan lämnar de och flyttar någon annanstans.”.
Precis sådana är MENA. Så det ska bli kul att se vart de tar vägen efter Sverige.
Nu:
Vad händer när jag skriver sådana här saker? Tittar svensken upp och tänker:
Men vänta, har hon faktiskt rätt? Hon har ju fått rätt på i princip varje punkt. Ljuger jag inte för mig själv här? Varför, annars, fungerade det så bra med invandring till Sverige i alla år innan MENA kom? Varför skulle det inte kunna vara som hon säger – att MENA skiljer sig från andra invandrare, på det här sättet?
Nej. Det gör inte svensken. Och det är svaret på den gåtan jag söker – varför gör svensken inte det? Verkligheten finns ju där, att iaktta. Statistiken går att läsa på nätet eller ladda ned och av den framgår vilka MENA-länder som är särskilt stora problem och vilka man eventuellt kunde hantera på annat sätt. Man kan jämföra hur olika invandrargrupper klarat sig i Sverige. Alldeles nyligen kom också Brå med en rapport, där man försöker reda ut sambandet mellan fattigdom (”socioekonomisk bakgrund”) och kriminalitet och det visar sig förstås, eftersom det alltid har varit så, att det inte finns något sådant direkt samband utan att andra riskfaktorer, av Brå benämnda bland annat ”skolproblem”, vilket bara är en omskrivning för låg IQ, är viktigare. (Det är nämligen just svag begåvning som är den gemensamma nämnaren för personer som begår brott.) Sammanfattat är det bara att ösa ur siffror och staplar så får man snart en bild av att MENA som grupp inte fungerar i Sverige – många av dem är grovt kriminella och ännu fler försörjer sig inte själva, ens efter många, många år i Sverige.
Jag inser förstås att den personliga bakgrunden är viktig för en förståelse av MENA. Sverige var förskonat från krig i många hundra år innan MENA kom, det ligger självfallet långt bort för svensken att omvärdera en så grundmurad och trygg verklighetsbild och omvärldsförståelsen har ju heller aldrig funnits där, när den genomsnittlige svensken reser utomlands handlar det om isolerade öar av tillrättalagd verklighet och den klassiska repliken från filmen Sällskapsresan – ”Finns det svenskt kaffe?” – är onekligen väldigt talande. Och de svenskar som faktiskt besöker oroshärdar och krigsskådeplatser kommer heller aldrig att förstå, de anlägger alltid ett typiskt svenskt perspektiv och ”tycker synd” om i princip alla fastän ondskan och tendensen att utnyttja godtrogna är ständigt närvarande.
Och så säger svensken så här: ”Jamen alla människor har ju ett lika stort värde!”. Ja, det är väl klart att det är så. Men det betyder inte det svensken egentligen menar, nämligen att alla är goda och bra (och dessutom fungerar i vilket samhälle som helst). Skärskådar man svenskens budskap så uttrycker det faktiskt dessutom en både djup intolerans och en naivitet på gränsen till idioti, på så sätt att ”alla” förutsätts vara eller vilja vara som en svensk. Det vill och är inte alla och det är ju okej så länge de inte tänker sig att leva i Sverige. Problemet med MENA är att de kommer till Sverige, belastar välfärden så att den redan har gått sönder – och dessutom vägrar acceptera de normer och värderingar Sverige och svenskar har. Det räcker med att se en enda bild från de så kallade påskupploppen för att förstås vilka primitiva svin MENA ofta är och vilket samhälle de eftersträvar.
Det fanns en tid, för ett par år sedan ungefär, då jag skämdes djupt för att vara svensk; jag umgås mycket med människor från andra länder och i takt med att Sveriges rykte blev allt sämre blev det jobbigare och jobbigare att säga att jag var svensk. Så är det inte längre. Att snabbt lära och ställa om är en viktig egenskap och jag är duktig på det, jag vände ganska snabbt på skammen och blev i stället en del av det arbete som sedan länge pågår för att utomlands sprida den riktiga bilden av dagens Sverige, en bild som nu ger resultat i form av en svag, svensk krona och därmed en svensk ekonomi som fungerar vida sämre än jämförbara länders, med bland annat en högre inflation och en lägre tillväxt, en ovilja hos andra länder att ha med Sverige att göra, allmänt och i organisationer som till exempel Nato och stora svårigheter för Sverige att locka till sig duktiga människor. I dag är Sverige så förstört att det inte finns något kvar som jag skulle kunna eller vilja kalla mitt hem och jag är glad att till största delen slippa befinna mig där. Jag har, om än ännu ej formellt, utvandrat och vill aldrig återvända.
Och det är just det jag hoppas att fler svenskar ska göra. Inte för att på något sätt bekräfta min syn på Sverige – den behöver för övrigt inte bekräftas. Utan för att de och deras barn ska slippa dö i attacker signerade MENA. Polisen säger det, politiker säger det, jag säger det också: Det är ren tur att inte fler svenskar dött i det extrema våld som är dagens Sverige.
I boken Det lilla landet som ångrade sig tar Jens Ganman och Mustafa Panshiri tempen på det sjuka landet Sverige. Och titeln är talande men också uttryck för en djup tragik:
För när man ångrar sig är det redan för sent.
