Jag börjar seriöst undra om gamlingarna här i kåken ägnar sig åt någon extremsport under namnet kast med prillig pensionär? Alltså att de antingen kastar varandra eller sig själva in i väggarna? Det låter i alla fall som om de gör det.
Sjukaste jävla hus jag någonsin bott i, kan jag säga. Man får hantera det helt enkelt och då blir ju miljön snart olidlig.
Vinst varje gång!
Eller snarast total förlust för alla.
Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta längre, åt de här tomtarna som håller hov i Vita huset. Där är en utbildningsminister som tror att AI heter ”A-one”, virriga besked om tullar och annat som studsar mellan väggarna och en president som ömsom tror att andra vill slicka honom i hans gammelmansröv, ömsom verkar vara helt utan kompass.
Vi har börjat kalla det Lustiga Huset. Egentligen vore väl Dårhuset bättre men på något sätt är det hela ändå, fastän livsfarligt, mest tragikomiskt.
Arma USA. Och vilken efterbliven befolkning som röstade fram den här pajasen.
Maten i Sverige är dyr – och ännu dyrare är kaffet. Så vad göra när man inte bunkrat förra helgen (efter alla uppmaningar till det), ska man satsa på att kånka från Danmark där det ändå verkar lite billigare eller testa en sämre sort i Sverige? Varken eller bestämde jag mig för och hittade ett kryphål som gav mig precis det jag ville ha – finaste kaffet av de finaste bönorna till ett pris inte ens de märken man sopat från golvet i rosterierna håller.
Om jag tänker dela med mig av hur jag bar mig åt? Så klart inte, då kommer den möjligheten snart att försvinna. Glad påsk på er.
I går kväll när jag kom hem, efter att ha suttit och skrivit hela dagen på Espresso House, tog jag vägen genom den andra porten. Huset jag bor i är nämligen uppdelat på två separata men sammankopplade kroppar och man kan gå genom hela vilket är praktiskt för mig som bor i A-delen eftersom B-delen ligger närmare tunnelbana och buss. Men vilken ingång jag än väljer brukar jag alltid stanna i den där kvartsminuten eller vad det handlar om, för att kolla att porten verkligen går igen och låser sig, det har strulat lite ibland och som det svenska samhället numera ser ut bör alla ta sitt ansvar och vara vaksamma.
Så jag står där med min blytunga axelremsväska och kassen med det jag tvunget behövde få hem: 600 gram Lätta, ett sjupack strumpor (det är trolleri, jag lovar!, det måste bo ett monster i min garderob som äter sockor dygnet runt), nytt balsam till hår och hud samt (okej, behov är relativa) två påsar laktrits, en med engelsk konfekt och en söt. Och det är då jag ser den.
Lappen.
Den sitter på väggen och dess röda bokstäver drar mig till sig, jag blir nyfiken och vill veta om en hund eller katt försvunnit, en fin gammal porslinsservis av det slag som inte längre tillverkas möjligen är till salu eller kanske till och med kan upphämtas gratis eller om budskapet är precist prosaiskt som i ”Dra inte in så mycket grus!”, ”Torka bort luddet ur torktumlaren!” och så vidare.
Det visar sig att det är värre än så. Den som författat och satt upp denna lapp har fått sin skönhetssömn avbruten av hög musik klockan fyra på morgonen och sedan har kakofonin dessutom fortsatt i en timme. Samma sak har också hänt en gång tidigare och här snackar vi inget småmuller, det framgår tydligt av texten att musikmarodören bor på minst fjärde våningen eftersom ”det hördes till plan två”. Det är logik – om någon som uppenbart saknar allt vad social kompetens heter och är fullkomligt renons på hänsyn spelar musik när resten av mänskligheten antingen har vett att utan att någon ber oss hålla käft eller, troligare, ligger och sover så låter det alldeles säkert till de närmaste våningarna även om det i grunden inte handlar om en särskilt hög volym och eftersom lappskrivaren som det framgår finns på plan två är resten självklart. Jag sitter redan och gissar på namn, kan jag säga.
När jag först läste lappen undrade jag om det kunde vara resterna av ett aprilskämt som jag såg. Det här huset, hur taskigt det än funkar (ni som följer mig regelbundet vet vad jag talar om), ska föreställa ”tryggt”, det är ett ”trygghetsboende” och man måste vara minst 60 år för att få hyra. Hur gammal är en person som spelar musik klockan fyra på morgonen? Inte mer än tjugo, skulle jag vilja påstå, men snarast under femton år; när man har blivit äldre än så har hjärnan utvecklats tillräckligt för att klara konsekvenstänk och erbjuda omgivningen empati. Och ändå har en gamling alltså burit sig åt så här, om vi får tro lappen. Vad kan då vara fel? Demens ligger nära till hands men också någon annan social defekt som en missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Hänger ni med? Visst är det mysfaktor på den!
Men minst lika sjuk som det beteende lappen talar om – är själva lappen. Den som spelar musik klockan fyra på morgonen eller för den delen på ett störande sätt vilken tid på dygnet som helst har som sagt något fel i skallen och lär knappast bry sig om blodröda påpekanden och uppmaningar om att använda hörlurar, särskilt inte när de är anonyma. Bostadsbolaget har en störningsjour, vid behov skickar man väktare för att titta till situationen och dokumentera vad som hänt eftersom det är A och O när man senare ska vräka en störande hyresgäst. Vill lappskrivaren inte ha lugn och ro och trevliga och normala grannar? Jamen då så, då ska man låta bostadsbolaget göra sitt jobb genom den egna störningsjouren, det är vad som ger resultat. Att man sedan också rimligen har en kontakt med hyresvärden under kontorstid för att diskutera eventuellt innehållande av hyra (nattliga störningar är alltid grund för hyresnedsättning om värden inte får stopp på dem) samt polisanmäler ett ofredande, vilket är ett allvarligt brott, är bara grädden på moset – men att skriva en meningslös och anonym lapp? Kontraproduktivt och fegt.
Gamlingar som gapar på gamlingar som gapar känns mest som manus till en kalkonrulle.
Klart att vi vill ha våra svenska ägg kvar – nu till påsken. Vi vill heller inte bjuda USA på en enda liten sak, själv nekar jag till och med alla amerikaner på mina bridgebord numera och det blir förstås orättvist många gånger, när den som vill spela kanske är hur anti-Trump som helst, men just nu bär sig det här landet så illa åt att de faktiskt får tåla att bli persona non grata på individnivå.
Gjorde som vanligt orddelen i högskoleprovet:
Och jag undrar – vem kan misslyckas med detta, det är ju jätteenkelt?! Vill inte verka löjligt överlägsen men faktiskt – ingen med normal allmänbildning kan missa ett enda av dessa ord och man borde höja nivån avsevärt, högskoleprovet ska sålla agnarna från vetet, inte vara en stilla promenad mot betyg man inte fixade på gymnasiet. Jag är en stark förespråkare av provet just eftersom alla förtjänar en andra chans – men då ska det också vara riktigt svårt. Det här är pinsamt!
Visst känns det nästan lite mysigt ändå, att läsa om det vanliga, gamla fyllestöket som förr i tiden väckte bestörtning när kvällstidningarna skrev om det? Det är annat än skjutningar, gruppvåldtäkter och sprängningar det – en nostalgisk reminiscens från fornstora dar!
Så tråkigt att behöva inse att Danderyds sjukhus, där jag själv alltid blivit väl bemött och fått bra vård, har fullkomligt vidriga människor som stjäl av utsatta patienter anställda. Det är ju nämligen vad alla de här historierna pekar på, det handlar inte om ett enstaka rötägg eftersom samma sak inträffat på flera olika avdelningar och rent slarv förekommer rimligen inte så ofta.
Skärp er, för i helvete! Så klart ska polisen göra sitt jobb men sjukhuset måste också agera. Att som svar när en tidning undrar bara skriva några korta rader om allmänna rutiner ger ett extremt nonchalant intryck.
Ingen aning men en sak vet jag – man kan se ut som hon gör nu utan att någon annan ens kommit i närheten. Jag lyckades en gång själv gå rakt in i en dörr – spiknykter. Samma vecka slog jag också i benet när jag städade så att ett blåmärke stort som en knytnäve bredde ut sig på låret och tillsammans med såren i ansiktet hade säkert många tänkt: ”Mannen spöar upp henne!”. Det var fruktansvärt pinsamt och blev i sanning inte bättre av att jag hade ett besök inom vården samma vecka, jag var så stressad att jag höll på att gå sönder och vräkte ur mig alla förklaringarna. Så det var skönt när läkaren sa:
– Jag har sett misshandlade kvinnor och det brukar inte stanna vid några rispor på kinden och ett blåmärke på benet.
Mjae, jag vet inte det, jag. Jag har också sett, jag har hjälpt till där kvinnor som lever med våld i sin relation till slut hamnar och männen som slår gör det ofta på ställen som inte syns när man är påklädd. De blir duktiga på att dölja slagen och dessutom börjar det ofta i liten skala för att sedan eskalera, ofta till dess att kvinnan dör.
Så om läkaren i stället hade blivit undrande och frågat, kanske till och med velat etablera en kontakt med kurator, socialtjänst eller dylikt, hade jag tyckt att det var i grunden bra. Misstänker man att någon far illa så ska man inte backa, man ska gå på. Hör du skrik från lägenheten intill – tveka inte att ringa polisen. Har du en arbetskamrat eller en elev som inte vill delta i aktiviteter där man visar bar hud – fråga. Fråga, fråga, fråga och fråga igen.
Det kan rädda liv.
Dödstrött på ekonomiska ”experter” som sitter och uttalar sig om när den svenska ekonomin ska ”vända” – för de begriper förhoppningsvis själva att de ljuger.
Varför skulle den ”vända”? Ekonomi är ingen vetenskap, det är psykologi där en tro på framtiden och trygghet främjar tillväxt och därmed ännu större framtidstro medan en galopperande kriminalitet, redan existerande arbetslöshet, företag som går dåligt och så vidare får hela skiten att gå i botten. Och det är ju just alla de där negativa omständigheterna som karakteriserar Sverige i dag, tacka tusan för att de allra flesta ser på landet precis som jag gör och konstaterar att Sverige var ett bra och framgångsrikt land fram till dess att MENA släpptes in. (Om jag förenklar? Om jag ger en enstaka faktor alldeles för stort utrymme? Det tragiska är ju att jag inte gör något av det.)
Sedan dess är Sverige skit. Begåvade och högutbildade personer, etniska svenskar såväl som invandrare, har redan emigrerat om än inte på papperet och bidrar med sina kunskaper i andra länder. De stackare som inte har något annat val än att stanna men heller inte red på aktievågen har knappt råd med mat när staten förtvivlat försöker hålla kvar så mycket kompetens som möjligt genom ständiga skattesänkningar (det är för övrigt en mycket dum politik eftersom den inte får förväntat resultat, de som omfattas behöver inte mer pengar och bryr sig inte nämnvärt, det man flyr från är skjutningar, utpressningar och andra hot) och därför måste spara in på bostadsbidrag och andra inkomstutjämnande insatser. Den välfärd som en gång fanns är borta när importdjurskriminaliteten slukar resurser inom precis alla samhällsområden. Och så vidare, och så vidare.
Vill ni ha högkonjunktur? Ut med MENA-djuren i så fall och återupprätta folkhemmet. Då får ni fart på hjulen. Annars fortsätter det nedåt på samma sätt som det gjort i många, många år nu. Svårare än så är det inte.
Ni vet ju redan hur sanslöst sjukt det funkar i huset där jag hyrt en lägenhet och en sak är ju de här underliga jävlarna som borrar, spikar och hamrar stup i kvarten. För en normal människa är det helt ofattbart – lägenheterna är små och sprillans nya, det är hyresrätter där du absolut inte får bygga om eller ens göra de minsta ändringar utan hyresvärdens tillstånd och vi flyttade in för fyra månader sedan; ingen som är vid sina sinnens fulla bruk och laglydig har vid det här laget något behov av de här aktiviteterna. Så tänker jag.
Det praktiska har jag vid det här laget löst så att när någon av dårarna låter så låter jag tillbaka – och så får vi se vem som tröttnar först – men förklaringen till det dumma beteendet ger mig ingen ro. Men så i går kväll talade jag med en god vän:
– Det handlar om samhällsklass.
– Samhällsklass?!
– Javisst. Det är ju alltid så, ju högre utbildning du har desto mindre gillar du att utföra praktiska sysslor, sånt köper man som tjänster. Vi har andra intressen. Det är väl inte konstigt, man ägnar sig rimligen åt det man är bra på och inte motsatsen så en person som väljer en intellektuell utbildning har sitt allmänna fokus där och det färgar hela livet. Och hög utbildning är lika med högre klass.
– Du har fattat att de här lägenheterna är både små och nyproducerade? Det finns liksom inte så mycket att göra och det är en viktig del av mysteriet.
– Jovisst, men människor som kommer från en annan miljö än du och jag gillar att pyssla. De pysslar hemma. De pysslar i en trädgård – om de nu har någon. Det är blomkrukor och trasmattor och tavlor med barn som gråter och kanske någon billig, jävla lampa från Ikea som ska sättas upp på väggen och fan vet allt. Sånt gör inte vi, vi till och med föraktar det, inte sant? Tänk Bingolotto, det här är människor som kollar på Bingolotto och när de inte kollar Bingolotto så måste de ha något praktiskt att göra eftersom de inte har så många tankar i huvudet.
– Jaha?! Det var ord och inga visor!
– Jomen, det är ju därför du blir så irriterad. Du har ett helt annat fokus, du gör sånt som människor som vi gör. Eller hur? Det är bridge och det är att skriva, det är lite poker, mycket läsning….du har väl inga blommor? Eller har du det? Det du möblerar din lägenhet med är säng, soffa, bord, stolar och en massa bokhyllor; det tar någon dag och låter inte som när dumskallarna håller på, det närmaste du kommit borrande och spikande var väl när dina tavlor skulle upp.
– Och de är ju redan uppe, det var de efter några dagar.
– Ja, precis, för vi satsar alltid på kvalitet i stället för kvantitet. De vi talar om nu gör tvärtom, de köper billig skit som de sedan byter ut och det är därför de aldrig blir klara.
– Är du inte lite väl kategorisk?
– Nej, det är jag inte. Att du upplever de sociala problem i huset som du gör stavas klassskillnad, inget annat.
Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera, visst har jag varit inne på det här spåret, jag tror till och med att jag skrev något i bloggen om det, men inte riktigt lika hårdfört. Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att min vän har rätt. Det är faktiskt sant att man i den miljö jag kommer från föraktar små tavelramar med gulliga husdjur, porslinsfigurer på virkade dukar, krukväxter….ni fattar vad jag menar….. Jag tänker på mitt föräldrahem på ett sätt jag inte gjort tidigare – hade vi blommor? Jag kanske missade någon grön grej någonstans men generellt nej och bonader med plattityder eller annat krafs lyste också med sin frånvaro. Det var en annan stil.
Eller som de villaboende vänner jag har, jag minns fortfarande när en av dem köpte hus och utbrast ”Det är så perfekt! Och så är det en bergstomt, så att man slipper klippa gräset!”. För visst håller man snyggt på tomten men man vill inte lägga för mycket tid på det, tiden vill man använda till annat. Klippa gräs? Köp en robot. Bygga ny altan? Anlita en snickare, det går både fortare och blir bättre gjort eftersom vi andra, som inte har den utbildningen, inte sällan hittar tummen mitt i handen och om vi ändå försöker tar det en evig tid eftersom misstag hela tiden måste korrigeras.
Ett hus som det jag hamnat i blir ett blandat boende och det funkar inte, människor som är alltför olika ska inte befinna sig under samma tak helt enkelt. Jag tänker på den där gången då grannen ovanpå kom och ringde på dörren, jag hade nämligen tagit kontakt först med henne och sedan med värden eftersom det lät oerhört mycket från den lägenheten och även om bostadsbolaget aldrig berättar vem som klagat så trodde väl hon att det var jag – och det hade hon ju alldeles rätt i. Det var heller inga problem för mig, jag är alltid öppen och ärlig så när hon ringde på såg jag det som en bra möjlighet att tala vidare, att försöka förstå varandras behov. Men hon var så konstig! Och rätt som det var tog hon till en märklig röst och sa:
– Och så det här att du sa att du är journaliiiiist, jag är journaliiiist liksom….
– Va?
– Ja. Jag bryr mig väl inte om det.
– Alltså….nu var det ju så att jag sa det för att försöka förklara att jag blir så störd, det är jobbigt när det låter så mycket och jag ska försöka få ihop en text.
Till slut travade hon i väg men jag tänkte mycket på det där, jag förstod liksom inte varför hon hade hängt upp sig på att jag sagt att jag är journalist? Upplysningen var ju helt naturlig i sammahanget, den hade relevans. Men i går sa min vän:
– Taskigt självförtroende. Underklassens ständigt dåliga självkänsla. Vi lider inte av sånt, tvärtom får vi i oss med modersmjölken att vi duger och är bäst. Hon mindes det och hade inte kunnat släppa det därför att du och hon kommer från olika klasser. Om någon hade sagt något sådant till dig hade du ju reagerat helt annorlunda, eller hur? När relevansen för det ni diskuterade fanns där hade du sett den och och i en annan situation hade du tyckt att det var en spännande upplysning.
Gode gud, säger jag bara. Jag måste skratta trots allt tokigt som finns i det här huset, när ska jag ta till mig fakta, lyfta några miljoner från något konto och köpa mig en bostadsrätt i stan? Jag vill ju helst inte göra det, jag ser Sverige som ett land utan en bra framtid, främst på grund av den importerade MENA-kriminaliteten och är därför inte så pigg på att satsa pengar i det. Men samtidigt, om jag alls ska ha en bostad i Sverige – är det inte ändå det bästa?