Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Det verkar gå en väldigt skarp gräns mellan människor som liksom jag är födda sent 1950-tal och de som inträtt i den sublunara världen tidigare vad gäller hur digitaliserad man är. När datorer och internet blev tillgängligt för den breda allmänheten 1994 var jag på bollen direkt och dessutom en av de allra första i Sverige med mobiltelefon, eftersom jag älskar ny teknik och i synnerhet sådan som handlar om kommunikation.

Det där med mobilen är för övrigt en kul historia i sig, jag besökte en utställning på Älvsjömässan med koppling till den snabba utveckling som just då pågick och fick syn på en tävling, man skulle gissa antalet mobiltelefoner i en jättestor cylinder (jag tror att jag kan ha berättat det här i bloggen för länge sedan). För mig som är extremt duktigt på volymbedömning och dessutom matematiskt begåvad var det inte så svårt men så klart blev jag ändå lite glad och förvånad när jag fick ett samtal från en butik som meddelade att jag vunnit en mobiltelefon och sedan gick jag omkring och var skitcool – förmodligen för första och enda gången i mitt liv. Ni skulle ha sett det, apparaten var med dagens mått jättelik, med en antenn och man hade inte så stor nytta av den eftersom nästan inga andra hade en motsvarande. Ja, herregud.

I min värld sköter man alltså allt digitalt, så även folkbokföring. Men där stötte jag på patrull nu när jag skulle skriva om mig i Sverige, fastighetsägaren har inte lagt in alla uppgifter och därför fungerar inte Skatteverkets tjänst som tänkt, den klagar när du försöker uppge lägenhetsnummer och så tvingas man fylla i bara till exempel ”nb” eller ”1 tr”. Och det behövde ju inte vara något problem, tänker ni nu? Men si det blev det, för jag är en sån där säkerhetsmänniska, jag har alla hängslen och alla livremmar man bara kan skaffa; ingen kan skriva mig på en adress där jag inte finns och om någon försöker registrera sig på min så får jag direkt ett meddelande om det.

Och det fick jag. Jag fick det en gång. Jag fick det en gång till. Och jag har fått det många gånger sedan den 11 november. Förklaringen, som jag direkt såg, är förstås att grannar har råkat ut för samma sak som jag när de folkbokfört om sig på nätet och då uppfattar systemet att vi alla tillhör samma hushåll.

Men så upptäckte jag att vissa grannar faktiskt stod med lägenhetsnummer på ratsit och upplysning.se. Och jag insåg även här vad det berodde på men ringde i alla fall Skatteverket och frågade: Jodå!, de som har lyckats är de som är riktigt old fashioned och har skickat in flyttanmälan på papper, med gammeldags snigelpost. Wow! Där ser man! Så nu är det undertecknad här som har beställt blankett och ska lägga ett brev på lådan för första gången på….tja, vad kan det handla om? Tio år? Hahaha!!! Oldies but goodies!

Allt det här blev ett ganska kul exempel på hur olika människor som ändå tillhör samma åldersspann kan vara inom avgörande områden. Huset där jag hyrt en lägenhet är ett så kallat seniorboende, du måste vara över 60 år för att komma i fråga och jag kan redan, efter bara några veckor, säga att vissa av mina grannar och jag är som natt och dag. Jag har fortfarande fullt upp med att skriva, även om verksamheten är baserad i Danmark och behöver koncentrera mig på det, vilket ibland blir svårt när andra förefaller gå all in på praktiska sysslor som låter mycket. Där är jag förresten ganska förvånad! Det här huset är nybyggt och möter därför rimligen (får vi hoppas i alla fall) nuvarande normer vad avser tjocklek på bjälklag och så vidare, vilket brukar betyda att lyhördhet och därmed störningar blir mindre. Jag vet inte, vi får se vad som händer, att ha en lägenhet i Sverige är lite av ett experiment och det är också därför jag aldrig skulle köpa en bostad här utan hyr, så att jag bara kan säga upp den om jag inte trivs. Men lite undrande blir jag faktiskt, av att det låter så pass mycket som det gör. Det är trist; det hade jag inte förväntat mig!

Hur som helst har jag fått upp adventsljusstakar i fönstren. Jag tycker att det är en fin och vacker tradition, även om jag inte har några anknytningar till kristendom och nu står de här och glimmar så vackert i den mörka novemberkvällen. Måste komma ihåg att köpa reservlampor, det brukar alltid behövas under de där veckorna.

Högt i tak är ju bra, både i diskussioner och i lägenheter. Men det är också livsfarligt! Vi minns Fru Vett & Etikett aka Magdalena Ribbing som skulle göra i ordning för en lunch i sitt hem och föll så illa att hon avled och själv vinglade jag till där jag stod på min lilla trappstege för att få tag i det jag tvingats ställa på översta hyllan i ett skåp. Det gick bra, jag har god balans och lyckades parera så att jag landade på fötterna men tusan vet vad som hänt om jag ramlat? Usch.

Min uppfinnargen har redan gått i gång, det här borde man kunna fixa genom skåp som kan sänkas och höjas med en fjärrkontroll? Tyvärr är nuvarande skåp synnerligen väggfasta (och dessutom fabriksnya) men en kvinna kan drömma och det gör jag nu – hur skulle det här lösas praktiskt samtidigt som det fick vara vackert? De översta hyllorna förs ut utanför de längre ned och sänks sedan? Eller? För det är ju jättebra med så mycket skåputrymme men det ska inte vara farligt?

Hur som helst låg jag sedan och funderade över om jag gjort något bra eller något dåligt nu när jag skaffat den här lägenheten i Sverige. Hur mycket kommer jag att utnyttja den? Men jag tyckte till slut att det inte fanns så mycket av ett val, som jag vet att jag skrev i bloggen var det en sak att låna sonens soffa någon gång, en helt annan att ockupera den veckovis, vissa gånger.

Vi får se och jag är i alla fall närmast klar med installationer av vitt skilda slag – tvättmaskinen går just nu i badrummet, diskmaskinen surrar i köket och själv softar jag i soffan. Med massor av meter till taket.

På något sätt kan det kännas som ett skämt att varje gång som jag bor hos min son i några nätter uppträder någon form av problem i bostaden. Och det var samma visa i går kväll.

Jag ska åka tillbaka måndag kväll är det tänkt, med nattåg. Och det där gillar jag egentligen inte, jag tycker alltid att det är lite kärvt att somna på tåget och får i regel gå omkring trött en hel dag. Men man kan åtminstone försöka göra det bästa möjliga av det och en sån sak är att vara ordentligt trött så jag planerade för att kliva upp väldigt tidigt lördag, söndag och måndag och därmed också gå och lägga mig lika tidigt.

Men:

Dunk, dunk, dunk, dunk och mera dunk. Någon som inte har vanligt folkvett i skallen och saknar förmågan att ta hänsyn och acceptera det faktum att hen bor i ett flerfamiljshus där det är lyhört som satan hade bestämt sig för att spela musik för alla andra. Jag vaknade förstås och man kan tänka att klockan nio en lördagskväll, är det så sent? Men det handlar ju alltså inte om det. Det är en vanlig missuppfattning att man får låta så att det stör andra om det inte sker under de timmar då nattro ska råda men inget kan vara mer fel, det som bedöms vid till exempel en uppsägning eller en skriftlig varning är även hur allvarlig störningen varit, oavsett tid på dygnet.

Så det var ju bara att acceptera att det blivit som det nästan alltid blir i brf Dillen 2 i Solna – är det inte galningar som kastar saker i golvet (eller vad fan de pysslar med) så talar människor så högt att det hörs i hela lägenheten, låter sina barn stå och vråla på gården klockan fem på morgonen eller ägnar sig åt annan ljusskygg verksamhet som skapar otrivsel och/eller fara för grannar. Jag insåg direkt att det var kört, klev upp, gjorde kaffe och satte mig att skriva. (Men tro mig, jag gillar öga för öga och tand för tand och jag har några smaskiga idéer kring vad det skulle kunna handla om just den här vistelsen.)

Många gånger har jag tänkt samma sak – att den här brf:en, Dillen 2 i Huvudsta i Solna, skulle bli så mycket bättre om de la ut förvaltningen på ett företag. I dag fungerar det inte, den enda kontaktmöjlighet boende har i en situation då de behöver hjälp, till exempel vid störningar, är en mejladress till styrelsen. Och det skulle väl kunna vara okej om någon i denna styrelse var satt att kolla inkorgen med jämna mellanrum, dygnet runt och sedan agera men så sker inte, tvärtom svarar föreningen ofta inte alls på meddelanden (eventuellt återkommer jag till det i ett senare blogginlägg, för det handlar verkligen om ett beteende så skitigt och oförskämt att det förtjänar en egen, längre, text).

Tja, så där stod jag i köket och laddade kaffebryggaren när jag kände hur det drog från hallen. Det är nämligen så att brf Dillen 2 ligger högt och nära vatten, det bildas lätt en luftkorridor mellan husen och om porten av någon anledning då inte är stängd märks det direkt. Hör ni som läser den djupa suck jag drog? Bra!

Mycket riktigt stod porthelvetet öppet, något geni hade lagt en sten mellan dörren och karmen. Men på glasrutan satt också en lapp: ”Det går inte att öppna porten men man kan ta sig in genom källaren”. Föreningen har nämligen ett system där man blippar en bricka och går det sönder är det kört. Korkat så att det förslår förstås, det borde ju kunna vara möjligt att också öppna med nyckel eller kod.

Okej, men om det nu går att ta sig in genom källaren – varför inte låta porten vara låst? Det är ju inte som att Sverige är någon Bullerby längre, om ni förstår vad jag menar, utan tvärtom Europas mest kriminellt belastade land. Och visst, djuren som skjuter och spränger, de hindras naturligtvis inte av en liten port, de slänger in en handgranat och så är saken biff men det finns grader även i helvetet och det räcker så bra med att någon sjuk jävel tar sig in för att det ska kännas extremt jävla otryggt med en öppen port. Bit i er skiten för det är så det är.

Så jag tog bort stenen. Porten gick igen och låste sig. Och jag gick upp till min kaffebryggare.

Men så tänkte jag att jag skulle gå ner igen, för att se om blippen kanske var lagad? Sonen hade premiär i sin teaterförening med tillhörande fest och skulle komma hem sent, det var väl bra om jag kunde berätta för honom hur det förhöll sig. Sagt och gjort, jag låser lägenheten och går ner igen – porten står öppen igen. Utanför porten står två reliker från 1970-talet och röker (wow!, hur fräscht, här har vi kanske förklaringen till cigarettstanken som av och till förpestar boendet!?). Jag frågar om det är de som ställt upp porten och så är det – de är dessutom gäster till en person som sitter i styrelsen. Som alltså sitter i styrelsen och här är det på sin plats att länka föreningens egna ordningsregler (notera gärna bestämmelserna om just portar och om rökning….).

Ja, herregud.

Det är väl klart att det måste vara möjligt att ringa ett journummer i sådana här situationer, det borde vara en självklar rättighet för de boende och är det också i de flesta flerfamiljshus. En person som väljer att spela musik för andra ska få påhälsning av en störningsjour, det handlar inte minst om att skaffa sig en dokumentation om det visar sig att personen inte rättar sig och måste sägas upp. Boende ska inte behöva känna oro och otrygghet därför att ett låssystem slutat fungera och personer utan hjärna ställer upp en port, i det läget ska man kunna ringa ett journummer till någon som kommer och åtgärdar felet omgående. I just min sons port bor det ganska många barnfamiljer. Hur blev det för dem? Skulle de ta sig med barnvagnar nerför en brant källartrappa och sedan vidare genom långa gångar? Hissen går visserligen gissningsvis ned i källaren så de hade nog kunnat ta sig upp med den men det ska ju inte behöva gå till så här! Aldrig ska det behöva vara så – det ska ta mig fan finnas ett nummer att ringa, i helg som i söcken och varje tid på dygnet.

Om det inte vore så jävla korkat skulle man ju mest skratta åt den här föreningen. Men det är allvar. Och det jag kan göra är i alla fall att sprida kunskapen om hur den fungerar. Eller snarast inte fungerar. Där har jag också ännu ett inlägg planerat. Vad det handlar om kommer ni att märka – men ni kommer att skaka på huvudet när ni läser, det kan jag nästan lova.

Varenda höst är det dags – när säsongens första förkylning fullkomligt sänker dig. Du känner dig lite frusen under kvällen och sätter på elementet men det blir bara fisljummet, stönande tvingas du kliva upp ur den sköna soffan och leta rätt på luftningsnyckeln. Men sådär!….då så….och nu blir det varmt och gott, du drar filten om dig och lyssnar på opera i hörlurar. När allt kommer omkring? Det är fint med oktober också.

Tills du vaknar morgonen därpå och halsen är ett sår. Kaffet som du alltid annars längtar efter känns helt ointressant (varför är det så…eller är det bara jag?….är det något i kaffe som funkar bara för friska….?) och du brygger starkt te med ingefära men vill absolut inte ha en smörgås. Fy för den lede! Ja, just det; just lederna verkar ha rasat ihop totalt och känns stela och märkliga, nacken är också besynnerlig och som den äkta hypokondriker du är radar fruktansvärda symptom upp sig tills du blir rent ut sagt förbannad på dig själv och svär högt:

– Din lilla fjant! Du är förkyld helt enkelt, gå och lägg dig och var lite tacksam i stället, för att du inte har värre problem.

Så här är jag, tillfälligt inkapaciterad och varför inte passa på att blogga lite då, det verkar ju aldrig bli av annars, numera. Mina av virus antastade fingrar rör sig som små, sönderstekta korvar över tangentbordet där de som det enda sticker fram utanför täcket jag virat runt kroppen och jag kan alltså inte garantera någon vidare kvalitet på texten här men något ska jag väl få ur mig.

Till exempel att den svenska kriminaliteten kommit till just min lilla del av Köpenhamn. Jag var inte hemma själv och jag bor heller inte precis i närheten men närmare grannar hade vaknat av det de beskrev som ”et brag så højt, at jeg var ved at falde ud af sengen”. Det var de svenska ”barnen” som på nytt gjorde oss den äran, den här gången genom att kasta handgranater mot Israels ambassad minsann och jag behöver kanske inte särskilt påpeka hur man ser på svenskar och ”svenskar” i Danmark? Mig har de accepterat vilket väl delvis beror på att jag är den som hatar Sverige mest av alla, det finns liksom inget negativt man kan säga som inte jag säger på ett minst tre gånger värre sätt, till exempel det jag försökt förmedla i en halv evighet och som rycker bara närmare och närmare – Danmark kommer att tvingas stänga gränsen mot Sverige och frågan blir hur det ska hanteras i EU. Med att Sverige utesluts? Med att Danmark lämnar? Förmodligen med att Danmark (och andra länder) får göra undantag därför att Sverige inte längre kan betraktas som en säker nation att ha som granne. För Sverige är ju inte det. Jag har förstått att de svenskar som bor kvar tycker att den beskrivningen är överdriven men det får man tillskriva det som kallas tillvänjning, de ser inte sitt land utifrån och det man tvingas uppleva varje dag blir odramatiskt hur fruktansvärt det än är. Det var så fångarna i koncentrationslägren överlevde med förståndet i behåll; det är så alla människor som hamnar i omänskliga situationer fungerar psykiskt.

Så man undrar ju varför jag tvärtemot allt vad förnuft heter tagit på mig några jobb i Stockholm, under hösten.

– Du er skør, bliv her i stedet.

– Jeg ser det som en tur i zoologisk have. Spændende og lidt farlige dyr, der bevæger sig rundt om dig og pludrer på et eller andet mærkeligt sprog.

Haha! Varför inte? Och jag tar mig ju liksom bara fram för att sedan sitta tillsammans med några av de få normala individer som finns kvar i Sverige. Det går an. Så vill jag ju gärna träffa sonen också, han har förresten också skaffat nytt jobb och blir kvar i Sverige ett tag till. Jag gillar det inte! Jag vill att han ska komma och jobba i Köpenhamn, allt är klart bara han skriver under men så klart ska man leva sitt eget liv, inte sin gamla morsas. Vi får se.

Nu dags att brygga nytt te. Aptiten har kommit tillbaka och lyckligtvis innehöll frysen fullkornsfrallor och kylen ost och gurka. Om det fungerar som det brukar kommer jag att vara nära frisk i morgon, det är sällan mina förkylningar biter sig fast i mer än några dagar, jag verkar ha ett bra immunförsvar. Men jag tar dem på allvar, särskilt så här på äldre dar. Det är väl ganska vanligt att man själv går omkring och tror att man som senior kan bete sig som en 40- eller 50-åring men inget kan vara mer fel, kroppen har helt enkelt inte samma förmåga längre och man får ta det lite försiktigt. En person som en gång i tiden stod mig nära och är i min egen ålder gjorde inte det, han gick till jobbet fastän krasslig och snorig. Det slutade på sjukhus med syrgas i mask och antibiotika intravenöst men trots detta har man fortfarande inte helt fått bort all vätska ur lungorna utan tvingas behandla på ett för patienten mycket smärtsamt sätt och ge morfin.

Så jag bloggar liggande med te i massor och halstabletter i påse. Hörlurarna är mina bästa vänner och ska strax få förmedla underbara La bohème! Och vi har ju flera föreställningar inbokade på Köpenhamnsoperan framöver, vilket känns så kul. Operan i Stocholm är ju i ett gräsligt skick om än fortfarande vacker, jag väljer numera alltid Köpenhamn för bästa upplevelse och akustik.

God natt med er.

Mer eller mindre tvingad att tillbringa några dagar i det Sverige jag sedan så länge lämnat bakom mig känslomässigt (jag upplever inte längre någon anknytning till det jag tycker är en nation som borde skämmas och längtar bara efter den dag då jag ska få mitt danska medborgarskap) ser jag filmen Hallonbåtsflyktingen. Och jag vet att många tyckt att den är skit men jag skrattar – för jag vet vid det här laget precis hur det är att hata det egna landet och längta bort från det.

Varför blev det Danmark? Varför är det där jag så ofta går omkring, varför är det i Köpenhamn hjärtat bor? En slump, som så ofta i livet och man får vara glad om de tillfälligheter som kommer i ens väg är av det positiva slaget. I tisdags, till exempel, omkom en man i en bussolycka vid Brommaplan i Stockholm. Det blev någon rubrik som jag hastigt läste och sedan inte tänkte mer på, sånt händer ju tyvärr, men redan dagen därpå visade det sig att det var Fredrik Löfgren, känd från bland annat Genikampen i tv men också civilingenjör, utbildad vid Linköpings universitet där han efter examen forskade och framför allt en person som engagerade sig mycket för att hjälpa högbegåvade barn som inte får tillräcklig stimulans i skolan, som förolyckats. Det finns olika vittnesuppgifter men det hela verkar vara en så otroligt onödig död, där en rad olyckliga omständigheter samverkade på ett synnerligen tragiskt sätt. Så kan det gå – du springer efter en buss och sedan är livet slut.

Och här vill jag passa på att ge det riktigt smutsiga fingret åt de nollor som sitter på internetkloaken och fabulerar om hur Fredrik Löfgren skulle ha varit ”autistisk” och ”en incel utan social kompetens”. Tillåter ni att jag säger som det är? Att man får för sig detta beror på att man själv relativt Fredrik Löfgren är dum i huvudet och helt enkelt inte förstår den som är högt begåvad. Och den man inte förstår ger man alltid en rad diagnoser, jag har själv fått en hel del genom åren som förstås haft lika mycket med verkligheten att göra som de som nu tilldelas Fredrik Löfgren. Ja, herregud, ibland vet enfalden ingen gräns. Dessutom kunde det ju vara klädsamt om man fokuserade på tragiken i det som hänt.

Eller så börjar livet det den där dagen när du helt plötsligt känner att du är….hemma? Du vet inte varför, du kan absolut inte förklara det, men gatorna känns som….dina? Språket? Å, herregud! Men du har jobbat lite på det med hjälp av Google Translate och eftersom du har lätt för det där går det ganska snabbt, särskilt som du heller aldrig är rädd för att be om hjälp: Säg till mig varje gång jag säger fel!. Och du hittar ett litet krypin, dina svenska pengar är visserligen inte lika mycket värda här men det ordnar sig alltid, särskilt som dina danska vänner så ofta bjuder dig på middag….men inte för att du är pank utan därför att du faktiskt är nästan sämst i världen på att laga mat. Vännerna har du för övrigt hittat lite överallt:

• i en butik den allra första månaden när du rörde ihop det där mystiska, danska sättet att räkna så att alla, du själv inkluderad, till slut skrattade högt
• på ett fik när hon vände sig mot dig och frågade om hon snabbt fick låna tidningen för att kolla en sak
• och vid cykelstället och i affären och på gymmet och lite andra ställen också.

För några dagar sedan stod den svenska migrationsministern Maria Malmer Stenergard på en presskonferens och skröt om hur Sverige för första gången på mycket länge uppvisade en negativ invandring; fler än de som kommit hade lämnat landet. Jag lyfte på ögonbrynen, för det första därför att det knappast är något positivt per se och för det andra eftersom det inte sas någonting om vem eller vilka som utvandrat. Dessutom tog det bara något dygn innan det visade sig att en stor del av förklaringen till de siffror som verkade ge Stenergard orgasm på stående fot bestod i att Skatteverket städat i sina längder, alltså gjort det arbete de redan skulle ha utfört. Och, som sagt, vilka har egentligen utvandrat? Det fick man inte reda på och då var det ju inte mycket att hurra för. Om man hade lyckats hysta ut några ton kriminellt och arbetsskyggt MENA-avfall hade väl glädjeyran varit förståelig men det kom det alltså inga bevis för. Och dessutom spelar Stenergards siffror ingen som helst roll – bara jag råkar känna tillräckligt många svenskar som jobbar i andra länder utan att ha skrivit ut sig för att veta det. Kompetensflykten finns där hur mycket det än fuktas mellan benen på lilla Maria.

Och det är just de här lögnerna. Försöken att föra folket bakom ljuset. Inkompetensen. Oförmågan att säga som det är och sedan göra något åt det. Som gör att jag hatar svenska politiker och som en konsekvens av det hela landet. Sverige är ett dåligt skämt och vem som helst med en IQ över rumstemperatur blir på dåligt humör av att vistas på ett sånt ställe. Så då gör man det så lite som bara är möjligt.

Nåja, det danska medborgarskapet:

– Vi kan ju alltid gifta oss!

Sa han.

– Då blir du dansk direkt!

Men det tänker jag inte göra. Har jag lyckats undvika giftermål hittills så ska jag väl klara av det hela vägen; jag vill alltid ta hand om mig själv. Och allting är ju på gång, det tar bara tid.

– Saknar du verkligen ingenting av Sverige?

Sa en gammal, god vän som jag hade telefonkontakt med för inte så länge sedan. Nej, verkligen inte! Vad skulle jag ”sakna”? Kriminaliteten? Skjutningarna? Sprängningarna?Alla lågbegåvade importdjur som helt ödelagt Sverige? Käringar från mörk medeltid som springer omkring gömda bakom skynken och som eftersom de tillåts göra det har flyttat Sverige minst flera hundra år bakåt i tiden vad avser kvinnosyn? Skulle jag ”sakna” ett land som ses som en säkerhetsrisk i hela det övriga Norden och som är ett stående skämt i resten av världen? Det enda jag känner är djup skam över att det står ”svensk” i mitt pass, särskilt den gångna sommaren då ”svenska” MENA-djur begått mycket grova brott i staden jag älskar, Köpenhamn, har jag i princip oavbrutet haft kontakt med danska myndigheter:

När kommer jag att kunna avsäga mig mitt svenska medborgarskap???

Jo, vänta, en sak – saknar jag. Jag har letat i danska butiker och kiosker och jag vet inte om jag missar det men hittills har det inte blivit napp. Så:

Hallonbåtar hitåt!

Som det enda.

Jag antar att ni också följer rapporteringen i danska medier, med anledning av att svenska importdjur numera reser över sundet för att mörda mot betalning. Och om ni gör det har ni sett hur man skriver och talar mycket om att Sverige inte längre är en normal västdemokrati, med de värderingar och den trygghet för medborgarna som präglar en sån, jag läste till exempel följande: ”Sverige, som vi har betraktat som ett välfärdsland jämförbart med vårt” – notera ordet ”har”. Det här är dessutom inget nytt i dansk media, man har länge påtalat att Sverige förändrats till oigenkännlighet.

Jag vet inte hur många gånger jag har beskrivit Sveriges uppgång och fall här i bloggen. Kanske finns några av de inläggen kvar men jag rensar av och till och därför ska jag sammanfatta det hela mycket kort ytterligare en gång.

• Sverige var snabbt på benen efter andra världskriget, eftersom man varit ”neutral” och därför sluppit ockuperas och bombas.
• Man hade också möjlighet att genom sina naturtillgångar tillhandahålla exakt vad det krigshärjade Europa skrek efter.
• Sammantaget gav det här Sverige ett enormt ekonomiskt försprång och efterfrågan på landets produkter var så stor att man aktivt reste ut i Europa i jakt på arbetskraft.
• På det sättet kom italienarna till Sverige och tog jobb i den svenska industrin.
• Vartefter Sverige blev bara rikare och rikare drog det också till sig fler och fler människor som sökte ett bättre liv. Invandrare från Polen, Grekland, Finland, Rumänien, baltländerna….kom och bidrog till ytterligare välstånd.
• Sverige tog emot flyktingar också – de från Sydamerika som ville bort från politiskt förtryck, iranier som önskade fortsätta ett sekulariserat liv och Balkanbor som flydde från krig. Och det var samma sak här – man anpassade sig snabbt, lärde sig svenska, utbildade sig eventuellt och gick sedan ut i det svenska samhället och hjälpte till.
•  Och Sveriges nya invånare höjde dessutom intelligensen avsevärt. Jo, för normalt är det vad invandring innebär, eftersom de som lämnar sitt land för ett nytt i regel är de smartaste och starkaste. Nu kunde Sverige börja tävla på även den intellektuella arenan, med andra stora kunskapsnationer och blev snabbt ett land känt för teknisk know-how, inte minst inom it-området.

Och sen kom MENA. Ni vet vad som hände. Ni ser det utanför ert fönster varje dag. Ni hör det i luften, när polishelikoptern än en gång stör er sömn. MENA – som så totalt har ödelagt ett fantastiskt Sverige.

Självklart skriver jag om MENA som grupp, för lika självklart finns det förstås individer i detta kollektiv som är både begåvade, seriösa och framgångsrika på ett lagligt sätt. Men som grupp betraktade är MENA skit. Jag kunde ha talat om från början (och gjorde det faktiskt) hur det skulle sluta när man lät horder av detta skräp komma in i Sverige, med början kring millennieskiftet och sedan i en bara allt stridare ström för varje år som gick med någon slags makaber kulmen år 2015. Jag visste, eftersom jag bott ute i världen och bland annat där detta avfall finns alldeles i närheten, att de är obegåvade. Lata. Aggressiva. Empatilösa. Inskränkta och rigida i sina värderingar och normer hemmahörande i en forntid den civiliserade världen lämnat bakom sig för många tusen år sedan. De vill ha men klarar inte att skaffa sig det. De vill att andra ska göra jobbet åt dem och när de inte får som de vill attackerar de en uppfattad ”fiende” – som i själva verket bara är en person eller en stat som till skillnad från dem själva besitter intelligens och förmåga.

Om de inte vore som skadedjur skulle man skratta. Tvingas man vara i närheten av dem har man väldigt lätt att hålla sig för skratt.

Har svenskarna förstått det här? Jag vet faktiskt inte, kanske börjar någon form av tioöring att trilla ned? Men den etniskt renodlade och genomsnittlige svensken är ju faktiskt ganska dum själv, som jag skriver springer Sveriges framgångar och särskilt de av teoretisk natur ur alla de goda invandrare som kom före år 2000, det är de som har höjt nivån, inte de etniska svenskarna. Dessutom är ursvenskens erfarenhet av andra länder och kulturer otroligt begränsad. Sedan man började få råd har man visserligen rest – men då till sol och bad i första hand och när man också skolats in i den felaktiga föreställningen att alla människor är i grunden goda samt lika mycket värda och därför bör få samma förutsättningar är det kanske inte så konstigt att man saknar förmågan att förstå att det är precis tvärtom. Att världen tvärtom dräller av kriminellt patrask som inte blir vare sig laglydiga, intelligenta eller kunniga av ”förmåner”; du kan ge dem hur goda förutsättningar som helst och de kommer ändå att växa upp till att vara exakt som de MENA Sverige förorenats av.

Finns det något som kan rädda Sverige? Jadå, men då måste man ta i ordentligt och man måste förstå grundproblemet som jag beskriver det här. Det handlar om att utvisa så absolut många MENA som möjligt – och faktiskt saknar ju många av dem svenskt medborgarskap. Här finns heller ingen anledning att, som mesiga Sverige hittills gjort, låta sig hindras av att vissa länder ”vägrar” ta emot, sätt dem på ett flyg bara för det är inte Sveriges ansvar vad som händer när planet landat. Eller kasta dem över gränsen; jag lovar att samtliga europeiska länder kommer att hjälpas åt så att de inte fastnar på vägen.

Resten måste man låsa in, på det ena eller det andra sättet. Och minns här att en ö är en ö bara om man ser den från vattnet, det går alltså alldeles utmärkt att sätta stängslen runt de områden där MENA inte finns, för att skydda andra mot dem. En annan metod är att faktiskt utnyttja den möjlighet som nu är på plats och stavas visitationszoner. Svensk polis (som för övrigt allmänt mest är ett dåligt skämt rent organisatoriskt) verkar lite yrvakna och har inte kommit i gång med detta verktyg men tillämpas det smart kan man effektivt skära av MENAS förbindelser med resten av samhället.

Sverige är landet som begick självmord, när man släppte in MENA. Frågan blir om man vill väcka liv i liket. Eller förbli dinglande, där i snöret – alltmer förruttnat, så småningom spridande en vidrig stank till omgivningen, slutligen uppätet inifrån av äckliga småkryp som gärna festar på fegisar.

Valet är ditt, svensk.

I en episod av Sex and the city säger Carrie att efter tio år i stan brukar man få kalla sig newyorker men att ett tränat öga alltid kan urskilja de som föddes där. Och så klipper bilden till en ung tjej som ska fira sin bar mitzvah:

– I want it all, I want it now and I want you to get it for me!

Haha – och även om Stockholm är en så otroligt mycket mindre stad är samma grundmekanism tillämplig också här. Vi som slog upp ögonen för första gången på Sabb (som jag) eller SöS, vi som hade Sergels torg och för den delen hela innerstan som lekplats när vi skulle bli vuxna och vi som blev kallade nollåttor när vi semestrade på Gotland, Öland eller någon annanstans i Sverige….vi kanske är lite odrägliga ändå? Det kommer med miljön förstås, där de som inte klarar den går under men resten blir lite lagom hårdhudade och snabbkäftade. Och du måste ha sving i steget och hjärnan, det finns så många som tävlar; springer eller tänker du långsamt så kommer du sist.

Inte alla av oss vill kännas vid det där – vi söker förfining genom att utbilda oss och tala så vårdat och med så många fina ord. Men när det kniper tränger vi oss före i kön om möjligheten bara ges, gärna med en snygg ursäkt, förstås; vi är ju inte plumpa gubevars, vi bara såg chansen. Vi bara utnyttjade luckan när den uppstod, den teoretiska luckan lika väl som den rent fysiska och jag glömmer aldrig första gången Anders och jag reste upp till Stockholm med bilen. I stillhet tänkte jag att jag borde erbjuda mig att köra den sista biten, jag kunde skylla på något, vad som helst…..det vore väl bra? Men sen lät jag bli i alla fall och det höll på att sluta illa även om ingen olycka var nära, folk runt om oss tutade och körde om på insidan och jag vet inte allt….Anders blev stressad förstås och till slut bad han själv att jag skulle ta över ratten. Så då gjorde jag det:

– Men herregud! Se upp!

– Va?

– Kolla bilen där, han bromsar….alltså…!!!!

– Tro mig, jag har koll.

– Du kan inte byta fil så där. Det är för många bakom och de är för nära!

– Klart jag kan. Annars kommer vi aldrig fram. Man kan liksom inte hålla på och släppa fram andra hela tiden, det funkar inte så här.

– Gode gud….vi kommer att krocka.

Men naturligtvis krockade vi inte. Och vi kom fram i tid till en sak vi bokat.

Snabba svängar. Hastiga filbyten. En smatterkäft om situationen kräver det:

– Det ska du skita i!

Och det går just att urskilja oss från de som flyttat in. Vet ni hur? Bara en infödd stockholmare kan svaret för det är lite paradoxalt:

Vi viker alltid undan i tid, i trängseln. Det är inte vi som släpper dörren rakt i nyllet på den som kommer efter. Vi har vett att ställa oss till höger i rulltrappan om vi inte vill gå i den, så att det hela flyter bra och vi hjälper faktiskt varandra mycket mer än vi inte gör det eftersom vi föddes in i förståelsen av att motsatsen skulle slå tillbaka mot oss själva. Ändå uppfattas vi som snorkiga av många men det beror förmodligen bara på att man inte är van vid vår stil och på att vi inte gillar dösnack på samma sätt man verkar göra ute i resten av landet, så att man tycker att vi är ”korta i tonen”.

Det är utbölingarna som bär sig åt, snäser och knuffas och pratar högt i mobilen så att man kan få migrän för mindre. Varför? Jag måste skratta för det är så uppenbart – man vill smälta in och försöker vara tuff men missar helt att man tvärtom markerar sig själv som nyinflyttad och att den äkta stockholmaren flinar i smyg.

Ändå ska man aldrig utmana oss. Vi är vänliga till en början och så länge det bara går – men inte mer. Det är inte alls länge sedan jag hamnade i just en sån situation, den pågår för övrigt förtfarande och ni kanske anar vad det handlar om:

– Jag säger det en gång men inte igen, jag har rätten på min sida här och är ni smarta så backar ni nu så att jag slipper ta till en del rätt otrevliga åtgärder.

Man backade inte. Jag agerar. Det har redan slutat  illa.

Men inte för mig, förstås. För vi vet också precis vilka strider vi ska välja, vilka vi kan vinna. Vi vittrar svaghet och underläge som blodhundar. Det är såna vi är, på gott och på ont, formade av sten och betong – kaxiga men faktiskt i grunden lika snälla som just blodhundar. Lätt uttråkade. Lite småelaka när det inte går fort nog (men bara då). Vi gillar att trycka till om det visar sig finnas ett behov av det, då kan det kännas som en grej i sig.

Så jag drar på munnen när jag någon gång kommer att lyssna på Magnus Uggla och den här är ju på pricken vad jag bloggar om i dag:

”Flytta på dig! Jag ska fram här!”

Största skrattet! Så på kornet!

Så där som det blir när man surfar runt hamnade jag av en slump i en intervju där Titti Schultz pratade med Amelia Adamo om hennes sorg efter sambon Lucio som gick bort i februari i år. Och de talade om ensamhet och om tårar. Om vad man helst vill att omgivningen ska göra och inte. Hur man hanterar vardagen.

Och så sa Amelia, fritt citerat:

– Vad vet andra om min sorg?!

Det var så på kornet, så bra. För ingen jävel vet något om hur en människa som mist en nära egentligen mår; hon kan ha lätt till gråt, som Amelia själv, eller hon kan som jag vara fullständigt utan tårar men lika trasig ändå. Inte på en enda begravning har jag gråtit och kanske har en del reagerat? Det rör mig i så fall inte i ryggen, bara jag vet vad jag känner.

Sorgen är som livet självt, den förändras med tiden. Ibland är den stark och slår till i magen så att man nästan tappar andan och bara vill lägga sig ned, vid andra tillfällen susar den i bakgrunden som en stilla påminnelse om det som var. Den kan också vara en källa till glädje och kanske kan det låta konstigt för de som aldrig upplevt stor sorg men så är det faktiskt, saknaden vandrar hand i hand med lyckan i att vara vid liv och kunna känna, den förstärker alla känslor. När jag går omkring i mitt Köpenhamn är det ofta med Anders vid min sida och jag talar med honom fastän tyst, berättar vad som hänt sedan han for upp till himlen, visar honom huset som jag bor i, förklarar hur jag tänker mig framtiden. Om jag är galen? Om jag blivit knäpp av att han fick den där förbannade sjukdomen som ansamlade plack i hans hjärna och måste lämna in i förtid? Ta det lugnt, jag är fullkomligt vid mina sinnens fulla bruk, jag vet exakt vad jag håller på med och vad som är verklighet och inte. Att just jag gör så här är bara naturligt eftersom berättandet alltid varit en del av mitt liv:

• Alla mina superslitna böcker från barndomen, först lästa för mig av mina föräldrar och av framför allt min farfar men snart nog godnattgodis för egen maskin
• De gulnade bladen där jag skrivit mina första små historier
• Den verkligt stora litteratursamlingen som jag startade när jag började sommarjobba och gå på den årliga bokrean
• Alla artiklar som blivit till genom åren, i mitt yrke (ja, jag vet att jag inte länkat särskilt många men jag har gjort så mycket feature och då ska det liksom få vara anonymt)
• Spökhistorierna! Där får ni själva lista ut vad jag menar.
• Och så projekten som aldrig tycks bli klara.

Jag har skrivit det många gånger men jag tycker att det tål att upprepas: Man ska inte fastna i en sorg som går i stå men det är bara härligt när den följer en på vägen som en kär vän man både kan skratta med, skälla på och allmänt ha vid sin sida. För mig är Anders till stora delar faktiskt lika verklig som om han funnits kvar i sin fysiska kropp, han finns ju i min hjärna (som i alla fall hittills fått förbli frisk). Jag bara kallar på honom, så rider han på vågorna och från stjärnorna ned till grottan där vi som lever fortfarande trampar omkring – han är min starman in the sky.

Och titta nu här på denna stora artist! Jag gillade och gillar honom för att han var så härligt androgyn, Bowie var Bowie helt enkelt och inget annat, inga förklaringar eller könsetiketter krävdes och själv hade han aldrig kommit på idén att ge några.

Alltså…jag visste att jag inte hade bloggat på ett tag, numera hinner jag oftast inte, men att det gått över en månad? Jaja, då var det väl bra att jag fick för mig att skriva nu då.

På senare tid har jag befunnit mig mer i Sverige än vad jag annars brukar göra. Och då, till slut, tyckte jag att det var dags hitta någon form av egen bostad i Stockholm, särskilt som jag kommer att göra fler jobb under hösten här också; att bo hos sin son några dagar då och då är en sak, att ockupera sitt barns soffa veckovis något helt annat. Samtidigt har jag ingen lust att lägga pengar på en bostadsrätt när, som jag uppfattar det, Sveriges ekonomi är så pass skakig och jag vill kunna göra mig av med boendekostnaden snabbt om mina behov förändras. Sagt och gjort, jag började kolla runt och så hittade jag en fin och nybyggd seniorbostad i Bergshamra i Solna.

Och just till Bergshamra flyttade min familj när jag var sju år gammal. Det här har jag berättat tidigare i bloggen men vi kom i alla fall från en tvåa i Årsta som blivit för liten när familjen växte och exakt hur det hängde ihop vet jag faktiskt inte men min pappa fick genom sitt jobb hjälp till något större, kanske köpte de åt honom? Det jag minns är att vi var och kikade på en riktig paradgrej i Gubbängen, en enorm lägenhet högst upp i ett höghus, med en bar mitt i vardagsrummet….och kanske var det just den som min mamma tyckte var löjlig för hon sa nej. Annars var det mamma som ville hålla sig kvar i söderort. Hon var uppvuxen på Södermalm och mormor bodde också i Årsta, norrort var närmast otänkbart för henne men samtidigt var det dit vi borde flytta för det här var innan Essingeleden byggdes, pappa tillbringade timmar i bilen varje dag med att resa från Solna.

Och så hamnade vi i Bergshamra. Jag minns dagen då vi flyttade in, hur stort jag tyckte att det var – det långa vardagsrummet med sitt fina parkettgolv och alkoven som blivit när den som bott där tidigare tagit bort en vägg, mitt nya sovrum, två toaletter (en i badrummet, en separat). Och så köket som märkligt nog inte var stort alls. Jättekonstigt, faktiskt, det bestod av spis, diskbänk och väggskåp på en sida och arbetsbänk, kyl och frys samt ett skafferi och ytterligare ett väggskåp mitt emot, hur man hade tänkt här är en gåta. Huset vi flyttat till var en lång limpa med en port i varje ände, trappuppgångarna, fyra stycken, låg inne i huset och alla lägenheter var likadana, två femmor på varje våningsplan, den ena spegelvänd jämfört med den andra. Det var alltså som upplagt för större hushåll, förmodligen med barn….och så skulle man laga mat i en trång gång och äta i vardagsrummet (för det var så det var tänkt)?! Rubbat, mina föräldrar hittade en annan lösning.

I denna lägenhet växte jag sedan upp och mina föräldrar bodde kvar där till sin död. Gården mellan husen var proppfull med ungar som samlades när våren kommit och några månader senare när sommarlovet nästan var slut för att spela ”Burken” och allmänt fara omkring som torra skinn och halvt slå ihjäl sig i gungor och på klätterställningar. Har ni sett Sällskapsresan, den första filmen? Bra, då vet ni hur det såg ut när alla föräldrar samtidigt kom ut på balkongerna och ropade att ”maten var klar”. Vi sprang upp, kastade i oss middagen och så snabbt ner igen. Det gällde att utnyttja tiden maximalt, somrarna var alla barnen bortresta eftersom vi hade föräldrar ”med resurser”.

Just det där med resurserna….jag har aldrig lyckats klura ut exakt varför men huset var rena inkubatorn. Det var idel professorer vid KTH, läkare, lärare, journalister, forskare, företagare och om jag nämnde namnet på några av personerna eller företagen skulle ni känna igen dem direkt. Hur i hela fridens namn blev det så? Visst, det var ju ett fint område med gott om natur i närheten men heller inga lyxkvarter, man kunde ju tänka att med så höga löner och inkomster borde man ha satsat på något ännu bättre? Förmodligen handlade det för många dels om att man inte ville bo i villa men heller inte i innerstan, dels om att stora lärosäten låg hyggligt nära; Frescati var på gång som nytt universitet med Teknis och Skogis inpå knuten och då blev Bergshamra och Mörby intressant.Det uppstod ett reservat, ett drivhus för framgång och framtidens akademikergeneration.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess; i den allra första, egna lägenheten, tillsammans med den allra första, stora kärleken och långt ute i Märsta, bodde en finsk familj med grava sociala problem rakt under. Sprungen ur min skyddade verkstad fick jag visserligen en slags social chock (va?, finns det såna här människor?) men det spelade inte så stor roll, jag avslutade förhållandet eftersom det inte funkade, vi var så olika och ringde pappa som hade försänkningar i bostadsbranschen och lovade mig att ”försöka hitta något snabbt”. Det gjorde han också och så hamnade jag i en etta i Råsunda i Solna. Nästan hemma, ju! Problemet var bara att en natt när jag låg och sov ringde det på dörren. Det vill man ju inte gärna ska hända och ännu mindre vill man att det ska stå en gammal gubbe som man inte har en aning om vem det är utanför. Herregud, jag var inte så gammal, jag ringde polisen:

– Kan du komma ner och öppna åt oss?

– Aldrig i livet! Gubben står ju utanför dörren!

– Bor du mot gatan?

– Ja.

– Då kan du kasta ned nyckeln så går vi in.

Fast det behövde jag aldrig göra, tidningsbudet kom samtidigt som polisen och sedan talade Fabror Blå allvar med påringaren. Häpp, det visade sig handla om en alkoholiserad man som bodde högst upp i huset och tyckte att jag var ”så jävla snygg och söt”. Tja, det var jag ju faktiskt (tro mig, det har gått över….) men jag var också helt ointresserad av att inte få vara ostörd och när han fortsatte att plinga på fanns det inte mycket att välja på, visserligen hade fanskapet kallats till förhör nere på polisstationen efter några fler nattliga räder mot min stackars etta men det kan ju ta år att bli av med folk – jag flyttade hem till mamma och pappa under några månader innan jag köpte en bostadsrätt. Och där var det lugnt.

Ny kärlek och ny bostadsrätt – i Vällingby. Radhus i Kälvesta. Separation. Lägenheter i innerstan, radhus nära Nynäshamn, villa i Småland, först egen och sedan tillsammans med Anders….och så Köpenhamn. Jag har flyttat och jag har älskat det, jag trivs med nya miljöer och nu ska jag snart göra det igen.

Till Bergshamra i Solna. Snart. Snacka om att cirklar sluts.

Att fylla år mitt i sommaren är ingen direkt höjdare. Man kanske först tänker tvärtom, varmt ute och kalasväder borde ju vara en dundergrund för trevligt firande, men när alla skingrats för vinden och är i stugor och på resor eller för den delen hemma i stan när man själv är utomlands eller på någon ö eller….tja, då spelar vädret ingen större roll, kalaset är i fara hur mycket solen än skiner. Så var det för mig när jag var liten, med födelsedag någon vecka efter skolavslutning kunde man ju se sig om efter kompisar att bjuda.

Numera, i vuxenvärlden, är det förstås lite bättre, folk är mobila på ett annat sätt och jobbar i de flesta fall några veckor efter midsommar men allas kalendrar, som från och med maj är proppfulla med grillkvällar ”med jobbet”, märkliga upptåg på Gröna Lund och ”åka-på-landet”-helger (det ska nämligen krafsas i rabatter i flera veckor innan det är dags att tränga ihop hela släkten på fyrtio kvadratmeter utan luftkonditionering), måste samordnas ned på atomär nivå. Och ändå! Trots alla dessa ansträngningar!

Så blir hela sommaren söndrig.

Det är nämligen inte bara jag som fyller, i just min bekantskapskrets har vi lyckasts samla idel sommarbarn. Det börjar med N.N. på självaste nationaldagen, sedan kommer jag den elfte och runt midsommar är det rena snurren, födelesedagarna avlöser varandra. Förresten…är inte det lite konstigt? I min skeva föreställningsvärld är det på midsommar folk knullar som besatta och dessutom lagom på lyset, så att det blir barn i mars? Det är ju naturens sätt att skräddarsy en optimal situation för avkomman, solen frisätter ämnen i vår hjärna som gör oss störtkåta och i mars sedan har den värsta kylan försvunnit; det nyfödda barnet kan vistas ute och sparka i gång sitt immunförsvar innan en ny höst kommer. I alla fall i Norden borde det funka så? Men oh no, mina vänners föräldrar (och mina egna) verkar alltså tvärtom ha vältrat runt i sänghalmen under hösten vilket, om man frågar mig, verkar mycket mer rimligt. Klart man kryper ned när det enda som händer är att det regnar nonstop!

Juni, juli och åtminstone hälften av augusti tillbringar jag alltså med att resa till olika födelsedagsfiranden. Ibland måste jag till och med kasta mig i väg till mitt eget, när all annan planering gått åt helvete och goda vänner får stå värd och även om det ju är väldigt trevligt och praktiskt på sitt sätt – andra handlar och lagar maten, bakar tårtan och brygger kaffet medan jag bara sitter där och cashar in gratulationerna – så känns det också lite…udda?

För att sammanfatta:

Efter en vecka i Köpenhamn var det bara att sätta sig på tåget igen och nu stundar sonens födelsedag samt lite annat ståhej. Ni ser – trots att jag verkligen borde ha vetat bättre blev jag själv med barn i mörkaste oktober!

Monsieur följde mig i alla fall till stationen och var också snäll nog att köpa kaffe åt oss så att jag kunde hålla ordning på mitt bagage. Sorgligt, ju! Visst älskar jag min son och visst längtar jag alltid efter honom men att lämna Köpenhamn gräver alltid ett hål i mitt hjärta.